Ni som ångrar att ni skaffade barn. Berätta er historia.

Har du spenderat tid med småbarn? 5000 är fan inte värt ett dygn ensam med fem snorungar.

Jag är kvinna, har flera barn som jag älskar och inte ångrar (den äldsta 20) men jag ångrar föräldraskapet. Ångrar den ständiga oron. Man är aldrig fri. Det är svårt att spara pengar, man kan inte bo litet och billigt när alla ska få plats, inte bo vart man vill. Ensamstående får inte lån och man är sammankopplad med en vuxen person som man inte längre vill ge sin energi men samtidigt behöver vårda relationen med. Tanken på att barnen kan skaffa barn, barnbarn, kväver mig. Oron startar om och känslan av att inte vara fullständigt fri, utan föralltid bunden av den kärlek man faktiskt känner. Jag önskar att mina barn väljer barnfria liv för deras egen skull. Möjlighet att resa när och om de vill. Arbeta, bo, följa passioner och drömmar. Slippa klimatpanik, halloweenkalas, kräksjukor andras kärleksproblem och ångest över risken för depressioner, scaming, dåliga skolor och mobbing. Jag önskar dem frihet att välja sig själva. Varje dag.

Mina föräldrar har givetvis inte sagt det rakt ut, men jag vet att de ångrade mig. Detta är min historia.

Kanske var det ett one-night-stand, kanske en kortare romans, jag vet inte, men mamma blev i alla fall gravid. Detta var i början av 70-talet, och då var det förbjudet att utföra abort i Sverige. Så mot deras vilja var hon tvungen att låta graviditeten gå hela vägen och föda ut mig.

De var väldigt unga, 18 respektive 19, och inte alls redo att skaffa barn. De försökte bo ihop ett litet tag av ren pliktskyldighet till barnet, men bara efter några månader så tog mamma sitt pick och pack och flyttade till en egen lägenhet. Efter ytterligare något år så flyttade hon långt bort från mig och pappa, till en helt annan del av Sverige. Jag hörde inte av henne på över tio år.

Motvilligt, och med påtryckningar från sin familj, så var han nu tvungen att ta hand om ett barn han inte ville ha. Han var aldrig elak eller så, men väldigt oengagerad. Han intresserade sig aldrig för mig och mina intressen, han brydde sig inte om hur det gick för mig i skolan, eller stöttade mig i läxläsning. Han sa aldrig att han älskade mig. Han la ingen tid i uppfostran och förbereda mig inför livet, som en förälder ska göra. Han gav mig, kort och gott, någonstans att bo, "mat" på bordet och kläder på kroppen, that's it.

Varför skriver jag "mat", med citationstecken, kanske någon undrar. Det är så att pappa var, och fortfarande är, totalt usel i köket. Så den mesta "mat" jag fick var väldigt näringsfattig. Vi pratar kalaspuffar till frukost och pannkakor med strösocker till middag. Som tur var så fick jag bra mat på dagis och i skolan.

Jag träffade min mamma igen först när jag var runt 11-12, och vi har setts då och då genom åren. Det var ingen kärleksfull reunion där vi gråtande sprang fram och kramade om varandra, utan mer som en träff mellan två avlägsna släktingar som inte riktigt vet vad de ska prata med varandra om, och så är det än idag.

Jag älskar inte mina föräldrar, och de älskar inte mig. Ordet "älska" är ett för starkt ord för att beskriva vår relation, "tycker helt okej om" beskriver nog våra känslor för varandra på ett korrekt sätt.

Jag är inte överdrivet känslosam av mig men under denna läsning föll några tårar.
Så fruktansvärt och horribelt tragiskt. Jag beklagar verkligen din barndoms livsöde. Hur går det för dig idag? Hur är ditt mående?

Jag är kvinna, har flera barn som jag älskar och inte ångrar (den äldsta 20) men jag ångrar föräldraskapet. Ångrar den ständiga oron. Man är aldrig fri. Det är svårt att spara pengar, man kan inte bo litet och billigt när alla ska få plats, inte bo vart man vill. Ensamstående får inte lån och man är sammankopplad med en vuxen person som man inte längre vill ge sin energi men samtidigt behöver vårda relationen med. Tanken på att barnen kan skaffa barn, barnbarn, kväver mig. Oron startar om och känslan av att inte vara fullständigt fri, utan föralltid bunden av den kärlek man faktiskt känner. Jag önskar att mina barn väljer barnfria liv för deras egen skull. Möjlighet att resa när och om de vill. Arbeta, bo, följa passioner och drömmar. Slippa klimatpanik, halloweenkalas, kräksjukor andras kärleksproblem och ångest över risken för depressioner, scaming, dåliga skolor och mobbing. Jag önskar dem frihet att välja sig själva. Varje dag.

Tragisk läsning. Du är mamma, men ändå så omogna och ansvarslösa tankar. Stackars barn.

Jag är kvinna, har flera barn som jag älskar och inte ångrar (den äldsta 20) men jag ångrar föräldraskapet. Ångrar den ständiga oron. Man är aldrig fri. Det är svårt att spara pengar, man kan inte bo litet och billigt när alla ska få plats, inte bo vart man vill. Ensamstående får inte lån och man är sammankopplad med en vuxen person som man inte längre vill ge sin energi men samtidigt behöver vårda relationen med. Tanken på att barnen kan skaffa barn, barnbarn, kväver mig. Oron startar om och känslan av att inte vara fullständigt fri, utan föralltid bunden av den kärlek man faktiskt känner. Jag önskar att mina barn väljer barnfria liv för deras egen skull. Möjlighet att resa när och om de vill. Arbeta, bo, följa passioner och drömmar. Slippa klimatpanik, halloweenkalas, kräksjukor andras kärleksproblem och ångest över risken för depressioner, scaming, dåliga skolor och mobbing. Jag önskar dem frihet att välja sig själva. Varje dag.

Varför är det bara svenskar och möjligtvis andra vita idioter som gör sådana här uttalanden?

Aldrig hör man en arab eller neger från afrika säga att den aldrig ska skaffa barn på grund av att den ska resa, jobba och självförverkliga sig.

Vilken jävla Börje?