Ni som ångrar att ni skaffade barn. Berätta er historia.

Förstår att ingen önskar att ens barn skulle försvinna och att hur jobbigt det än är så känner man en kärlek till barnen.
Men ändå, 10 % verkar ångra att de skaffade barn och det är väldigt tabu att prata om det.

Om ni ångrar att ni skaffade barn. Kände ni innan barnen kom att det var helt rätt, men sen blev det inte som det var tänkt? Eller var det omgivningen och samhällets krav och förväntningar som gjorde att ni skaffade barn, fast ni kanske inte kände att ni längtade efter det?

Jag har inga barn själv men har en vän som bekände för mig att skaffa barn var det största misstaget han gjort i sitt liv. Jag tror dock att den största faktorn i detta uttalande var kvinnan han skaffade barnen med och inte barnen i sig själva.

Du är inne på något här, de man stött på som känner dessa tankar, de är nog egentligen inte riktade mot barnet eller barnen...

Du drar hem en pensexuell hagga, helt plötsligt har du ett "old keep a nigga baby" att ta hand om, du måste flytta långt bort åt helvete, säga upp bekatskap med dina vänner hon inte gillar...

Så här fortsätter det, som en hulling som bara borrar sig djupare och djupare, barnet eller barnen blir väl orättvist nog en skarp påminnelse om när man förlorade kontrollen över sitt egna liv...

Det är kanske inte det svaret du tänkt men jag kan bli rädd att det ska hända mina barn något. Alltså ångrar inte att jag skaffade barn men för att jag älskar dem så galet mycket så finns det ständigt en oro t ex när jag hör om barn som blivit sjuka/skadats/dött eller hör en ambulans osv. Samt för klimat och andra större katastrofer. Så ständig oro som förälder kan jag nog erkänna att jag inte var helt beredd på. Man var orolig som gravid men hade ingen aning om att det kunde blir värre liksom. En avundsjuka på de som bara har sig själva att oroa sig för och jag menar inte att de skulle vara omtänksamma för det. Kan tillägga att inget av mina barn var planerade men ändå önskade.

Har man ett neuropsykiatriskt funktionshinder blir hela livet lidande. Man skaffar barn och är i behov av mer avlastning än andra. Så får man höra att man ”spelar man” (är kvinna)… Det är absolut inte sant, utan det medför bara mer svårigheter att vara mamma med NPF. Jag ”spelar” inte man någonstans. Det är bara korkade och oförstående personer som säger sådant skit. Dessutom att de tror att man vill sätta sig i samma svårigheter igen genom att skaffa fler barn (jag vill INTE ha fler, det har varit svårt nog som det har varit!).

Min vän är jag övertygad om att han både älskar och bryr sig om sina barn. Men morsan är en annan historia och hon verkar vara en gnällig, bitter, avundsjuk och kontrollerande kvinna. Sen är hon självklart feminist av typen som ser kvinnoförtryck överallt.... Det är synd om den mannen på många sätt och jag tror många svenska män befinner sig i en snarlik situation.

Det verkar som just friheten är det som han saknar mest.

Jag har stött på listor som mannen måste göra eller ge upp:

Sluta drick
Sluta med tobak
Byta vänner
Flytta
osv osv

Medans kvinna kan gå runt i mjukiskläder och bli fetare för varje dag, men denna grav gräver många män självmant och går med på kravställning efter kravställning...

Jag känner ingen eller har inte hört talas om det heller.
Förutom en polare vars fruntimmer fick förlossningspsykos. Hon ångrade sig.
Men hon räknas knappast efter som hon är sjuk i huvudet

Har inga barn och önskar inga barn.
Älskar min frihet!

Känner exakt likadant

Det var märkligt, eftersom undersökningar pekar på att var tionde ångrar att de skaffade barn.

Ja fy fan det är tragiskt! Det är som dessa kvinnor tar den sista uns av stolthet och självständighet hos dessa män och sväljer dem hela likt ett havsvidunder ur svunnen tid.