För respektive nackdelar med självmord

Varför inte, stoppa huvudet i sanden är bättre, ellä?

Förutom igår. Igår fanns också. Även en stund sen.
Nyss fanns likaså.
O nu. O nu. O då. Precis nyss.

Finns bara fördelar. När du är död så minns du inte vad du varit med om eller vad du går miste om. Då hjärnan är död så kan du inte hantera någon information alls. Det innebära att du inte kan sätta dig in i vad dina anhöriga känner till exempel. Så egentligen kvittar det om du lever eller är död.

Jag håller med. Jag går ofta i självmordstankar för jag är en ful, bortglömd löneslav som ingen hade brytt sig om om jag varken lever eller dör. Det är svårt att motivera när man inte har något eller någon att leva för. Hatet har kommit och gått inför faktumet många gånger med veckobasis. Det är väldigt lockade att kasta sig över brokanten 30 meter ned eller ställa sig framför tåget efter jobbet. Man vet att ingen kommer komma på begravningen. Ingen eller inget vill ha mig, allt och alla hatar mig. Vad spelar det för roll? Jag har varit envis hela mitt liv men känner nu när jag är 30 att den håller på att matta av och det finns inget längre som glöder inom mig. Jag tar mig igenom mitt otroligt kämpiga, stressiga och otacksamma arbete månad efter månad, år efter år. Överlever och har inte levt på åratal. Många känner säkert så och det är egentligen inte en tröst, det bara spär på på problemet. Det enda som gör att jag inte tar självmord är den genetiska/biologiska instinkten i mig att inte kliva de där extrastegen framåt när tåget susar förbi i 90 km/h. Jag vet inte vad jag gör, varför jag ska finnas vid eller vad hela poängen med detta är längre. Det enda jag nu har är hat. Hatar er, samhället och allt för att man bara kan kasta en individ i diket på det hänsynslösa sätt. Fan tar er. Mitt hat är avgrundsdjupt och jag önskar att ni alla dör för den smärta hela livet ni åsamkat mig.

Att en persons medvetande upphör (förutsatt att tiden är linjär och inte relativ i ett blockuniversum) när hjärnan slutar fungera är vi överens om. Men att det individuella medvetandet upphör är inte synonymt med att det metafysiska subjektet som upplever medvetandet upphör. Här så har vetenskapen inget svar, och det mesta verkar istället peka åt öppen individualism snarare än stängd individualism. Att subjektet skulle ha sitt ursprung i en unik ”själ” som uppstår vid födsel, och som dör när objektet (hjärnan) dör, är ur ett vetenskapligt och metafysiskt perspektiv högst otroligt. För vad skulle vara bäraren av detta unika subjekt i så fall, den fysiska materian som alla andra hjärnor också består av? Hur kan materia som inte är unik skapa något som är unikt?

Man kan själv reflektera kring vad som hade hänt om man hade delat hjärnan i två delar som båda hålls vid medvetande, och placerar dessa delar i olika rum, vilken av delarna är ”du”? Ett annat exempel vore en exakt klon av sig själv, med en identisk hjärna, hade denna klon varit du? Om inte, vad är det som definierar den subjektiva upplevelsen av medvetandet när båda hjärnorna är identiska rent fysiskt?

Du verkar inte vara en person som är öm eller snäll, inte heller verkar du kunna något om livet, människor eller psykologi. Så vad du gör i en så här tråd vet jag inte.
Nackdelar finns med alla/de flesta självmord. Däribland, utöver bl.a sorg och frustration hos anhöriga, finns den eller de som hittar den avlidne, de som tar reda på kroppen osv osv.

Till TS, skapa din lista med hjälpen du blivit erbjuden, skulle du fortfarande vara tveksam så kan du skicka ett meddelande till mig så kan jag försöka hjälpa dig att vara kvar i livet, kanske till och med få dig att inse att du har det relativt bra också.

Hej.

Det finns ingenting som upplever medvetandet. Medvetandet är upplevelserna. Hjärnan upplever saker i form av medvetandet. Några andra upplevelser finns inte.

Det existerar inget ”du” bortom din fysiska kropp. ”Duet” utgörs endast av tankarna på att ”duet” existerar. Våra identiteter som existerande individer är bara idéer som hjärnan arbetar utifrån. Vi existerar inte på något objektivt plan.

Jag är en väldigt snäll och öm person som vill det bästa för människor. Och faktum är att för en hel del människor så är det bättre att inte leva.

Jag har också en mycket bra förståelse för människor, livet och psykologi.
Vilket jag kan bevisa genom att konstatera faktumet att allt vi någonsin gör gör vi enbart för oss själva. Den absolut enda anledningen till att vi tar hänsyn till andra människors känslor är för att det gynnar oss själva, antingen genom att de tar hänsyn till oss i utbyte, eller genom att det får oss att känna oss nöjda med oss själva.

Att avstå ifrån att ta livet av sig på grund av att omgivningen blir lidande är därför irrationellt, eftersom deras lidande har noll påverkan på dig när du är död.

Exakt. Det finns ingen individuell ”själ”, utan medvetandets natur är bundet till det fysiska objektet (i vårt fall hjärnan) som genererar det. Allt medvetande i universum är med andra ord universum som upplever sig självt, vilket metafysiskt innebär att allt medvetande är ”du” i olika former sett från olika linser.

Nej, ”du” utgörs bara av de upplevelser som dina hjärna har samlat på sig. En annan hjärnas upplevelser är en annan person.

Universum upplever inte sig självt. Olika mycket små och utspridda delar av universum upplever sig själva, oberoende av varandra.

Fördel: Man kan inte uppleva någonting
Nackdel: Man kan inte uppleva någonting

Det jag menar med ”du” i detta sammanhang är givetvis inte naturen av ditt mänskliga medvetande som genereras av din hjärna, utan naturen av det metafysiska subjektet som upplever att det existerar och som per definition återfinns i allt medvetande, inklusive ditt.

Universum är uppbyggt av elementarpartiklar, vilka i sin kärna består av energi, vilket innebär att vår ”själ” (alltså det metafysiska subjektet som upplever att det existerar) återfinns i den kosmiska energin, som inte är unik utan universell. Sen i vilken mån medvetande existerar utöver det vi själva förstår eller kan mäta (hela universum skulle teoretiskt kunna vara en beståndsdel som ingår i ett större medvetande, tänk universum som en atom i vår hjärna), kan vi bara spekulera kring och det är inte heller detta jag syftar på när jag skrev att vi är ”universum som upplever sig självt”, utan jag menar att det metafysiska subjektet är kosmisk energi och att vår fysiska existens är en produkt av universums materia.