Ointresse för barnbarnen, vanligt bland dagens mor- och farföräldrar

Jag tror de hela bottnar i Sveriges hyper individualism. Som du säger så har vi så mycket skyddsnät och förväntningar av hjälp utav staten så vi behöver helt enkelt aldrig gå till familj eller granne och be om hjälp. Lägg på tjänster som dykit upp digitalt som foodora, tinder, etc. Vi behöver aldrig anstränga oss att be om hjälp.

Detta gör att behovet eller vanan att söka kontakt med andra finns helt enkelt inte.

Invandrare måste på riktigt få en chock över hur kalla vi är som människor. De roliga är ju att vi Svenskar blir så glada när vi är utomlands för det är så socialt o likande, vi vill ju egentligen ha det men det är ingen som gör jobbet på hemmaplan.

Håller med, Svenskar har en vidrig individualistisk syn på livet. Här bör vi ta efter Kineser!

Precis tvärtom är min upplevelse. Som att de gått och väntat hela livet på barnbarnen.

Kanske är du eller din unge som är skitjobbiga och de inte pallar.

Detta kanske är en gammal spaning men jag känner ändå för att ventilera lite kring den generation som nu är mor- och farföräldrar till de lite yngre barnen.

Jag är själv drygt 35 och har två barn i förskoleåldern. En väldigt hektisk tid där det är svårt att få vardagen att gå ihop. Samtidigt är det en härlig att se sina barn växa upp och utvecklas. Mina föräldrar verkar dock inte riktigt se tjusningen med sina barnbarn. De tycker nog det är kul att barnbarnen finns till och kommer självfallet och hälsar på ibland men de är ointresserade av att exempelvis vara barnvakt eller erbjuda annan avlastning i vardagen. Detta trots att de är nyblivna pensionärer och inte har speciellt mycket för sig. En skarp kontrast till min egen uppväxt där jag ofta var hos min farmor och farfar. I mellanstadieåldern tillbringade jag stora delar av sommarlovet tillsammans med dom i deras stuga.
I början av sommaren tillfrågade vi mina föräldrar ifall de kunde tänka sig att vara barnvakt en kväll eftersom vi tänkte anordna en fest för våra vänner. De skruvade lite obekvämt på sig och sa att de nog hellre gick på festen.
Min svärmor är på samma sätt hopplös när det kommer till barnbarnen. Hon tycker inte att det finns tid eftersom hon vill fokusera på sin träning.

En tag trodde jag att det bara var våra föräldrar som hade denna inställning men efter att ha snackat lite med vänner och bekanta så verkar det vara en ganska vanlig upplevelse bland dagens småbarnsföräldrar. Många verkar tycka att det får väldigt lite stöd och att intresset för barnbarnen är svagt. Exempelvis har jag en vän vars föräldrar inte hade tid att ställa upp som barnvakt i början av augusti eftersom de hade så mycket att stå i inför sin Spanienresa. Resan skulle äga rum i slutet av september. Mor- och farföräldrar verkar vara upptagna med sitt eget självförverkligande som till stor del tränger ut barnbarnen.

Jag vet att det finns massvis med helt underbara mor- och farföräldrar där ute som lägger ner hela sin själ i barn och barnbarnen. Trots det får jag känslan av att ointresset för barn och barnbarn har ökat kraftigt jämfört med för bara en generation sedan.

Det är inte självvalt att skaffa barnbarn och det finns självfallet inget krav i att engagera sig i dessa men jag kan ändå tycka att inställningen är förjäkla tråkig.

Vad är era upplevelser?

Ja, det är en bild jag känner igen. Både från egen situation och andra som skaffat barn kring samma ålder. Trots att föräldrarna är nyblivna pensionärer har de väldigt fullt upp med sina egna liv. Nu verkar mina föräldrar kanske lite stressade för att de insett att mina barn nu nästan är så stora att de inte kommer behöva barnvaktas mer, och att fönstret för både det och kanske att på riktigt lära känna barnbarnen håller på att stängas. Så nu är de mer pigga på det än de var när det faktiskt fanns ett visst behov.

Nej det är klart att man inte kan förvänta sig att någon annan ska ta hand om ens barn. Man kan inte förvänt sig ett skit från någon, någonsin här i livet. Men det står i skarp kontrast till både tidigare generationer svenskar och utomlands där mor- och farföräldrar ofta är aktiva och för all del i mina ögon ofta får ta för stort ansvar. I många länder där barnomsorgen inte är subventionerad tar mor och farföräldrar hand om barnen istället för förskola. Det kan jag personligen tycka är för mycket, då hinner de ju verkligen inte göra annat än att ta hand om först sina egna barn och sen barnbarnen i livet. Men det finns ju liksom en zon mellan barnvakt 5 dagar i veckan och "kanske om det passar" vara barnvakt en gång om året, som kanske hade varit positiv för alla på många sätt...

Man kan också ställa det hela i relief mot det ständiga gnället om att svenskar inte tar hand om sina äldre utan sätter dem på hemmet och inte hälsar på. Nu är det väl generationen som faktiskt hjälpte till med barnbarnen som hamnat där än så länge. Men snart är det väl en generation som både satte sina föräldrar på hemmet och inte hade tid att hjälpa till med barnbarnens tur.

Barn förr lydde sina mor/farföräldrar, satt still och höll käften, dagens curlade egocentrerade kravmonster vill inte låta någon kränka dem med tillrättavisningar som ansågs självklara förr...

Jag tror det är helt korrekt. Men det gäller ju inte bara denna grupp. Hela samhället har ju blivit mer egocentrerat de senaste 30 åren. Bara titta på föreningslivet, inte många som orkar vara med och driva sådana längre. Hela samhället är nu mer uppbyggt på att "självförverkliga" sig själv och synas så mkt som möjligt. Nya tidens hjältar är Influencers och dokusåpa-deltagare