Vad kan jag göra - Inga andra vänner och mina är ''vänner''!

Vad hade ni gjort i min sits?

Jag tror att källan till mitt mående är egentligen också den ''vänskapen'' som jag har. Tyvärr, så har jag kommit in i en grupp. Vi är en enda stor ''församling'' kan man säga, som ibland hittar på saker tillsammans. Gruppen är indelat i olika delar. Tjejerna kanske umgås för sig och killarna umgås för sig. Ibland hittar vi på saker tillsammans och ibland inte.

Jag kan medge att det faktiskt är en kristen-grupp. Jag personligen har både en ''realistisk'' syn och samtidigt har en någorlunda tro på heliga anden, Jesus, vår frälsare och Gud, vår Herre. Men tron kan kanske vara lite ''svag''.

Hur som helst, när jag möte gruppen tillsammans med min kompis som introducerade mig till dem. Så gick allting helt okej. Men i smygande takt, så valde min kompis ut mig som en person som är hans ''följare''. Det var väl hans vilja att känna ''makt''. Jag kan förstå den känslan. Alla vi vill ju trots allt känna oss duktiga. Men jag har varit dum som varit för ödmjuk och inte sagt ifrån.

Många gånger ifrån dessa grupp har jag fått förfrågan så som: ''What do you think of that?''. Det är amerikaner och ibland har jag fått ''blackout'', jag har hört och lyssnat vad som sagts, men p.g.a det sociala pressen med förfrågan: ''What do you think of that'', efter att personen pratat i ett par minuter, så har jag hamnat i svår sits. Så dels min kompis arrogans/besserwisser/passiv aggressiva beteende, men också för min egna sociala ångest. Självklart är ingen tankeläsare och då ses man förstås ut som en idiot. Ingen ser nog om det rör sig om social ångest, tror jag.

Men jag har också gjort bort mig vid olika former. Jag har agerat som en dåre. Jag är impulsiv och ibland agerar jag bara ''konstig''. Så mycket beror inte bara på min kompis, utan mig själv som person. Så mycket får jag skylla mig själv.

Jag har bestämt mig för att agera mer normalt, sedan en månad tillbaka. Med en hel ny inställning och mer mognad.

Jag har också gjort fel med att ha olika åsikter. Jag har haft/har egentligen en positiv attityd för homosexuellt äktenskap. Detta har främst kritiserats ifrån amerikanerna. Jag står helt enkelt för mänskliga rättigheter till hundra procent.

Jag har även haft positiv syn och åsikter för Islam och muslimer. Jag har inte velat ha någon negativ attityd eller prat om en annan religiongrupp och varit öppen om att tillåta alla tro bäst vad dem vill.

Jag har säkerligen gjort bort mig i många olika områden och förlorat deras respekt.

Dessvärre är det förs nu jag märker att jag inte har någon som helst betydelse för gruppen överhuvudtaget. JAG har inga vänner ifrån gruppen. Utan det är människor jag umgås med.

Men jag har absolut inga som helst kompisar.

Jag kan inte finna andra vänner. Jag har inga andra vänner. Jag kan inte flytta till en annan ort.

Vad hade ni gjort i min sits?

Mitt dåliga mående beror helt enkelt på min utanförskap. Jag har som ett spik i hjärtat 24 timmar om dygnet.

Jag har insett att min dåliga mående beror på just detta.

Om du inte blir accepterad för den du är, då är väl inte detta något för dig?

Vad med att se på t.ex. Round table som är religionsfri? (Ladies circle om du är tjej). Engagera dig i en förening? Spela i någon lagsport?

För det första så ursäktar du dig själv i hela inlägget och legitimerar dina polare hela tiden trots att dom verkar vara emot mycket av det du verkar tycka och stå för. Det låter lite som att du är med i det här sammanhanget för att du verkligen vill vara med i ett sammanhang och just nu iaf kanske inte har något bättre alternativ.

Om jag vore i din sits skulle jag försöka hitta någon hobby som du är intresserad av som man kan samlas kring. Du verkar vara intresserad av kyrkan och din tro, men den gemenskapen du har nu via din tro verkar inte supernajs.

Finns det andra grupper, gemenskaper eller potentiella polare i din nuvarande kyrkförsamling? Hela ditt inlägg skriker verkligen "jag vill vara med i ett sammanhang och nu är jag med i ett fast egentligen respekterar dom inte mig men det är okej för att jag får iallafall vara med i ett sammanhang". Det låter inte hälsosamt och jag tycker inte dom verkar speciellt snälla mot dig.

Börja med att sluta med att ursäkta dig själv för precis allting. I en riktig kompisgrupp ska du aldrig behöva ursäkta dig själv för vem du är och vad du står för.

Låter lite som medeltida problem. Jag hade börjat spela något onlinespel och skaffat vänner där. När verkligheten placerat en på fel plats och man inte kan göra något åt det, då måste man använda backupen, World Wide Web.

Sök dig till musikens värld kanske, där kan folk vara rara.

Om du kan bli fri, flytta vart du vill, man hittar alltid det bästa på platser man gillar.

Fly så långt bort från den där sekten som du kan. Sekter går ut på att medlemmarna ska känna sig ensamma och inte ha några alternativ. Ju sämre deras medlemmarn mår desto längre stanna de.
Det finns människor utanför sekten.

Dagens intressantaste text, som jag har läst!

Det är ju precis så det är för tillfället. Jag har mått uruselt och vill helst gärna stanna kvar, för att bevisa att jag är bra.

Andra ''medlemmar'' har blivit handplockade, medan andra blivit valda som ledare. Andra blivit nära vän med ledare. Medan andra fått olika förtroende uppdrag.

Men jag har inte fått någonting. Jag anses säkert som den mest dumme.

Jag känner att jag inte har en enda vän i gruppen och att det dessutom kanske också baktalas om mig. Jag är inte säker, men ibland känns det som om jag har ryktet som: ''Den dumme''.

Det finns mängder med böcker skrivna av människor som lämnat sekter. Kanske något att känna igen sig i och få några tips på vägen?

Känner direkt att extremkristna amerikaner inte funkar att umgås med som normal.

Det finns snälla, trevliga människor som inte vill ändra dig. Gäller bara att ni hittar varandra. Är du kristen kan du väl dra igång något eget? En bönegrupp med fika. Skriv vilken attityd du har.

Amerikaner är känslosamma individer så du måste förmodligen få till en lite djupare kontakt.

Sök dig till en annan grupp/kyrka.

För många av oss kristna kan det bli irriterande med människor som är särskilt intoleranta och alla grupper ser inte så ut. Vi är inte från Mellanöstern här eller andra striktare kulturer. Jag utgår ifrån att du inte är katolik eller bara följer GT?

Inom religionerna finns många med narcissistiska drag eftersom de får makt av att kunna styra och ställa och lite annat. Narcissism finns med andra ord inom religionerna och deras olika ledare. Du behöver inte mästras av grandiosa människor.

Antingen accepterar de att du har egna åsikter eller så lämnar du då det är en sekt eller något med fundamentalistiska drag, bokstavstroende och annat.

Ingen ska tala om för dig hur du ska tro eller vad du ska tycka och tänka. Du har religionsfrihet även inom din religion och du har mänskliga rättigheter.

En kompis ska givetvis inte vara den som leder dig.
Du har dessutom svårigheter du inom en grupp människor som är religiösa ska ha förståelse för och som du inte ska skämmas för. Om du ville bli predikant hade du redan varit i full gång. Vi är alla olika med olika förutsättningar och behov. Men du behöver inte följa din "kompis". Har du sökt efter en ledare? Nej personen utnyttjar din personlighet för att genom negativt ledarskap ta kontroll över dig.

Bryt dig loss. Säg ifrån. Utebli. Gör vad som helst som ger sig sinnesro. Religös gemenskap med andra ska inte belasta dig och vara en börda. Du hör inte hemma bland folk som får dig att må dåligt.

Skulle tro att det vore tvärtom förut, att det skulle vara okänslosamma. Men utifrån just dessa, så verkar dem vara känslosamma. Jag har också varit stor i truten. Som när jag varit öppen om mänskliga rättigheter.

Jag borde ha varit klokare och följt med leden. Dessutom har det varit så dumt med mina ''blackouts''. Det blir som om jag inte lyssnar. Vilket jag kan förstå att det kan irritera. Men jag kan inte rå för, att jag fick dessa ''blackouts'', vid frågor så som: ''What do you think of that?''. Det är ju så osvenskt och ovant. Man har ju sin vana att den ene pratar och så väntar man på sin tur och/eller om man kommer med en inledning, så säger man det.

Inte att det pratas i ett par minuter för att sedan ställa frågan: ''What do you think of that?''. Jag trodde först att det var individuellt, men det verkar vara typiskt för dem, eftersom alla i gruppen gör det.

Det har varit jobbigt - Jag tycker egentligen mest om att bara umgås med en person i gruppen. Det är en person över i princip alla andra i hela ''församlingen'' som jag tycker om och ser som vän. Men jag är samtidigt mycket intresserad av att vara med.

Jag har känt mig så dum den senaste tiden. Det har varit mycket jobbigt. Jag har egentligen inte haft svårt att skaffa vänner innan. Jag har studerat, gått på kurser och varit sysselsatt med fritidssysselsättning. Jag har så gott som alltid haft lätt att hitta kamratskap.

Men varken i kyrkan eller i denna ''församling'' fick jag till det. Antingen beror det på att jag säger och gör saker eller så har jag dålig rykte.

De fick dig att känna dig dum. Riktiga vänner tar fram ditt bästa jag. Kram.