Citat:
Ursprungligen postat av
Smeso
Man kan enkelt svara nej på det. Människan kräver inte Gud för att agera på det sätt som vi menar med ordet "rätt".
Varför inte?
Jo, därför att det för det första var människan som hittade på Gud för att få en högre auktoritet att hänvisa till och för det andra därför att till och med de civilisationer som inte hört talas om Gud hade regler om vad som var rätt och fel uppförande.
Människan hittade på Gud och hotet om helvetet för att försöka att förmå andra att uppföra sig anständigt gentemot varandra.
De första civilisationerna var teokratiska, det vill säga, att ledaren var en överstepräst eller någon som påstods leda folket med någon guds vilja. Det är bekvämt att hänvisa till en gud för en ledare eftersom det var mer effektivt att till primitiva folk säga "Gör som gud säger" än "Gör som jag säger".
Uppfattningen om vad som är rätt eller fel är egentligen bara den samling regler som man kollektivt som grupp har kommit överens om är antingen accepterat uppförande eller oaccepterat uppförande.
Vad som är ett antingen accepterat uppförande eller oaccepterat uppförande beror endast på traditioner, vilket bevisas genom att kannibaler ansåg det helt moraliskt korrekt att döda och till och med äta upp andra människor eftersom de traditionellt gjorde så.
Normalt var dessa moralregler oskrivna, men det ändrades med religioners skriftliga verk, där särskilda regler angavs för ett förväntat uppförande.
Att moralregler finns är alltså INTE något gudsbevis på något som helst sätt. Det anger bara vilka regler som accepterats i det samhälle vi lever i. Bara i Sverige så var moralen en helt annan för bara 100 år sedan, då det till exempel ansågs omoraliskt att ha barn utan att vara gift. Inte många svenskar rynkar på näsan åt det idag. Den som påstår att rätt eller fel skulle komma från Gud skulle alltså behöva hävda att antingen så har Gud misslyckats med att få svenskarna att känna Guds moral eller så är ingen Gud inblandad när det gäller hur vi känner i moralfrågor.
Visst, men då är det
egentligen inte rätt och fel som moral handlar om, utan den handlar i så fall om anskaffandet av makt, njutning och undvikande av lidande. Dessa komponenter styr de facto handlingar, regler och lagar. En lag motiveras alltså inte av att den är "rätt" utan av att en viss grupp bedömer att den ger dessa effekter.
Att försöka bestrida en sats som "Du skall icke mörda" med ett sådant system fungerar helt enkelt inte, och det vet vi eftersom Nietzsches inflytande under 1900-talet tydligt visade att en sådan moral handlar om just makt och att det dessutom blir blodigt. Idén att våld inte är önskvärt vilar i detta system på ett antagande om att lidande bör undvikas i vissa situationer - ett moraliskt påstående som alltså är meningslöst om det inte är axiomatiskt. Man finner här alltså en motstridighet mellan viljan till makt och viljan till lust och undvikande av lidande. Dessa två axiom är i många fall ömsesidigt uteslutande.
Viljan till lust faller som axiom eftersom man endast kan ha sann lust i fall man har makt. Har man inte makt så kommer alla lustfyllda aktiviteter (billiga droger, alkohol, porr, dataspel och tiktok) vara förtärande snarare än konstruktiva. Har man däremot makt så kommer de lustfyllda aktiviteterna vara naturliga och hälsosamma (familjebildning, sex, kärlek, gruppaktiviteter utan att behöva oroa sig för fienden (lebensraum), resa, lära upp nästa generation, utöva sin styrka, bygga kulturella monument).
Ett exempel som kommer till sinnet är post-WWIIs japaner jämfört med amerikaner. Japanen präglades av verklighetsflykt (anime, hentai, etc.) - ett exempel på den underlägsna viljan till lust hos en besegrad fiende. Amerikanen, segraren, präglades av viljan till makt, och denna tog uttryck i resor, företagsverksamhet, manlighet och expansion. Amerikanen kunde välja fritt bland japanska brudar. Sedan sextiotalet har däremot slavmoralen blivit mer påtaglig hos amerikanerna.