Ateister! Om Jesus inte är Gud, varför var hans grav tom?

Nja, du väljer en väldigt snäv definition av ateism här, en definition som inte är universell.

Många ser ateism helt enkelt som avsaknaden av religiös tro, och inte som en position etablerad i relation eller opposition till religion (det verkar vara en inställning man mer har i länder där religionen annars är dominant som jag förstår det).

För många innebär inte ateism att man menar att det definitivt inte finns några gudar, utan att man helt enkelt inte ser några goda skäl att tro det.

Jag är ateist enligt den definitionen.

På samma vis som det inte finns några för mig goda skäl att tro att Harry Potter eller Frodo finns på riktigt, fast utanför vårt observerbara universum tror jag inte att det finns något högre väsen som liknar någon av de gudar som beskrivs av andra mänskliga myter. Men jag gör inga anspråk på att definitivt veta att Frodo faktiskt inte finns, eller att den kristna eller muslimska guden inte finns. Men jag kan sluta mig till att det dels verkar mycket osannolikt, och dels saknas det helt några som helst övertygande skäl att tro det, och dels (eller framför allt) är det en helt meningslös sak rent filosofiskt/vetenskapligt om vilket att ha någon som helst fast position.

En påstående om att gud finns är per definition filosofiskt meningslöst eftersom det inte går att motbevisa, och det är lika meningsfullt som mitt exempel om Harry Potter ovan. Jag använder inte H.P. bara för att vara dryg, utan för att illustrera att religiösa anspråk är lika meningsfulla som det minst meningsfulla man kan tänka sig ur ett filosofiskt/vetenskapligt perspektiv.

– Gud finns, för jag tror på hen, fast hen går inte att observera!

– Jaha, men Harry Potter finns också, för jag tror på hen, men hen går inte heller att observera!

Det blir liksom inte så meningsfullt. Bättre att lämna gudatro utanför alla former av rationella diskussioner.

Det är nog få ateister, åtminstone i Sverige, som så att säga lever sitt liv för sin tro på att det inte finns en Gud.

De allra flesta svenska ateister anser säkert att frågan om Gud är ointressant och inte passar in i vårt moderna samhälle. Själv gillar jag astronomi, och jag är oerhört intresserad av vad astronomerna hela tiden upptäcker om vårt universum. Men det är universum jag är intresserad av, inte tanken på att "det inte finns en Gud".

Men okej. Låt oss titta på skapelseberättelsen och se vad den säger om världen och universum:



Så jorden existerar från tidernas begynnelse, men däremot finns det inga andra planeter, inga stjärnor eller galaxer, ingen Big Bang och ingen våldsamt expanderande och glödhet liten "universumbubbla". Men vattnet finns från början, fancy that. Och det är mörkt, och Guds ande svävar över vattnet. Okej.



Det blir ljust, bara så där. Men ljuset finns bara på dagen, för på natten är det mörkt. Men varifrån kommer dagsljuset?



Wow, oj! Fattar ni? Det finns en massa vatten ovanför våra huvuden! Shit, det finns ett hav ovanför våra huvuden! Och "himlavalvet", typ den blå himlen, är liksom ett "paraply" som hindrar havet ovanför våra huvuden från att ramla ner på oss!

Imponerad much?





Så jorden är nu full av grönska och fruktträd.



Wow!!!! Fattar ni? Nu skapar Gud solen, nu när jorden redan är full av grönska och äppelträd!!! Men hallå!!!!



Ja, ja, ja. Yada, yada, yada. Gud skapade stjärnorna när jorden redan var grön och grönskande och full av fruktträd. Gäsp.

Och sen skapade Gud fåglar och fiskar och fyrfota djur, och sen skapade han människan till sin avbild. Ni kan historien.

Men seriöst: Hela den här historien är ren skit, om vi jämför den med vad vi nu vet om universum.

Jag är ateist. Betyder det att jag går runt och tänker på skapelseberättelsen och säger till mig själv att jag verkligen inte tror på skapelseberättelsen?

Nej för fasen, NEJ!!! Jag bryr mig väl inte om skapelseberättelsen. Gammal skit. Visst, jag kan se att det var en vacker historia på den tiden när människorna inte visste någonting om universum eller jordens historia. Men NU är den ren skit och inte någonting att fundera över.

Det är precis vad jag har gjort; vetenskapsteori är en gren av filosofin. Därtill är all vetenskap verksam inom ett (filosofiskt) vetenskapsparadigm av hur världen är beskaffad. Du bevisar bl.a. detta för egen del genom att citera Popper ovan, och hans i filosofin rotade teori om falsifierbarhet.

Det är precis vad jag har gjort; vetenskapsteori är en gren av filosofin. Därtill är all vetenskap verksam inom ett (filosofiskt) vetenskapsparadigm av hur världen är beskaffad. Du bevisar bl.a. detta för egen del genom att citera Popper ovan, och hans i filosofin rotade teori om falsifierbarhet.

/AI

Du som ateist har ett sanningsanspråk på världens beskaffenhet som du inte kan bevisa, och som är minst lika giltigt som något annat. Livsåskådning är f.ö. en alternativ term och neutraliserat begrepp till religion, och på detta sätt kan ateism även sägas vara religion, fastän scientism kanske är en lämpligare term.

Gällande det fetade, så är det precis kärnan i ateism, att det inte finns en gud, och jag håller med dig om att det inte finns någon vettig forskare som benhårt menar på att Gud inte finns. Därav är de, jag och säkerligen kanske även du(?) mer att betrakta som agnostiker än ateister.



Filosofi och vetenskap hör tätt samman, och all vetenskap verkar inom ett filosofiskt vetenskapsparadigm. Du bevisar själv det nära sambandet genom att citera Popper ovan.

/AI

Intressant att du tar upp den bibliska skapelseberättelsen i detta fall, vilken brukar användas för att belysa paradoxen i förhållandet mellan religion och naturvetenskap. Om vi håller oss till den senare berättelsen (1 Mos 1-2:4b), finns det i realiteten inget som motsäger våra teorier av "Big Bang." Världen skapades ur tomma intet utifrån vårt sätt att se på världen, vilket så ock tycks vara fallet i Bibeln. Den stora frågan är dock vad som föregick alltinget. Utifrån ett bibliskt perspektiv är det Gud, men kan kan lika lite bevisas som antagandet att det inte fanns något alls.

/AI

Nja, du väljer en väldigt snäv definition av ateism här, en definition som inte är universell.

Många ser ateism helt enkelt som avsaknaden av religiös tro, och inte som en position etablerad i relation eller opposition till religion (det verkar vara en inställning man mer har i länder där religionen annars är dominant som jag förstår det).

För många innebär inte ateism att man menar att det definitivt inte finns några gudar, utan att man helt enkelt inte ser några goda skäl att tro det.

Jag är ateist enligt den definitionen.

På samma vis som det inte finns några för mig goda skäl att tro att Harry Potter eller Frodo finns på riktigt, fast utanför vårt observerbara universum tror jag inte att det finns något högre väsen som liknar någon av de gudar som beskrivs av andra mänskliga myter. Men jag gör inga anspråk på att definitivt veta att Frodo faktiskt inte finns, eller att den kristna eller muslimska guden inte finns. Men jag kan sluta mig till att det dels verkar mycket osannolikt, och dels saknas det helt några som helst övertygande skäl att tro det, och dels (eller framför allt) är det en helt meningslös sak rent filosofiskt/vetenskapligt om vilket att ha någon som helst fast position.

En påstående om att gud finns är per definition filosofiskt meningslöst eftersom det inte går att motbevisa, och det är lika meningsfullt som mitt exempel om Harry Potter ovan. Jag använder inte H.P. bara för att vara dryg, utan för att illustrera att religiösa anspråk är lika meningsfulla som det minst meningsfulla man kan tänka sig ur ett filosofiskt/vetenskapligt perspektiv.

– Gud finns, för jag tror på hen, fast hen går inte att observera!

– Jaha, men Harry Potter finns också, för jag tror på hen, men hen går inte heller att observera!

Det blir liksom inte så meningsfullt. Bättre att lämna gudatro utanför alla former av rationella diskussioner.

Herregud! Den delen av skapelseberättelsen är ju ännu knäppare än den första! I den berättelsen finns en obestämd, torr värld från början, och Gud inleder sitt skapelsearbete med att vattna den uttorkade jorden och sedan bygga sig en människa av jord och ge lerfiguren konstgjord andning så att den lever! Och sen söver han lergubben han har skapat och plockar ut ett revben ur den och gör en kvinna av det revbenet!

Och sen säger du att den historien går ihop med naturvetenskapens Big Bang?

Absolut. Man kan använda orden så att de lyfter, det tror jag ingen kan säga emot.

Men det är inte samma sak som att det skulle vara bevis för att Jesus funnits, eller för att Gud finns.
Vi vet dock inte om han gjorde några saker, eller om han ens fanns. Tycker nog mer att man är klen i huvudet om man är övertygad om att han fanns, och vet att det är så, helt utan belägg.
Jo, det står kanske så i senaste bibelöversättningen, men vet du vad det står i originalet? Och oavsett. Det är en bok. Inte något bevismaterial.
Det vore alldeles utmärkt om du gjorde så.

Jag förstår att tro kan stötta många, men att försöka hitta på att det finns bevis för en Gud blir bara fånigt.

Förstår du är skeptisk, det är bra. Bara du inte "slänger ut barnet med badvattnet". (om du förstår det talesättet)?
Vet inte vad du vill med dina kommentarer. Det låter som du är en som tvivlar. Det hände mig - och jag la all kunskap "på bokhyllan" - sen en dag många år senare, hade kunskapen i bokhyllan 'mognat'.

Om du inte har den, så rekommenderar jag denna: https://www.biblicalarchaeology.org/daily/biblical-topics/bible-versions-and-translations/the-gospel-of-thomas-114-sayings-of-jesus/

Och du har fel om din förståelse av vad begreppet "livsåskådning" står för. Med "livsåskådning" avser man en helhetssyn på verkligheten och inkluderar då även oftast människans roll i världen, livets mening och individens ansvar i sociala relationer. Avsaknad av tro på gudar är då bara en indikation om vad som saknas i en persons "livsåskådning", och då alltså inte vad denna livsåskådning är. Ateism i sig säger inget alls om människans roll i världen, livets mening och individens ansvar i sociala relationer och ateism i sig kan följaktligen inte vara en livsåskådning, men det kan vara en aspekt av en persons livsåskådning. Stor skillnad.

Njae, vet inte riktigt om jag håller med dig. Min uppfattning är att ateism per definition tydligt är en tro ("livsåskådning") på en icke-tro, men att termen slentrianmässigt har kommit att slängas fram vid alla tillfällen där man avsäger sig traditionell tro, fastän man egentligen vill säga att man är agnostiker. Alltså, att man inte vet liksom att man är ödmjuk inför detta. Med det sagt finns det dem som har en klar bild över varför de kallar sig ateister, såsom du, vilket vinner min respekt.

/AI