(Fortsättning.)
Stina och Fredrik
Vi lät en AI sammanställa en lista över de vanligast förekommande klyschorna i kontaktannonser och Tinderpresentationer. Fredrik har erbjudit sig att läsa upp den för oss. Nej, vänta – det var visst hans egen lista över det han “uppskattar med en fru”. (En fru, vilken som helst.) Här skriver ju den slentrianmässiga PK-kritiken nästan sig själv, men jag går på ändå. Att anmärka på är framför allt att de enda egenskaper som inte är sådant alla väl uppskattar (vem vill inte ha en glad, rolig, energisk, positiv person? Hade en alternativ lista lika gärna kunnat innehålla egenskaper som ledsen, tråkig, oenergisk och negativ?) handlar om utseende: hon ska ha stora ögon, runt ansikte (sic) och vara blond. Allt är, hur som helst, “grönmarkerat” (även “blond”, undrar man?), och jag tar tillbaka allt jag tidigare skrivit om att Arvid skulle ta priset för mest problematiskt förhållande till kalkylblad. Han verkar ju i alla fall hålla sig till att Excelifiera
sitt liv, inte andras.
Veckans (något tillkämpade) tema för Stina och Fredrik är annars Fredriks påstådda undfallenhet respektive Stinas “boxighet”. Om vi börjar med det senare är det, som jag tidigare påpekat, inget ord man omedelbart känner igen, och min gissning har varit att det ska förstås som en eufemism för “inrutad”. Men Stina har knappast framstått så. Som ordet används nu, i expert-Marias soffa, verkar det dock mest betyda att Stina inte vill vara så anpasslig gentemot en partner, detta som en försvarsmekanism efter tidigare relationer där hennes person inte har respekterats. Vilket ju låter helt rimligt. När detta nu inte behövs inser hon att boxigheten nog är fel. Med viss lättnad kan vi därmed säga: farväl, boxighet, we hardly knew ye.
Till Fredrik, då, som är “för snäll”, kanske på gränsen till självutplånande (och som behöver “trygga sig” med att det är attraktivt för Stina, som expert-Maria påpekar). Det kan säkert stämma, men det jag tycker att expert-Maria missar med beskrivningen är att för mycket snällhet och undfallenhet kan ha en baksida även för andra människor – konflikträdsla som blir till passiv aggressivitet. För det sura och ogina vi alla bär inom oss tenderar att göra sig gällande på något sätt ändå, och om man är för “snäll” kan det exempelvis ske genom att man samlar på sig invändningar om filtar som inte vikts ihop på rätt sätt, vattendroppar på toalettgolvet eller liknande, för att först senare rada upp det för sin partner, kanske med ett leende, som vore det mest ett skämt.
Lina och Alexander
Liksom Caroline är Lina “känslomässigt dränerad”. Efter parhelgen behöver hon en paus, fylla på med egentid, landa och komma ur bubblan, berättar hon. (Hon behöver säkert “trygga sig” också, och kanske göra en “resa”, men det måste ha fallit bort i uppräkningen.) Hur som helst, innebörden är tydlig – hon behöver/vill komma bort från Alexander.
Påtvingad egentid för Alexander, alltså, vilket innebär hämtpizza och
Arbetets döttrar, en fantastisk arbetsplatsdokumentär från 1987. (Hur kan man inte gilla den här mannen?) Därefter kan vi introducera en ny par-rubrik, om än inte en romantisk sådan: Agust och Alexander. Vi kan också lägga ett nytt, överraskande namn till listan över folkets experter: Agust, som ger Alexander det stöd han behövt, men inte fått, av Lina. Fint!
Men lägg på nu, Alexander, för Lina får ett “infall”, och avbryter egentiden en dag för tidigt. Hon har bestämt sig för att Alexander och hon i stället behöver dejta och vara spontana. “Nu kommer jag!” Alexander möter villigt upp på stationen och tar med Lina till en restaurang, men när han inte omedelbart förstår hennes foodie-recension av maten står det klart, på Linas ansiktsuttryck och inklippta synk, att de explosiva känslor hon förväntat sig inte har levererats.
Tillsammans med samtalet vid parhelgens slut i början av avsnittet, och liknande samtal tidigare, står det klart att paret har kommit in i en dynamik – vilket Lina så klart inte är ensamt ansvarig för – där Alexanders naturliga personlighet av båda förstås som “fel”. Som Agust helt korrekt påpekar är Alexander ju en “fantastisk kille, varm, go’ och glad”, men han är för trygg, för snäll, och att han trots det trivs med Lina blir bara ytterligare till hans nackdel. Ofta anlägger Lina, vid samtalen om det här, en kritisk min, som en lärare som besvärat lyssnar på en elev som förklarar varför han inte gjort läxan. Och det är hon som håller i taktpinnen. Nu ska vi ha paus, Alexander! Nu ska pausen vara slut. Nu ska vi dejta! Nu ska det vara magi! Alexander försöker och försöker, “med humor och med att komma nära”, men det hela känns mest sadistiskt.
Efter ett av årets första avsnitt skrev jag att jag bestämt mig för att sluta ogilla expert-Fredric, då mest baserat på en känsla, men när han dyker upp för ett krisbesök hos Lina och Alexander känner jag att jag hade rätt. Det han säger till kameran, om än inte direkt till paret, är precis det jag har velat säga Lina: “Man kan inte beställa magi av någon annan. Om du vill ha magi måste du vara en magiker.” Precis så.
Då hjälper det, tyvärr, inte att Alexander, i avsnittets slut, lyckas vara magiker för dem båda, med drejningsaktiviteten. Nu tror Lina på dem, intygar hon. Men, måste hon tillägga, det är så klart inte “total magi”. Hur länge varar ett “nu”? Och hur många trolleritricks har Alexander kvar i sin låda?
Till sist
- Jag säger inte att produktionen skulle förse människor som förekommer i programmet med repliker, men när en random gäst på Lisa och Luddes “kärleksfest” under ett spontant samtal kläcker ur sig att ”vad man vill ha och vad man behöver är två olika saker” börjar jag nästan undra om expert-Kalle följt med till Grekland och står bakom kameran med manusskyltar som Bob Dylan i videon till
Subterranean Homesick Blues.
- Lisa och Ludde kan förresten, helt sanningsenligt, i framtiden berätta att de gifte sig i Gift vid första ögonkastet.
- “Herregud, vilken jävla gud till man”, säger Ida till Karin på samma kärleksfest, med blicken på Arvid, för tillfället utan vit springare. En throwback till den koketta Ida (“kaptenshustrun”) vi såg mest av i de tidiga avsnitten. Sedan dess har vi, tacksamt nog, lärt oss att Arvid inte är någon ofelbar gud, och Ida inte heller någon underdånig gudsdyrkare. Väl?
- Och på tal om det. Hemma hos Ida saknas först visp och besticklådor, sedan ställs balen med toalettpapper bredvid toaletten, direkt i sin plastförpackning. Ungkarlsdragen friskar upp, och antyder en mer intressant (sprit-)Ida än den mäklarpersona vi annars mest fått se, eller inskränkt velat se.
- “Trånga gator” och “konstig el som hänger utanpå byggnaderna” – ja, det är väl platsen “utomlands” som vi alla känner den, kärnfullt sammanfattad i två spaningar av Ida och Arvid.
- “En risk när man har en partner som är väldigt lik en, som Fredrik och Stina ju är, är att det kan bli lite förutsägbart på sikt”, berättar expert-Maria. Ur ett tittarperspektiv får jag väl då tillägga: tyvärr inte bara på sikt.
- Produktionen verkar ha snappat upp min förkärlek för när de betraktade blir betraktare, och bjuder på en gullig scen där Lina och Alexander spekulerar om paren i SVT-grannen Första Dejten. De är precis som oss!
- Tablån över “försmådd friare”, modell Agust, innehåller följande: melankoliskt klinkande på lila gitarr, bara fötter på bordet, stöttande hund och en tub O’hoj chokladsås (förlåt, “dessertsås” är tydligen det officiella namnet) inom räckhåll. Vad mer behöver man, egentligen? Dudes rock.
- Mina tankar om kommande avsnitt publiceras också i e-postnyhetsbrevet GVFÖ-revyn, vilket man kan prenumerera på
här. Men självklart fortsätter jag också att skriva här i tråden.