Citat:
Ursprungligen postat av
Ipsi
Det var en som frågade vilka det annars finns att försvara och jag svarade. Män. Alla kommer inte att överge alla manliga släktingar, vänner, grannar, arbetskamrater, sjuka, hjälplösa, gamla, handikappade och i övrigt försvarslösa män bara för att de i så fall också annars kanske råkar försvara en och annan kvinna på köpet. De överger inte sin pappa, bröder, söner o s v bara för att de annars råkar försvara även sin mamma, sina systrar och sina döttrar.
Hur meningslös får en hypotetisk metadiskussion som den här bli egentligen?
Kvinnor och barn i Sverige, men också ganska många män är inte ens beredda att försvara sig själva.
Det är vad "fredsskada" lett till. Det är denna instinkt man aktivt sen 60/70-talet gjort allt för att slipa bort, men den finns i oss alla latent, bara att vi förtryckt den så djupt att vi gjorts okunniga om dess existens.
Pojkar förr hade en fascination för att leka krig. Oavsett om det var världskrig på en grusplan i en stor cirkel, krig mot monster på datorn eller cowboys och indianer, så har den alltid varit en del av ett naturligt embryo till ett psykologiskt försvar.
Våra grannländer har inte slipat bort dessa tendenser, för de vet hur fort det kan gå.
Ukrainare vet hur fort det kan gå.
Så vad har vi kvar att diskutera?
Jo, vad är det som håller ihop samhället, om det sista lilla förtroendet för att vi står tillsammans om det skiter sig är borta?
Jag tvivlar på att den svenska kvinnan står där för mig.
Kan du då ge mig ett enda skäl till varför jag skulle stå där för henne?
Hon har föraktat mig och kallat mig förtryckare så länge att jag gått därifrån.
Och jag tänker inte diskutera med psykopater.
Jag kommer skydda mina närmaste, kvinnor och män, för att jag vet att de gör samma för mig.
Är man tokfeminist, får man väl söka sitt stöd bland såna?