Citat:
Ursprungligen postat av
peterZiipen
Klart man blir emotionell på ett helt annat sätt under rådande omständigheter. Känslor som man hållit inom sig bubblar upp till ytan. Och egentligen spelar omständigheter inte ens någon roll - aldrig larvigt att bli ledsen och sakna sin mamma. 10-, 20, eller 40 år? Alltid ok.
Sophie var den enda som grät efter mamma, så det är nog rätt sällsynt bland deltagarna. Sophie är en av dem som haft den enklaste resan i Robinson dessutom. Sophies paradgren verkar vara att gråta eller sura för att få som hon vill, istället borde hon gå och sätta sig en stund för sig själv.
En eloge till Sanna som inte fick samtalet men ändå tog det bra, trots att hon har barn och ville ha samtalet minst lika mycket.
Och jag kan inte låta bli att tycka att det är larvigt att som vuxen gråta efter mamma när man inte hörts på 1,5 månad. Då ska det vara en bra anledning, som t.ex. sjukdom, krig eller död.