Varför undviker samhället existentiella frågor?

Just för en filosof? Ja du, kanske eudaimonia? För Peter Singer är det nog preferenstillfredställelse.

Absolut, men då måste vetenskapen bli en normativ disciplin, det vill säga försöka lösa frågor som traditionellt sett tillhör värdeteori och normativ etik. Jag tror inte vetenskapen behöver åtaga sig den utmaningen, det räcker med att den fortsätter samla in data som kan vara användbar för oss.

Hur skulle samhället vara om det inte undvek existentiella frågor? Jag tänker mig att det byggs för få kontemplativa kloster i det här landet dit människor skulle kunna finna existentiell ro genom träning under erfarna läromästare. Existentialism som en intellektuell övning i tänkande känns mindre meningsfull i jämförelse med ett spirituellt utövande från en djup och rik tradition som utvecklar människan andligt.

Tänk inte så.

Tycker det oftast är värsta töntarna som fördjupar sig eller ens känner att dom behöver fundera över meningen med existensen. Ännu värre med dom som får existentiell kris. Eller ska berätta om att dom läser eller läst Camus eller Sartre. Och allt vad dom fan heter.

Aldrig känt mig i närheten av någon existentiell ångest eller tomhet eller meninglöshet.

Finns ju så enormt mycket mer som är direkt påtagligt i ens eget och kanske andras liv.

Enkelt att undvika bara genom att säga något elakt och träffande till idioten som tar upp det.

Det är inget man väljer om man drabbas av existentiell ångest eller inte. Har själv aldrig haft det men tycker inte det är konstigt om man skulle ha det.
Den pågående tugga och svälja trenden kan man ju anse inte vara särskilt hälsosam den heller.

Jag menar inte att man ska tugga och svälja heller. Man kan påverka hur man ser på sig själv, vad som är allvarligt och inte, stort, smått, osv, utifrån sig själv, i världen, på jorden, typ. Genom det blir existentiella problem mer ovidkommande. Sedan finns det massor av annat som kan ge ångest, olust, inre smärta, osv. givetvis.

Det finns större och mer aktuella problem än att grubbla över din plats i universum och vad som händer efter döden.
Det tycker jag också.

Ok, då var vi överens om det.

Det ligger nog mycket i ovanstående. Möjligtvis är IQ även en faktor. Människor med högre intelligens tenderar att vara djupare.

Kanske för att folk accepterar att dom inte har någon kontroll över livet.De med problem letar en mening i något dom inte har någon som helst kontroll över (livet)
Du valde inte att födas och du kan inte välja bort döden,livet valde dej ändå ifrågasätter du vad livet är.Det mest uppenbara ändå vägrar folk se verkligheten för vad den är och skapar depressioner och neuroser för sej själva.

För mig personligen verkar det märkligt att något annat ses som större och mer aktuellt än existentiella frågor. Vad är mer fundamentalt än själva existensen? Allt annat hänger väl på det?