Kan till stor del inte ta människors psykiska ohälsa på allvar.

Hej

Till att börja med vill jag säga att namnet på tråden kommer antagligen väcka uppmärksamhet. Det är inte min avsikt att röra upp känslor hos människor, utan snarare nå fram till en bra diskussion.

Presentation av mig själv.

Jag är en person i 35 års åldern. Jag har tidigare arbetat inom den slutna psykiatrin som legitimerad personal (mer tänker jag inte säga). Har arbetat på avdelningar som hanterar allt ifrån neuropsykiatriska diagnoser, bipolaritet, missbruk mm. För drygt 4 år sen valde jag dock att avsluta den karriären och arbetar nu mera inom en annan inriktning.

Min personliga uppfattning

Då såväl mina egna etiska värderingar som patientsekretessen förbjuder mig från att prata om gamla patienter tänkte jag istället prata utifrån löst bekanta som jag stöter på någon gång då och då genom gemensamma vänner. Dessa personer stämmer förövrigt ganska bra in på min egen uppfattning av personer med psykisk ohälsa överlag.

Person nummer 1:
Man i 35 års åldern som är bipolär.

Tar aldrig någonsin litium trots att läkaren skrivit ut medicinen. Istället låter han normala människor lida under såväl sina maniska episoder som under depressioner. Under en mani kan han exempelvis sticka hem från jobbet 12 på förmiddagen, mitt i veckan och börjar ringa samtal till hela kompisgäng och ibland till och med komma förbi deras arbetsplats och störa.

Under depressiva perioder händer det att personen ringer mig 02:30 mitt i veckan utan någon förvarning för att fråga om jag har några öl hemma. Trots att såväl han själv som jag skall jobba dagen efter. Dessutom ägnar han sig åt att använda en hel del narkotika under dessa depressiva perioder vilket inte heller är till hans fördel.

Person nummer 2:
Kvinna i 40 års åldern med ADHD.

Likt tidigare person tar inte heller denna personen sin medicin utan låter normala människor lida. Utan medicin blir denna personen tjatig, skrikig och störig överlag. Då jag eller andra bekanta påtalar detta har vi fått till svar att "Jag tänker fan inte lyssna på nån jävla läkare, det är inget fel på mig. Jag bara är sån här som person."

Person nummer 3:
Kvinna i 30 års åldern som är bipolär typ 2.

Till skillnad från övriga personer tar denna sin medicinering (vad jag vet). Blir dock extremt jobbig genom att under hypomaniska episoder försöka förlänga dem genom att förändra medicinering, använda narkotika och medicin hon ej är ordinerad.

Detta leder till att alla som vistas runt personen behöver oroa sig, (personligen har jag dock slutat bry mig för länge sen). Dessutom är personen extremt tjatig, störig osv under hypomani.

Slutsats

Min personliga uppfattning är att sådana här ageranden inte är allt för ovanliga bland personer med psykisk ohälsa.

Gemensamt för alla dessa personer är att ingen av dem väljer att göra som läkaren säger, istället hittar de på egna lösningar vilket leder till att "normala människor" behöver lida för att de har diagnoser och inte vill göra det dom ska.

Slutligen vill jag även säga att det faktiskt finns flera personer som sköter sina behandlingar och lyssnar på sin läkare. Min personliga uppfattning är att det brukar gå bra för dessa personer även om det så klart finns undantag.

Frågeställning

Ni som lider av psykiska sjukdomar och resonerar på liknande sätt som de här personerna, hur resonerar ni? Varför borde människor ta er psykiska ohälsa på allvar? Är det verkligen rimligt att vanliga människor skall lida för att ni inte vill göra vad läkarna uppmanar er till?

Ni kan börja med att ge patienter evidensbaserad vård.

Ni som jobbar på psykiatrin har ingen koll på hur människor fungerar, deras hjärnor eller nånting och ni tenderar att vara psykiskt störda ni med eftersom psykisk hälsa handlar om mer än bara det psykiatriska. Ni ser bara en pixel och inte helheten och det är inte hållbart. Ni hade lika gärna kunnat bli en droghandel. För det är väl det enda ni har att erbjuda och inte ens det är folk intresserade av.

Alltså helt seriöst hjälper ni folk övh eller sitter ni bara och kostar pengar för staten? Mest misslyckade institutionen någonsin. Och beror på människosynen psykiatrin har som inte överensstämmer med verkligheten. En människas psyke kan påverkas av tandhälsa och magen och yttre faktorer som ni i er proffession inte tar någon hänsyn till alls.

Sverige ligger 20 år efter med psykiatrin. Vanliga begrepp och diagnoser existerar inte ens i deras utbildningsunderlag och nu styrker TS det. Trångsynt och arrogant.

Jag tror det ligger lite i människans natur att ifrågasätta medicin och selektera, specielt med såna åkommor.
Upplevs den underlätta eller hjälpa personen i sin bild av verkligenheten så tas den i överflöd,
i annat fall dras den ner eller utesluts helt.

Svårt att hjälpa de som inte vill bli hjälpt

Så människor med psykiska besvär söker vård för att inte få hjälp?

Vem är det som isåfall ligger 20 år före Sverige?

Jo, självklart! Men varför ens söka vård för sina psykiska besvär om man inte tänker följa de råd som läkaren ger utan istället använda narkotika, eller hitta på egna typer av behandlingar?

Psykiatrin. Hjärnfonden undrar fortfarande varför t.ex. psykisk ohälsa ökar bland barn. Det är löst för längesen i övriga världen förutom Sverige.

Precis. Att använda droger är att försätta sig från askan i elden om man har psykiatriska problem.

Det har jag sett i min omgivning.

Vad erbjuds det för behandlingar?
Får man medicinering som fungerar?
Nej. Det får man inte det. Vad ska vården jobba med om alla blir friska?

Mår man skit så blir man desperat till slut och det är helt förståeligt. Tragiskt.

Ok, så du menar att just den svenska psykiatrin ligger 20 år efter psykiatrin i andra länder?
Samt att den psykiska ohälsan bland barn & unga inte ökar i övriga västvärlden, utan enbart ökar i Sverige?