Kan till stor del inte ta människors psykiska ohälsa på allvar.

Hej

Till att börja med vill jag säga att namnet på tråden kommer antagligen väcka uppmärksamhet. Det är inte min avsikt att röra upp känslor hos människor, utan snarare nå fram till en bra diskussion.

Presentation av mig själv.

Jag är en person i 35 års åldern. Jag har tidigare arbetat inom den slutna psykiatrin som legitimerad personal (mer tänker jag inte säga). Har arbetat på avdelningar som hanterar allt ifrån neuropsykiatriska diagnoser, bipolaritet, missbruk mm. För drygt 4 år sen valde jag dock att avsluta den karriären och arbetar nu mera inom en annan inriktning.

Min personliga uppfattning

Då såväl mina egna etiska värderingar som patientsekretessen förbjuder mig från att prata om gamla patienter tänkte jag istället prata utifrån löst bekanta som jag stöter på någon gång då och då genom gemensamma vänner. Dessa personer stämmer förövrigt ganska bra in på min egen uppfattning av personer med psykisk ohälsa överlag.

Person nummer 1:
Man i 35 års åldern som är bipolär.

Tar aldrig någonsin litium trots att läkaren skrivit ut medicinen. Istället låter han normala människor lida under såväl sina maniska episoder som under depressioner. Under en mani kan han exempelvis sticka hem från jobbet 12 på förmiddagen, mitt i veckan och börjar ringa samtal till hela kompisgäng och ibland till och med komma förbi deras arbetsplats och störa.

Under depressiva perioder händer det att personen ringer mig 02:30 mitt i veckan utan någon förvarning för att fråga om jag har några öl hemma. Trots att såväl han själv som jag skall jobba dagen efter. Dessutom ägnar han sig åt att använda en hel del narkotika under dessa depressiva perioder vilket inte heller är till hans fördel.

Person nummer 2:
Kvinna i 40 års åldern med ADHD.

Likt tidigare person tar inte heller denna personen sin medicin utan låter normala människor lida. Utan medicin blir denna personen tjatig, skrikig och störig överlag. Då jag eller andra bekanta påtalar detta har vi fått till svar att "Jag tänker fan inte lyssna på nån jävla läkare, det är inget fel på mig. Jag bara är sån här som person."

Person nummer 3:
Kvinna i 30 års åldern som är bipolär typ 2.

Till skillnad från övriga personer tar denna sin medicinering (vad jag vet). Blir dock extremt jobbig genom att under hypomaniska episoder försöka förlänga dem genom att förändra medicinering, använda narkotika och medicin hon ej är ordinerad.

Detta leder till att alla som vistas runt personen behöver oroa sig, (personligen har jag dock slutat bry mig för länge sen). Dessutom är personen extremt tjatig, störig osv under hypomani.

Slutsats

Min personliga uppfattning är att sådana här ageranden inte är allt för ovanliga bland personer med psykisk ohälsa.

Gemensamt för alla dessa personer är att ingen av dem väljer att göra som läkaren säger, istället hittar de på egna lösningar vilket leder till att "normala människor" behöver lida för att de har diagnoser och inte vill göra det dom ska.

Slutligen vill jag även säga att det faktiskt finns flera personer som sköter sina behandlingar och lyssnar på sin läkare. Min personliga uppfattning är att det brukar gå bra för dessa personer även om det så klart finns undantag.

Frågeställning

Ni som lider av psykiska sjukdomar och resonerar på liknande sätt som de här personerna, hur resonerar ni? Varför borde människor ta er psykiska ohälsa på allvar? Är det verkligen rimligt att vanliga människor skall lida för att ni inte vill göra vad läkarna uppmanar er till?

Jag vet inte riktigt på vilket sätt du lider av det här?

De personer du beskriver lider av en sjukdom eller funktionshinder som är sämre behandlade. Allt handlar inte om medicin. Jag upplever att personer som lider av psykisk ohälsa har svårt att få rätt vård. Det är lätt att få utskrivet medicinering, men betydligt svårare att få hjälp med att hitta strategier, lära känna sina triggers, främja egen hälsa, arbeta proaktivt. Även att hjälpa omgivningen att känna igen detta för att kunna hjälpa till.

En person som är inne i en hypomani eller mani kan du inte nå. Du behöver nå personen INNAN den hamnar där. Att bli irriterad på något som faktiskt är ett symptom på dåligt behandlad sjukdom tyder på en ganska stor grad av oempati och det är bra att du lämnat psykiatrin om du känner så här.

Påverkar personer som lider av psykisk ohälsa sin omgivning? Definitivt. Du får som vän bestämma dig för om du vill vara just en vän och riskera vänskapen genom att ställa krav och hjälpa - inte stjälpa. Eller så får du välja att omge dig av neurotypiska människor som aldrig någonsin ställer till med något.

Frågeställning

Ni som lider av psykiska sjukdomar och resonerar på liknande sätt som de här personerna, hur resonerar ni? Varför borde människor ta er psykiska ohälsa på allvar? Är det verkligen rimligt att vanliga människor skall lida för att ni inte vill göra vad läkarna uppmanar er till?

Jag och andra vänner lider av det på så vis att vi exempelvis blir uppringda 2-3 på natten under vardagar då och då och får frågan om vi ska dricka öl, eller andra situationer då personerna blir störiga för gemene man, jag vill inte berätta allt för detaljerade uppgifter då jag i sådant fall riskerar att outa mig.

Att jag blir irriterad beror inte på att sjukdomen behandlas dåligt. Om så faktiskt var fallet skulle jag aldrig kunna bli irriterad. Irritationen grundar sig snarare i att personen/personerna i fråga vet med sig att de har en sjukdom, de har en behandling (som de inte följer), utan istället kör sitt eget race och är en pain in the ass för sin omgivning...

Jag vet inte riktigt på vilket sätt du lider av det här?

De personer du beskriver lider av en sjukdom eller funktionshinder som är sämre behandlade. Allt handlar inte om medicin. Jag upplever att personer som lider av psykisk ohälsa har svårt att få rätt vård. Det är lätt att få utskrivet medicinering, men betydligt svårare att få hjälp med att hitta strategier, lära känna sina triggers, främja egen hälsa, arbeta proaktivt. Även att hjälpa omgivningen att känna igen detta för att kunna hjälpa till.

En person som är inne i en hypomani eller mani kan du inte nå. Du behöver nå personen INNAN den hamnar där. Att bli irriterad på något som faktiskt är ett symptom på dåligt behandlad sjukdom tyder på en ganska stor grad av oempati och det är bra att du lämnat psykiatrin om du känner så här.

Påverkar personer som lider av psykisk ohälsa sin omgivning? Definitivt. Du får som vän bestämma dig för om du vill vara just en vän och riskera vänskapen genom att ställa krav och hjälpa - inte stjälpa. Eller så får du välja att omge dig av neurotypiska människor som aldrig någonsin ställer till med något.

Psykiatrin. Hjärnfonden undrar fortfarande varför t.ex. psykisk ohälsa ökar bland barn. Det är löst för längesen i övriga världen förutom Sverige.

Det heter avsaknad av sjukdomsinsikt och det borde du känt tills som legitimerad.

Hur kan du vrida till det så att det handlar om Citat "Varför borde människor ta er psykiska ohälsa på allvar"

??? och då ska du själv vara legitimerad och borde ha koll på allt vad det innebär det här med sjukdomsinsikt. Med koll hade du inte ens ställt frågan ur det perspektivet och det är oklart vad du anser vilja ha svar på.

Förstår inte du att folk kanske lider av noll koll på grund av sin diagnos; Och då måste tvingas ta den medicinen dom är ordinerade för att just det, dom inbillar sig att dom är friska eller kan trixa med det på egen hand. Det finns ju redan såna mekanismer i samhället men det har du ingen aning om eller. Att man kan tvinga dom att ta si medicin antingen i hemmet eller att dom får gå till vården för att ta det med kontroll på den platsen.

Det där daltar nu med och nu fattar jag varför.

Inkompetens

Testa att fråga dem (under normala episoder) om varför de inte följer sin behandling så kanske du får större inblick.

Varför ökar den psykiska ohälsan barn i Svergie enligt dig?

Ja svenska psykiatrin är till stor del påverkad av ideologi.

Varför ökar den psykiska ohälsan barn i Svergie enligt dig?

Ja svenska psykiatrin är till stor del påverkad av ideologi.

Jag vet inte riktigt på vilket sätt du lider av det här?

De personer du beskriver lider av en sjukdom eller funktionshinder som är sämre behandlade. Allt handlar inte om medicin. Jag upplever att personer som lider av psykisk ohälsa har svårt att få rätt vård. Det är lätt att få utskrivet medicinering, men betydligt svårare att få hjälp med att hitta strategier, lära känna sina triggers, främja egen hälsa, arbeta proaktivt. Även att hjälpa omgivningen att känna igen detta för att kunna hjälpa till.

En person som är inne i en hypomani eller mani kan du inte nå. Du behöver nå personen INNAN den hamnar där. Att bli irriterad på något som faktiskt är ett symptom på dåligt behandlad sjukdom tyder på en ganska stor grad av oempati och det är bra att du lämnat psykiatrin om du känner så här.

Påverkar personer som lider av psykisk ohälsa sin omgivning? Definitivt. Du får som vän bestämma dig för om du vill vara just en vän och riskera vänskapen genom att ställa krav och hjälpa - inte stjälpa. Eller så får du välja att omge dig av neurotypiska människor som aldrig någonsin ställer till med något.

De där argumentet köper jag inte heller... Om personen inte följer läkarens ordnationer och har en vänskapskrets som sakta men säkert minskar för att ingen pallar ha med denne personen att göra är det nog läge att inse att problemet ligger hos denne och inte hos varken sjukvården, samhället eller alla andra personer.

I Sverige kan man inte tvinga någon att ta någon medicin överhuvudtaget utan beslut om tvångsvård enligt exempelvis LPT eller LRV.


Det har jag gjort också, har bara fått svävande svar...

Psykiatrin. Hjärnfonden undrar fortfarande varför t.ex. psykisk ohälsa ökar bland barn. Det är löst för längesen i övriga världen förutom Sverige.

Ökar den inte i rasten av västvärlden. Var har
an löst det och hur?