Citat:
Ursprungligen postat av
mushymushy
Den här så kallade granskningen är tyvärr riktigt svag, och det tråkiga är väl att det är ju folk som blint hatar Schulman som inte riktigt förmår se att granskningen inte står i proportion till det resultat den faktiskt presenterar. Må så vara att journalisten högst troligtvis har något agg mot Schulman (han påstod väl att han inte visste vem Alex var, vilket ju om det inte är en lögn så direkt avvikande) men extra sorgligt är det att Kvartal släpper igenom det här hårklyveriet till artikelserie. För det är ju i slutändan vad det i så fall landar i. Alex, eller förlaget, har någon gång, någonstans, formulerat sig lite extra slarvigt. Hur detta ens kan röna någon uppmärksamhet är för mig ofattbart och Kvartal borde stoppat detta dårskap långt innan publiceringen.
Hm, jag håller inte med om det utan tycker att Kvartals artikel lett till åtminstone början av en riktigt intressant och relevant debatt. Det är välgörande med en litterär kritik som ändå bygger på arkivforskning, det ansträngande och tidskrävande läs- och tolkningsarbete som kulturarbetare annars verkar vilja undvika och tydligen gärna avfärdar som osunt pedanteri. Jfr hur Sigge Eklund nu undrar hur journalisten Lapo Lappin "egentligen mår". Eller för den delen hur Schulman i sin bok liknar Sven Stolpes arbetsanteckningar vid en seriemördares "myller av ord" som förmodligen bara kan skrivas av en person som är "sjuk på något sätt".
Men visst skulle jag önska att debatten inte så enformigt skulle handla om fiktion/icke-fiktion och om "bilolyckan" 1931 utan även beröra sådant som:
• Den anti-intellektuella tendensen – hur motsättningen mellan Sven Stolpe och Olof Lagercrantz nu behandlas, ja rentav "avslöjas", som enbart ett personligt svartsjukedrama. Man behöver inte läsa och studera, inte försöka förstå och värdera hållbarheten i deras resonemang och världsbilder – det räcker med att ha skolgårdskoll på vem som tar vem. Tycker tydligen även våra kulturredaktioner. – Och visst, det är väl symtomatiskt att det faktiskt var just Olof Lagercrantz som bidrog till att driva ut de intellektuella idédebatterna från Tingstens DN och i stället började behandla kultursidan som ett "känslans universitet", skrev lyriskt-personligt om sina diktarbekanta och deras alkoholproblem osv
• Det pseudofeministiska i romanen och dess mottagande. Vi har ett kulturklimat som gör anspråk på att lyfta fram kvinnor och Schulman mjölkar detta sentiment stenhårt – snart sagt varenda stavelse i boken syftar ju till att stryka en kvinnlig köpstark publik medhårs. Men den verkliga Karin Stolpe, den moralkonservativa katoliken, får inget utrymme någonstans och är helt ointressant. I stället tvingas hon postumt bli hjältinna i en roman som hyllar känslans primat och en sexualliberal världsbild: "Bränn alla mina brev är en roman som inspirerar mig att betala skatt så att vi alla kan få utbildning, ekonomisk självständighet och ett samhälle med fri abort", skriver t.ex.
en bokbloggare. Vad skulle katoliken Karin Stolpe ha tyckt om en sådan sensmoral?

Inte en enda offentlig kulturperson har tydligen tyckt att det är intressant att ställa en sådan fråga, inte ens nu efter Kvartals granskning.
• Att praktiskt taget hela kultur-Sverige tog berättelsen som sanning – det är först
efter Kvartals granskning som man nu tvärtom börjar yla sitt
men åååhhh det är ju en roman dumbom. Sveriges Radios Ylva Nilsson – avlönad av public service, den garant mot "fake news" som vi alla är skyldiga att finansiera – försäkrade om boken att "framför allt så känns det väldigt sant". Kjell Blückert på katolska
Signum lade sig lika platt: "Jag har svårt att förstå varför boken kallas roman, när den i själva verket är en personlig familjebiografi med vissa fiktiva inslag i gestaltningen. /…/ Det är en mycket, mycket fin kärleksskildring, som nog ligger nära den historiska sanning som författaren ständigt är på jakt efter."
• För samtidigt som berättelsen egentligen är ett enkelt skillingtryck om trollet, riddaren och prinsessan så gör ju Schulman i framställningen allt för att den skall uppfattas som autentisk – att han "forskar" och "upptäcker" saker, låtsas resonera och tvivla men blir överbevisad av arkivfynden. Det handlar ju förstås inte bara om att romanen påstår kontroversiella saker om verkliga historiska personer utan om att dessa personer också är/blir representanter för ideologier, och att historien också gör tydliga politiska anspråk på att också säga något om samhället. Av dagspolitiska skäl framställs OL som den gode och sympatiske älskaren trots att han vid denna tid sannolikt var den mest högerextreme i trion, en psykiskt obalanserad stalker, besatt av Karins underbara "renhet", och i sin senare karriär blev kvinnokladdande vänsterikon. Sven Stolpe görs å sin sida till projektionsyta för den "reaktionäre högergubbe" som han sannolikt aldrig någonsin var (även om han tyckte om att leka med rollen) och absolut inte på 1930-talet.