Vanligt att man grupp-fotograferade sig med avlidna i Sverige förr? (Starka bilder)

Det var vanligt i vissa delstater i USA med. Wisconsin vet jag. Finns intressant film som heter Wisconsin death trip.

https://imgur.com/a/o4cF7
Fyfan svårt att inte bli påverkad

stämmer, vi har fortfarande den traditionen i familjen i någon utsträckning, min mor har exempelvis ett foto uppe på Vitrinskåpet på en bebis som står bland andra bebisfoton i släkten, detta är dock dött.
Min systers barn Missfall i V.39

jag har foton jag tog på min far, och min mor har foton på alla som avlider i hennes närhet.

vi hade tidigare, (slutade för ungefär 70 år sedan) en annan tradition också, skall höra vad den hette, har glömt namnet.

Trodde inte att jag skulle bli berörd med att se mödrarna sitter med sina avlidna barn var faktiskt jobbigt. Jag har aldrig hört talas om någon liknande tradition i Sverige. Min mamma berättade att när hon var liten så var familjen tvungen att ha liket av en närstående släkting kvar i huset under period till dess att den avlidne hämtades upp. Det är givetvis inte i närheten av detta men samtidigt det närmaste jag kan komma på.

Vår begravningsenrepenör drog en repa ned runt gården med farsan (han skulle kremeras) efter begravningsgudstjänsten.
inte helt ovanligt tydligen.

Många av dessa bilder verkar vara oäkta eller fejkade.
https://youtu.be/J26r0WPbPeE

Tack. Mest fantastisk var bilden med avhuggna huvudet och kvinnan med en yxa i handen 14:00 in i klippet. Med originalfotot strax efter.

Men säkert att man har tagit och tar foton på döda nära, och det har säkert hänt att man ställer upp dem så att de ska se levande ut. Tror dock fortfarande att de flesta om inte alla bilderna i trådstarten bara var dåliga foton på levande personer.

Något som Adelaide Beeman-White (hon i yt-klippet) också verkar vara inne på.

När jag jobbade inom äldreomsorgen var det vissa av de boende som hade fotografier framme på döda uppklädda barn och släktingar. Det var lite olustigt.
De flesta av de boende var 20-talister, om det spelar någon roll.

Att fotografera ett lik som ligger fridfullt utsträckt i sin säng eller i kistan ser jag inget konstigt med alls, och har själv sett ett flertal (relativt nya) bilder på lik då min morfar (avliden sedan drygt fem år) var en entusiastisk amatörfotograf, och han tog ofta bilder på avlidna människor i familjen eller den närmare vänkretsen.

"Lit-de-parade-liknande" bilder på döda människor är enligt mig helt okontroversiellt och så långt ifrån läskigt man kan komma, men det där imgur-albumet med 77 post-mortem-bilder var fan lite läbbigt måste jag säga. Inte nog med att man placerat de döda, ofta barn, i stolar eller andra mer eller mindre naturliga ställningar, man har dessutom tryckt upp ögonen på de döda barnen och fotograferat deras stela likblick som stirrar rakt in i kameran. Första bilden är rätt läskig, minst sagt.

https://imgur.com/a/o4cF7

Those were different times, kan man bara konstatera...

Jaja, men så kan man ju göra fortfarande.
När jag jobbade i hemtjänsten hände det att jag kunde få uppdraget att åka hem till den kvarlevande parten för att beskåda liket samt betyga vördnad.
Och där låg den avlidne, och väntade på att familjemedlemmarna skulle komma in en efter en, när det passade deras hektiska dagscheman, för ett sista farväl.

Det är väl upp till den sörjande familjen att bestämma proceduren.
Men det handlar väl knappast om några längre tidsrymder.

Fast en gång fick jag fylla på med is under täcket, för att det inte skulle börja lukta.
Om det tar särskilt lång tid för folk att komma fram så hände det väl att de stoppar in den döde i frysboxen över natten.
Men längre tid än så har jag svårt för att tänka mig.

Ja det har du rätt i. Traditionen fortsätter alltjämt men i annan tappning. Det är inte heller ovanligt att anhöriga får besöka bårhus för ett sista förval. Det bör i sammanhanget ses som en modernare tappning av att döingarna låg kvar i farstun till dess att upphämtning skedde.

Det måste förövrigt ha varit väldigt speciellt att ta hand om och underhålla lik i väntan på anhöriga. Kan man någonsin vänja sig med det?

Det är väl inte så man tänker på det.
Det är ju en situation med sörjande människor, i huvudsakligen. Och om det är något som påverkar en så är det just det, De anhörigas sorg. Det behöver ju inte vara skrik och gråt för att det ändå ska vara en tung atmosfär av djup sorg, som sätter sig i väggarna liksom.
Och föremålet för all denna förstämning, den ligger ju där, i sängen - så nära men ändå så långt borta, utom räckhåll.


Det var väl iaf en sak som jag tänker över, och det var att det tydligen hade blivit "modernt" att inte stänga munnen på de döda längre. Det fick som som konsekvens att hakan bara sjönk, djupare och djupare, ner mot - och till slut vilande på - bröstet. Så stort gapar man ju aldrig liksom, det går inte.
Jag tyckte det såg nära på förnedrande ut faktiskt, och inte alls så där "fint och naturligt" som väl det bakomliggande syftet var med det.

Innan brukade man tydligen lägga något under hakan, som stöd, som tex en Bibel eller något motsvarande.


Jobbigast var väl snarare att sitta vak.
Det är något man gör när någon väntas dö inom kort.
Och man vill inte att någon ska dö helt ensam och det går att undvika.
Under den sista stunden - som kan vara nog så utdragen - stänger liksom kroppen av mer och mer så att den döende mer eller mindre inte gör så mycket annat än ligger i någon slags dvala, halv om halv medveten/omedveten.
Det är som att de sover, eller vilar med tung, mycket långsam, andehämtning.
Ofta med öppen mun så man behöver fukta deras läppar och gom, med en slags "svamp på en pinne" som ser ut som en slickepinne, med viss regelbundenhet.
Annars finns det inget att göra, mer än att vara där och vänta.

Inget hysteriskt med andra ord.

Det allra värsta jag var med om under mina år på hemtjänsten var något helt annat.
En gala tant tappade balansen, och jag försökte ta emot, och tog tag i hennes ena arm.
Huden där jag tog tag bara Gled Av ... precis som om du tänker dig en strumpa.
Jag höll fan på att svimma !!!
Tanten fick trösta Mig ... trots att det ju var Jag som hade "dragit loss/av hennes hud" ...

Ingen jävel hade varnat mig