Vanligt att man grupp-fotograferade sig med avlidna i Sverige förr? (Starka bilder)

Jösses , kan du förklara mer tydligt? Blev den skadad då eller var den redan så lös?

De brukade ju göra bra jobb med påmålade ögon. De kunde färglägga snyggt med, även om man inte var död. Man ser ofta inte vem som är död om det är ett gruppfoto om de andra kunnat hålla sig riktigt stilla, annars ser man att det bara är liket som är skarp.

Huden bara gled av, precis som om du har trätt en strumpa på din arm och du greppar om din handled och sen för handen upp och ner - då följer ju strumpan med, eller hur.

Så gjorde hennes hud också.
Den bara gled av.

Det brukade tydligen hända lite då och då förklarade hon, efteråt.

Det var som om en orm som ömsar skinn, och hennes hud hade blivit för gammal och blivit till ett löst skinn som satt liksom ovanpå.
Men undertill var det ju bara helt rött och vitt, inte med någon riktig hud alltså.


Hemskt var det iaf.

Taken from life: The unsettling art of death photography
https://www.bbc.com/news/uk-england-36389581

Den gamla bilden ger mig rysningar
https://sondag.aftonbladet.se/2020/05/den-gamla-bilden-ger-mig-rysningar/

I dag känns bilderna osmakligt morbida, men då var det inte helt ovanligt att skapa ett sista ”levande” minne av sina närmaste, särskilt om döden hade kommit i förtid. En googling på ämnet trollar fram mängder av fotografier på mödrar med avlidna spädbarn i famnen, gruppfoton av släkt med den döde huvudpersonen placerad i mitten av sällskapet och välregisserade syskon som samsas runt en död bror eller syster.
/---/
Den här traditionen att avporträttera döda kallas också memento mori, latin för ”kom ihåg att du är dödlig”. En sorts makaber carpe diem-uppmaning, fjärran från dagens glassiga instagraminlägg om att fånga dagen i motljus. På familjefotot som min man precis kommit hem med är det pojken som ser allra mest död ut. Det är som om själen saknas, ögonen är tomma och stirrar på en punkt långt förbi både lins och fotograf.