Citat:
Ursprungligen postat av
Rust-Lee
Jag tänker att människor är mer komplexa än att de bara har ett ändamål.
För mig finns det inget hinder i att Engström både vill komma undan och befästa sig som vittne samtidigt som han njuter av en efterlängtad uppmärksamhet.
Jag ser inga konstigheter i att han genuint blir beskviken när han inte blir tagen på allvar samtidigt som han tycker det är skönt att polisen verkar tappa intresset för honom.
Människor är kapabla till att känna mer än en känsla samtidigt.
Jag tänker att de flesta socialt etablerade personer med verklighetskontakt och övrig kognitiv funktion i intakt skick och som råkat impulsskjuta en passerande statsminister nog har som huvudsakligt ändamål i relation till brottet att komma undan med det? (Förmodligen genom att ligga så lågt som bara möjligt.)
Och inte genom att kombinera ett anmärkningsvärt förslaget agerande utifrån ändamålet att komma undan med att samtidigt i övermått framhäva sig själv, efterhand överdriva den påhittade insatsen och förbittras över polisens ointresse för en.
Det innebär helt enkelt inte en särskilt tänkbar komplexitet hos en person. Inte heller något som framstår som vidare plausibelt vid en nyanserad bedömning av det sammansatta och mångbottnade som finns hos oss alla. Att agera komplett osammanhållet, utan linje, utan självbevarelsedrift och utan hejd i en mycket allvarlig situation innebär normalt dysfunktion över gränsen till det patologiska. Sådan framgår åtminstone inte tydligt hos personen SE som vid tiden kan sköta arbete och ett etablerat liv.
Så, jo, det är "konstigheter".
Citat:
Dock vill jag hävda att han är i princip lika svår att förstå som vittne.
Det är mer än en uppmärksamhetssökande person. Hela förväxlingsteorin tillsammans med att ljuga i förhör och i rätten pekar ju mot en ganska knepig person.
Förväxlingen och tjatet om den är nog väl så kompatibel med det halvtokiga vittnet som med GM?
Vittnet SE handlar om en person som vill placera sig centralt och framstå som i sammanhanget betydelsefull. Han upprepar att han är en pusselbit som plockas bort.
En betydelsefull och central aktör och tillika pusselbit blir han som förväxlad med gärningsmannen. Det är ju en märkvärdig historia som tål att upprepas i varje sammanhang. Och utan den är han heller inte särskilt relevant för PU. Som också hävdar att förväxling med SE inte är fallet, signalementen kommer från andra håll.
SE förmår inte släppa känslan av att vara en avgörande bit som lagts åt sidan. Han framhärdar bittert genom åren och upprepar det senare hopplockade förväxlingsmantrat - rock, keps och stålbågade glasögon.
Som väl i huvudsak härrör från Mårten P:s observation vid Grand och inte från mordplatsen?
