Den senaste tiden har jag kommit fram till slutsatsen att IBS DELVIS sitter i psyket.
När jag är ute och går och tänker på annat, då känns det inte av alls. Men så fort man börjar tänka på sin IBS, DÅ börjar mardrömmen.
Förmodligen är det ångest-relaterat. Ångesten att inte hinna till toan och skita på sig. Kanske kan ångestdämpande mediciner vara lösningen på många IBS problem?
Dock har man nog fortfarande en orolig tarm under IBS, men psyket kan enkelt trigga igång det. När jag t.ex ätit kinamat på restaurang så fick jag på hemvägen springa till närmsta offentliga toalett. Dessutom fick jag vända till toan hela 4 gånger innan jag kände att jag var trygg nog att gå hem.
IBS är verkligen en helvetesdiagnos. Men jag tycker faktiskt att Dimor funkar väldigt bra. Brukar ta två tabletter på morgonen och då kan jag i princip leva ett normalt liv.