Citat:
Ursprungligen postat av
FockeWulf190d
Det var en oerhört bra text av högsta litterära klass. Märks att karln sitter i akademin. Bara för att han visar verkligheten och inte dina ryska lögner har du uppenbarligen svårt se det.
Att det är tröttsamt att döda ryssar är en väl belagd sanning. Finns även dagböcker från VK2 där tyskar på östfronten beklagade sig över att behöva ligga och skjuta ner våg efter våg av anfallande ryssar. Det kan till och med bli så att man tycker synd om dem, trots att man vet deras syfte och vilja, mörda, skövla och våldta. Förövrigt skedde liknande under VK1 på västfronten, som vid Somme när tyskarna mejade ner våg efter våg av engelsmän. Engelsmännen har dock lärt sig något på 100 år, till skillnad från ryssen.
Jag extraknäckte i hemtjänsten för en massa år sedan och då gick jag hem och städade hos en ungersk gubbe som hade varit pojksoldat i ungerska armén under slaget om Budapest, 1944-45. Ungrarna var ju på tyskarnas sida och efter en lång tids artilleribeskjutning av staden så gick Röda armén in och det blev strider kvarter för kvarter.
Ungraren berättade att ryssarna hade vällt fram som råttor i oändliga massor. Han hade legat med kulspruta och mejat ner led efter av ryssar (dessa var nästan alltid straffångar eller soldater med mongoliskt utseende). Till slut var det så många döda att nästa våg ryssar (som då hade europeiskt utseende) kunde rycka fram och använda sina stupade vapenbröder som skyttevärn. Till slut var det så många ryssar att ungrarna måste dra sig tillbaka något kvarter och upprätta nya försvarslinjer, varvid hela processen upprepades. I bland kunde ungrarna göra något listigt motanfall och kasta tillbaka ryssarna (eftersom de var dumma i huvudet och alltid mycket lättlurade), men detta var förgäves, eftersom det bara kom fler och fler. En annan taktik var att skjuta högste officeren på fiendesidan. Då stannade allt av eftersom ingen ryss kunde ta något initiativ, förrän någon ny höjdare dykt upp. På så vis kunde ungrarna skaffa sig mat- och rökpauser.
Jag kommer ihåg att jag tyckte att allt som ungraren berättade måste vara rent sjuka överdrifter. Totala skepparhistorier som man inte kunde sätta någon tilltro till. Men nu är vi där igen. Precis samma scener som i Budapest då, utspelar sig i Donbass idag. Den gamle mannen hade rätt och jag hade fel.