Varför är psykologer ofta så känsliga för negativ kritik?

Jag funderade ett tag på att bli psykolog men valde bort det av den anledningen. Att sitta och se på en person och veta vad den borde göra för att lösa sina problem, men inte få säga det är extremt frustrerande.

Om psykologer i allmänhet är svaga har jag däremot ingen aning om. Men man kan tycka att även de borde tycka att detta är frustrerande.

Någon som är psykolog här får gärna svara. Hur påverkas man av att prata med människor fulla av offermentalitet dag in och dag ut?

Den psykolog jag nämner som reagerade såhär var en som jag fick väldigt bra kontakt med. Jag blir väldigt sällan arg eller jobbig, men när jag väl blir det så är det för att saker har samlats på hög under en lång tid, och när det brister så brister det. Annars har jag alltid försökt vara lyssnande, reflekterar över det de säger och försökt tillämpa de råd jag fått i praktiken, med varierad framgång.

Jag är inte den gnälliga typen generellt, och sen jag blev nykter har jag verkligen inte varit passiv utan försökt komma igen på alla plan, genom att anpassa mig och kämpa för att uppnå nya mål.

Vad var det i samtalen med psykologen som gjorde att problemen växte och blev fler?

En del i att lyckas hos en psykolog ligger väl i att lura sig själv? Som kvinnan som kommit fram till att kondition var statiskt. Eller är jag ute och cyklar då?

Kvinnan gick i alla fall skenbart från att ha varit missnöjd med sitt fysiska tillstånd till att bli nöjd med det trots att inget förändrats. Att hennes svar egentligen inte stämde spelade mindre roll när det fick hennes självkänsla att växa.

Tänker som du där. Hade jag varit psykolog eller stödperson hade jag gått in för att försöka hjälpa om jag förstått vad patienten bör göra för att ändra sin livssituation. Så gör man om man är en medmänniska, och särskilt om man i sitt yrke jobbar med människor. Varför har man då ett intresse av att hålla kvar patienten i ett sämre mående? Bara för att testa dem?

Alternativt så kan det varit så att jag genom min långvariga kontakt med just denne psykolog faktiskt upptäckte (eller bara upplevde) att fler problem kom fram i ljuset. Men jag kom fram till att man nog måste lära sig försöka släta över en del problem eller låtsas att de inte finns, för att kunna fungera i verkligheten och bland andra människor. För så gör ju många. De överlever mentalt genom att förneka vissa problem eller framhålla andra bra egenskaper som gör att "det jämnar ut sig".

Det kan nog vara destruktivt att bli beroende av en psykolog eller stödperson, eftersom det gör att det drar ut på tiden och att man får fler aha-upplevelser genom att utmana sig i praktiken, eftersom man då inser vad man är kapabel till.

Om kvinnan mådde bättre av att leva efter sina egna "sanningar" så kanske det var det hon ville fortsätta göra för att må bra.

Ja, det verkade lite som att hans "mask föll" när jag kritiserade. Att hans bild av sig själv som en bra och välrenommerad behandlare höll på att krackelera. Jag bad givetvis om ursäkt gången därpå och sade att min negativa inställning då hade med det tillfälliga måendet att göra. Han var en bra psykolog i övrigt, men jag tyckte ibland det verkade hopplöst att gång på gång försöka förklara saker, som han sedan frågade om igen, fast han borde ha noterat i sin journal vad jag hade sagt.

Ja, de går ju ofta bara efter vad deras utbildning lärt dem, ibland glömmer de bort den mänskliga aspekten, och det är flera jag pratat med som vittnat om samma sak. De säger "Jag förstår", fast de kanske inte alls gör det ur individens perspektiv.

Problemet för psykologen är väl att många av deras patienter inte klarar av att höra sanningen. Vissa kanske tar livet av sig om de får veta att de kunnat leva ett bra liv men nu är självmordsbenägna för att de gjort en mängd dåliga val i livet samt har dåliga vanor. Andra gräver ner sig ännu mer och tar till droger.

För min del vet jag ju att jag slängt bort flera år i alkoholmissbruk och råden jag önskar få är mest råd om hur jag klarar en återanpassning bäst, och en inkänning av sociala koder som råder i "vanliga" människors vardag (man har ju en tendens att glömma det om man levt en längre tid i utanförskap). Jag har fått höra av psykologen och andra personer att jag gjort stora framsteg,

Men har haft vissa problem att komma in i nya, sociala sammanhang. Det har blivit en hel del bättre på det området.

Men förstår hur du menar. En del kanske ses som "hopplösa fall" och då finner psykologen det bäst att inte säga vad de faktiskt tänker.

Jag har dock jobbat aktivt med att försöka komma igen på alla plan och grovjobbet får man alltid göra själv. Folk inom psykiatrin är ju endast avsett att funka som ett stöd.

Hur mycket hjälper psykologen en framåt egentligen?

Enligt min fördom är psykologen utbildad för och får betalt för att vara en inlyssnande och bekräftande kompis som aldrig ställer krav eller ifrågasätter.

Har psykologen ens via sin utbildning kunskap om hur man tar sig framåt i praktiken, eller går det bara ut på att få patienten att acceptera sin situation bättre genom att bekräfta och lyssna?

För om inte, så är det ju fullständigt bortkastade pengar med en psykolog om man vill ta sig framåt i praktiken.

För egen del har jag haft vänner som hjälpt mig framåt men det som utmärker dem är att de inte ursäktat en dålig livsstil utan pushat mig framåt. De har kommit förslag på vanor som jag anammat, vissa har givit mig meningsfull sysselsättning vissa jobb, samt att de har föregått med gott exempel på hur man bör leva. Tar sig en psykolog någon gång denna roll som mina positivt inverkande vänner haft på mig?

För jag kan ju samtidigt konstatera att de vänner ( som likt min fördom om psykologen) bara varit inlyssnande och bekräftande inte hjälpt en ett dugg, utan snarare försvårat framsteg.

Ursprungligen postat av Urbizzo
Psykologin är en v-e-t-e-n-s-k-a-p Dvs de tror att man kan dissekera, rekonstruera med f-ö-r-n-u-f-t-e-t. Det är vad de har fått lära sig.
Och i deras indoktrinering saknas vissa komponenter som annars vanligtvis hör till människa. En sak som saknas i deras värld är KÄNSLOR.
Så självklart är de osäkra. Och de är så indoktrinerade och följer mönster som de fått lära sig.
Det var ju osäkerhet som han visade.


Ja så är det. Och vilket knepigt problem att försöka få psykologer förstå sin begränsning. De tror förstås det är de som förstår bäst. De är tyvärr hjärntvättade i sin vetenskap- kunnande. De blir rejält begränsade /handikappade när det gäller förstå en större bild.
Att han upprepar sina frågor, är nog ett tecken på det. Hans världsbild är begränsad. Det är ju lite som att prata med någon från en sekt-rörelse.
Hur svårt det kan vara kan jag beskriva genom ett samtal jag hade idag. Jag försökte beskriva att vi människor alla har en inre grund som vi står på. Redan som barn behöver vi grunder. Och vi får dem från vår omgivning, från föräldrarna främst. Vi har något inom oss som är grunden för vår uppfattning om livet. Det vi tror på. Men inte i betydelsen en yttre tro eller lära som påtvingats oss. Utan en inre referens-punkt. Jag lyckades till slut få fram den distinktionen. Men det satt långt inne, på grund av begreppsförvirringen kring ordet tro. Alltså vi använder ordet tro på TRE sätt. Det vanliga säga "tro" när vi är vaga i vår uppfattning. Det andra är att använda det om religiösa doktriner. Och så det tredje som jag menar, den inre grunden referensen som vi måste ha.
Att prata med någon som är indoktrinerad är verkligen svårt. Som att få dem att upptäcka en annan värld.
Jag vet inte hur man får en indoktrinerad person att "öppna upp sig"?
Ett sätt kan vara att lirka med den personens uppfattning. Inte säga emot, följa med och visa att man förstår, och att man även förstår något mer. Och så småningom kommer polletten trilla ner. Förhoppningsvis.

För att de behöver lyssna på människor med problem hela dagarna. Då blir man rätt irritabel efter en stund. Tänk dig själv, bara en dags prao där du innan lunch har behövt lyssna på 3 personer prata om sina problem. Sedan 3 till.

Tror att vissa av dem inte förstår att olika människor gillar olika saker och att det de facto kan vara svårt att följa någon slags mall kring hur man bäst ska bete sig. Både det att olika patienter gillar olika men också att det ibland handlar lite om eprsonkemi.