Hur handskas ni med existentiell ångest?

Dina problem verkar förklara dina inlägg.

Essentialismen övergavs till förmån för existentialismen. Därmed övergavs en samlad ordning i mening och riktning med livet.

Jag brukar avgränsa min upplevda värld till ett hanterbart område. Förutsägbara aktiviteter. På det sättet slipper jag tänka på frågor utan svar.

Läs Albert Camus "Myten om Sisyfos"
Den kommer ändra ditt liv i grunden, om varför du måste vara lycklig när du rullar upp en sten för ett berg för att se den rulla ner igen. Gå ner och börja om...

Exakt det där som ger en existentiell ångest ju…

Nä det ger frihet.
Det är samhällets påhittade krav, måsten och förväntningar som skapar existentiell ångest. Ribban är ganska högt satt också. Skolan suger, arbete suger och lönerna är alldeles för låga. Ändå ska man vara all that med villa, Volvo och vovve samt gärna Rambo kickboxare med yatch och eget företag.

Hollywood bilden av hur vi ska vara.

Nä det ger insikt. Sen hur du/man hanterar det avgör.

Är det inte ett mentalt påhitt att skola och jobb suger? Att man drömmer om någonting bättre, d.v.s. Hollywood-bilden av hur livet ska vara.

Jag led som fan i skolan. När jag var barn och skulle börja skolan vid 5 års ålder (lekis) så var det en mind boggling idé att få börja där. Att vuxenvärlden hade varit så smart och framsynt att man ansamlat all kunskap på en och samma plats dit jag skulle få gå och lära mig hela dagarna varje dag. Men så vart det inte, det var mycket våld där, särskilt psykiskt våld och det var inte särskilt mycket kunskapsöverföring.

Jobb är samma lika. I stort så går det ut på att flytta kartonger ifrån punkt A till punkt B, vissa jobb är lite annorlunda men dom är få.
Det finns alltid undantag.

Skulle precis starta en tråd som eller mindre handlade om detta ämne. Men nu skriver jag här istället. Jag är nästan jämt och har nästan alltid varit uppfylld av känslan att allt är meningslöst. Utan en absolut sanning kantrar hela tillvaron och jag hade gärna varit troende i vilket trossystem som helst. Nu har jag inte kunnat lura mig själv dithän...

Jag närmar mig 50 år och har egentligen alla förutsättningar för ett "lyckat liv". Utbildad inom IT och smart nog för att vara ett anställningsbart hjon. Familj med rimliga förutsättningar. Hus, bil etc. Jag har dock brottats med meningen med livet så länge jag kan minnas och även haft olika typer av ångestproblematik och (förstår jag i efterhand) det som kallas återkommande depressioner.
Senaste året sjukskriven efter stresskollaps på grund av främst jobbet men också kopplat till ett existensiellt lidande. Tar just nu ingen medicin utan tränar och gör annat bra skit.

Min grundläggande uppfattning om livet är att det är fullständigt meningslöst och det ända logiska är att ta slut på det så snart som möjligt. Att hitta på sin egen mening ser jag inte som något som är tillräckligt eftersom det kräver tro på det man hittat på. Och eftersom man hittar på meningen vet man ju att det är en lögn. Av den anledningen har jag alltid hoppats och sökt efter något slags genombrott där jag finner en absolut sanning och mening. Jag brukar också säga till mig själv att även om jag upplever existensen som fullständigt meningslös så kan jag på grund av min egen dumhet/snävhet hoppas på att min analys är felaktig. Så hoppet om min egen dumhet är skälet till att inte avsluta existensen här och nu.
Är det andra som tänker på detta sätt?
Jag har försökt hitta tro på något större genom meditation och vetenskap och på senare tid genom att gå i kyrkan och be. Har väldigt svårt för att tro att en enskild religion som haft sitt ursprung ur en folkgrupp i mellanöstern skulle ha någon särskild insikt i tillvarons mysterium. Men jag har låtit mig själv undersöka saken och försöker ignorera mitt sätta att "tänka sönder" saker. Kanske kan man bara acceptera mysterium och be om frälsning? Helt anti-intellektuellt? Som om man skulle lobotomera prefrontala cortex? Jag vill underkasta mig i någon mening. Hitta syfte. Sann tro. Sann Gud.
En sak jag finner intressant är att jag inte är apatisk inför världen vilket man kan tro när men läser ovanstående. Jag tror någonstans att finns saker som är rätt och fel. Jag tar illa vid mig när någon är ond mot någon annan eller ett djur. Jag förfasas över människans våldtäkt på planeten och dess olika system. Jag avskyr det samhälle vi har. Idiotiskt slavande under mammon. Strävan efter att tillfredsställa munnen och könet. Fetma, orättfärdighet... i princip är dagens samhälle en total manifestation av det man förr kallade för dödssynder. Det känns som vi själva är "Satan", den onda kraften som förvrider skapelsen. Total perversion och ett hån. Det är inte långt bort att jag hoppas att världen sopas bort i ett kärnvapenkrig och kan börja om på nytt. En syndflod som sköljer bort smutsen.
Men det är också inte sant... Jag hoppas kanske snarare på en ny era, där godhet (sann godhet) segrar. Och då ska jag med emfas notera att det som kallas godhet idag ,dvs elitens signalerande och tjafs, inte är godhet då sann godhet måste vara absolut.
Vet inte varför jag skriver här men behövde på något sätt skriva av mig lite. Min fru börjar oftast gråta om jag luftar tankar som dessa. Hon kan inte alls förstå mig. Även min terapeut är jag försiktig med då han bara pratar om pragmatism och acceptans. Och vården kategoriserar ju en som medelsvårt deprimerad om man pratar så här.
Vad ska man göra? Jag vet inte alls. Försöker som sagt hitta irrationell tro på något större. Vore fint att bli Kristen och tro på det på riktigt. Den moraliska koden i Kristendomen är ett bättre "operativsystem" för att hantera tillvaron än många andra så vitt jag kan se det. Synd att jag inte tror på riktigt ännu.

Jag vill bara bli färdig med bajs året.

Så jävla sant

Att hitta en upplevelse av sammanhang eller bara öva upp förmågan att må bra genom att ständigt påminna sig om att man gör det, när man väl gör det- kommer man långt på.

Om du hela tiden strävar efter en upplevelse utanför dig, missar du den inom dig.