Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Jag har anpassat mitt liv efter att att vara autist, så tror det nästan skulle vara jobbigt att en dag vakna upp och plötsligt vara neurotypisk.

Är man nöjd med sin autism skall man naturligtvis inte försöka bota den, men det tror jag inte alla är.

Jag tror att hela min familj ligger på spektrumet mer eller mindre. Själv fick jag ADHD-diagnos nyligen i vuxen ålder, men ingen autismdiagnos. Jag har en del drag dock. Diagnoserna är ju även besläktade.

Min syster har starka drag av autism. Det är helt uppenbart att hon är autistisk ärligt talat. Och förmodligen ADHD med. Dock odiagnostiserad. Hon har själv alltid förnekat sina autistiska drag fram tills senaste åren då vi kunnat prata mer öppet om det. Men hon vill inte göra utredning. Eller hon vågar och orkar inte ta tag i såna saker. Hon skulle dock behöva hjälp. Hon har inga vänner alls och mycket psykiska problem. Oro, social ångest, extremt svårt med förändringar. Sitter fast på ett skitjobb sen många år tillbaka men vågar inte byta.

Ni som fått autism-/aspergerdiagnos - Hjälpte det er att få diagnosen? På vilket sätt har ni blivit hjälpta? Jag vill gärna hjälpa min syster att må bättre. Vad kan jag göra?

Det är ju för att du själv är det. Det har du inte fattat på hur du framställer det?

Jag har fått en känsla av att personer med autism har ett behov att skylta med sin diagnos? Eller har jag fel? Nu pratar jag här om högfungerande personer som inte ligger åt det extrema hållet på spektrumet. De personer som behöver stöd, vård, omsorg är en annan femma.

Som att det skulle vara av intresse att veta att någon har autism?.. Vad är poängen? Kanske jag som inte förstår..

Asperger används ju som ett fult tillmäle i vartannat inlägg här på forumet, så skyltar gör jag inte. Brukar dock nämna det på mina föreläsningar jag håller om just psykisk ohälsa, samt berättar lite kort om vad det är för något. Men frågar någon, säger jag bara att jag har lite problem psykiskt, frågar dom mer detaljerat så nämner jag asperger.

Men, i.o.m. att jag hänger på en hel del aspergerrelaterade grupper o forum, så har jag stött på folk som gärna skriker ut att de har asperger (eller sitt barn) o kräver uppmärksamhet, medlidande o vartenda stöd som finns...

På såna här forum eller irl?

Okej, jag förstår. Det sistnämnda är väl det jag har stört mig på.. kanske jag som är en jävla klagkärring. Men om man är så pass medveten om sin diagnos att man slänger med den stup i ett.. har man verkligen ett sånt problem då?


Mestadels irl. Jobbar inom vården så jag möter på dessa

Inom vården kan det ju vara relevant ibland. Men jag undviker gärna att berätta det, tycker att man blir annorlunda bemött när de får reda på det. Irl har jag berättat för min sambo och ett syskon.

Tycker mest att det är personer utan autism som gärna berättar om sig själva och hur de säkert är lite aspiga eftersom de har ett favoritintresse el ogillar nån viss social situation el vad som helst.

Så kan det säkert vara och det suger. Har ett antal nära bekanta och svågrar som har autism och det är som att de använder det som en ursäkt att vara ett asshole.

Inom vården är det självklart bra att veta om personen har autism om det är en person som uppenbart inte är riktigt med eller inte kan ta till sig information i vanliga ordalag när man ska göra något ingrepp etc.

det där om att ha nära bekanta och svågrar som har autism å att de använder det som en ursäkt att vara ett asshole har man mött på ett par gånger när man gick på folkhögskola.
Samtidigt så var det väldigt roligt att en klass på ca 14 pers å alla har AS eller Autism.
Men det var ett minne för livet de åren ändå.

När det kommer till att "skylta" med AS så är det nog på gott & ont tror jag.
Men inom vården är det nog rätt vanligt.
Dock nämner jag det för nya kollegor eller arbetare ås de vet om det ifall det skulle bli missförstånd eller så. Men det har inte varit något problem eller så

Exakt, det är sådana man inte vill bli jämförd med!

Tycker många är gnälliga o använder diagnosen som ursäkt, o kräver en massa från samhället. Jag har ju fått en del hjälp själv, men inget jag går ut i allmänna grupper eller forum o skriker efter. Man ser t.ex.
Så skriver folk hur dom håller på att processa om det, o hur synd det är om dom, bara för att de fick hälften av summan betald. Var tacksam istället att de fick nått överhuvudtaget! För att inte tala om hur det låter gällande sjukersättning. Först är de helförbannade för att inte får sjukersättning, o skriver nån att de fått sjukersättning, så kommer det en massa folk o säger -Grattis! Vad då grattis!? Till att bli stämplad som oförmögen att arbeta livet ut?

Får jag hjälp, ja, då tackar jag o tar emot, men skulle aldrig sitta o kräva nått!