Citat:
Ursprungligen postat av
RiksbanksGangster
Sedan 2008 har vi befunnit oss i en tid av aldrig tidigare skådad penningpolitik. Nu kommer kostnaden för alla de tryckta pengarna. Vi har betalat för det genom höre priser, och nu betalar vi för det genom en deflaterande bubbelekonomi där Riksbanken försöker ta tag i sitt missbruk. I spåren av finanskrisen 2008 pressade Riksbanken ner räntorna till noll och höll dem där i flera år. Den körde också flera omgångar av kvantitativa lättnader, och pumpade in miljarder kronor i ekonomin. Riksbanken försökte "normalisera" penningpolitiken genom att höja räntorna och krympa sin balansräkning 2018, men det slutade med att det avbröts, eftersom att bubblorna som blåstes upp av ett decennium av kvantitativa lättnader började läcka.
Covid-19 gav Riksbanken en ursäkt att fördubbla mängden pengar som skapades. På mindre än två år översvämmade Riksbanken ekonomin med mer pengar skapade ur tomma intet.
Ironin här är att nu försöker Riksbanken att bekämpa inflationen som den själv orsakade.
Och mycket av det här är nu på väg att falla sönder, eller att tas isär på ett kontrollerat sätt, och en del saker har redan imploderat på ett rörigt sätt, som kryptovalutor och fastigheter.
Kollapsen är lättast att se på fastighetsmarknaden, eftersom att det är ett av de mest räntekänsliga segmenten i ekonomin. Det har skett en förändring på fastighetsmarknaden. Och den förrändringen är inte vacker.
Det finns andra galna saker som har kommit till liv i den här eran av kvantitativa lättnader. Lustiga typer i mainstream som kallas för experter bland annat.
Det enda sättet att pumpa upp fastighetsmarknaden igen är att gå tillbaka till kvantitativa lättnader. Men det betyder mer inflation. Det försätter Riksbanken i en no-win situation. Den kan stå fast och fortsätta låtsas bekämpa inflationen, och låta luften att gå ur alla bubblor -vilket innebär en djup, smärtsam lågkonjunktur. Eller så kan den vända kurs och försöka rädda bubbelekonomin med mer inflation.
Ett gediget inlägg med i grunden bra argumentation till skillnad från så många andra som mest kastar invektiv omkring sig.
Ja, det är uppenbart att de senaste årens kamp mot låg inflation via låga räntor har inneburit tillgångsinflation istället. Liksom rejäl högkonjunktur.
Men trenden har ju varit internationell. USA och EU har ju i princip gått samma väg.
Visst kan man argumentera att Sverige vinglat på marginalen och gått något längre på vissa fronter.
För många år sedan förklarade en av storbankernas chefsekonom för mig att RB skulle sänka räntan mer än andra i avsikt att sänka kronkursen. Jag trodde honom knappt men han fick rätt så Sverige gick in i detta med en ambition att passa på att få extra fart på export. (Detta var alltså för närmare 10 år sedan. Minns inte exakt årtal)
Efter det är det svårt att förstå just den extrema fixeringen vid 2%. Det uttalade målet fanns ju hos FED och ECB också men verkar ha varit helt fixerade. Att inflation möts på olika sätt överallt komplicerar bilden.
Minusräntan verkar vara ett utslag av detta. Liksom de galna obligationsköpen. Något som nu Riksrevisonen tittar på. Med all rätt.
Covid verkar ha spökat till det mest för både RB och Regeringen. Man måste minnas tillbaka till 2020 och försöka förstå vilken panik det måste ha varit. Alla (även jag) trodde på konkurser, arbetslöshet och lågkonjunktur. Inklusive fallande bopriser.
Regeringen bombade in stimulanser och stöd för miljarder miljarder. Just det är INTE RB skyldig till. Där kan man snacka om att skapa pengar. Det matades in enorma stöd som naturligtvis gjorde nytta för de företag (och därmed anställda) som verkligen hade fått stora problem annars. Men största delen av sådana här stöd går alltid till de som inte är värst drabbade. Det skapade massor av konstlade vinster både för företag och enskilda. TILLSAMMANS med extremt låga räntor blev det en perfekt storm.
Som BL a ledde till extrema värdeökningar på bostäder. Och nu är vi där.
Och självklart drabbas räntekänsliga verksamheter och tillgångar mest nu när räntan normaliseras.
Däremot har RB inget val annat än att bekämpa inflationen. Det är ju deras kärnuppgift. Theden är dessutom hökaktig så det kommer att bli konsekvent och hårt.
Det stora problemet är ju var inflationen landar framöver. Att den sjunker torde vara kristallklart. Men tillräckligt? D v s nedåt 4-5% under 2023? Tveksamt och jobbigt läge.
Det är så komplext att ingen kan veta och inflationsekonomi är nationalekonomernas svagaste gren.
Och hur låg och snabb blir lågkonjunkturen? Och hur lång? Den ser snarast ut att sega sig nedåt (vilket är bra egentligen) men samtidigt bromsar den då inte inflationen tillräckligt kanske.
Oavsett så kan vi glömma lägre räntor än dagens på många år. Risken är snarare på uppsidan om inflationen vägrar gå ned under 4-5% i så fall men då kommer löneinflationen att explodera och vi ser snart 6-7% löneökningar. Och extra löneglidning.
Då är vi tillbaka på 70-80-talen igen och helt andra förutsättningar. Även för bostadsmarknaden.
Men man måste vara optimist.
Om det går lugnt och fint med sjunkande inflation, lagom lågkonjunktur, stabila räntor på den här nivån så ska det nog gå bra det här.
Även med bostadspriserna. D v s att de planar ut här och sedan tuffar försiktigt uppåt framöver i takt med var löner och andra fundamenta tar vägen.
