Stänger in några citat från artikeln då den var upplåst för mig nu. Bra och påläst skrivet tycker jag personligen.
Utredningen borde i stället försöka bringa klarhet i hur en avkriminalisering av narkotikabruk skulle kunna förbättra missbruksvården. Utöver detta utgör inte minst den gängkriminella miljöns ekonomiska beroende av cannabisintäkter ett tungt argument för att legalisera cannabis fullt ut.
Sverige skiljer ut sig bland EU-länder i två bemärkelser. Vi har några av de striktaste narkotikalagarna, samtidigt som vi är ett av de länder som har den högsta narkotikarelaterade dödligheten. Uppenbart tycks det förstnämnda inte vara en effektiv metod för att minska drogernas skadeverkningar.
Även för beroendeproblematiken råder samma extrema skillnader. Det är orimligt att betrakta den starkt beroendeframkallande substansen heroin som jämförbar med preparat där det är omöjligt att utveckla ett medicinskt beroende, som för psykedeliska preparat som LSD eller psilocybin. Den lagliga substansen nikotin är däremot starkt beroendeframkallande.
Nolltoleransen bottnar i en föreställning om att droger visserligen är olika tunga, men att i grunden skulle samma problematik gälla för alla former av bruk av preparat som i dag är narkotika*klassade. Den föreställningen stämmer helt enkelt inte.
Narkotika tar liv, men skulle kunna kräva färre dödsoffer. Rätt utnyttjade kan preparaten rädda liv. Då behöver vi lägga resurser på att vårda och behandla samt ha en nykter inställning i distinktionen mellan olika substanser, både i lagstiftningen och i samhället i stort. Framför allt måste åsiktskorridoren åtminstone breddas till den grad att politiken inte aktivt hindrar en statlig utredning från att se över vilken narkotikapolitik som skulle rädda flest människoliv.
Utredningen borde i stället försöka bringa klarhet i hur en avkriminalisering av narkotikabruk skulle kunna förbättra missbruksvården. Utöver detta utgör inte minst den gängkriminella miljöns ekonomiska beroende av cannabisintäkter ett tungt argument för att legalisera cannabis fullt ut.
Sverige skiljer ut sig bland EU-länder i två bemärkelser. Vi har några av de striktaste narkotikalagarna, samtidigt som vi är ett av de länder som har den högsta narkotikarelaterade dödligheten. Uppenbart tycks det förstnämnda inte vara en effektiv metod för att minska drogernas skadeverkningar.
Även för beroendeproblematiken råder samma extrema skillnader. Det är orimligt att betrakta den starkt beroendeframkallande substansen heroin som jämförbar med preparat där det är omöjligt att utveckla ett medicinskt beroende, som för psykedeliska preparat som LSD eller psilocybin. Den lagliga substansen nikotin är däremot starkt beroendeframkallande.
Nolltoleransen bottnar i en föreställning om att droger visserligen är olika tunga, men att i grunden skulle samma problematik gälla för alla former av bruk av preparat som i dag är narkotika*klassade. Den föreställningen stämmer helt enkelt inte.
Narkotika tar liv, men skulle kunna kräva färre dödsoffer. Rätt utnyttjade kan preparaten rädda liv. Då behöver vi lägga resurser på att vårda och behandla samt ha en nykter inställning i distinktionen mellan olika substanser, både i lagstiftningen och i samhället i stort. Framför allt måste åsiktskorridoren åtminstone breddas till den grad att politiken inte aktivt hindrar en statlig utredning från att se över vilken narkotikapolitik som skulle rädda flest människoliv.
