Fysiskt våld i familjen - era erfarenheter

Så klocka ord. Det känns att du kan skydda honom.du är bra på att ta hand om honom.De problem du tar upp är kopplad till självkänsla och själv kärlek. I min definition det betyder jag är bäst på att ta hand och älska mig själv. Jag vet vad jag mår bra av och då gör jag det. Jag vet vad är dåligt för mig och jag kämpar emot, alla vi barn som vuxna behöver kärlek och uppskattning,om man inte har växt med det så bli det sårbart men du är en kämpe du har stått ut en hel del.vill du förbättra din relation till andra?

Word on "vitochkrankt". Spot on!

Exactly, när överlevnadsinstinkten kickar då finns det no way back.

Men att ta sig ditt och ifrågasätta är en fråga about life ore death. Det är inte lätt när man är blivit trampat ner så mycket psykisk av alla slag och ord till att tro att man inte är värd annat än shit!

Now, our thoughts is our biggest enemy

Kom alltid ihåg, vad du har varit igenom har inte varit ditt fel. You never deserved it.

Jag fascineras av människor som tog sig ur mörkret och kämpa att överleva ❤️‍🔥

Ja som barn, o h tyvärr gick jag in i en relation med en våldsam kille som vuxen också.

När vi fick barn fattade jag problemet på riktigt och körde ut snubben med huvudet före illa kvickt.

I övrigt påverkar inget av min uppväxt mig negativt idag. Kommer också från en dysfunktionell familj men kan ju inte sitta 30 år senare och tänka på det där nu. Lever ju mitt liv idag.

Skulle aldrig skada mitt barn själv och har heller inga agressiomsproblem eller liknande. Skulle heller aldrig gå in i en relation med en psykiskt labil människa som använder våld mot mig igen . Jag var ung, dum och oerfaren då. Idag vet jag hur man ska behandla mig och respektera mig. Istället för att ”må dåligt” sätter man ned foten bara.

Det är inte dig det är fel på, det är ju de som har varit våldsamma mot dig det är fel på. Palla slösa tid på att lida eller något i efterhand.

Farsan är ju inte direkt våldsam nu heller. De brast i sitt föräldraskap helt enkelt, så man kan bara se till att sköta sitt egna föräldraskap bättre.

Wooaaw!! Något av en superwoman/man låter du som?

Hur har du inte blivit påverkad av ditt barndom om den var så dysfunktionell? How did you heal?

Låter nästan nonchalant. Trauma påverka oss all , så snälla dela me oss hur du kom ur det UTAN att bli påverkade?

Palla slösa tid på att lida? Så fucking kall! Vem fan vill lida för skoj och slösa tid på det? For fucks sake, ingen sitter hemma och tänka " nu känner jag för att lida lite över vad jag har varit igenom och lider av"

Kanske har du stängd av såpass mycket eller så har du inte varit igenom något som sätter så djupa spår resten av ditt liv, vill det eller ej!

Men hursomhelst bra för dig att du har kommit ur eländet så lindrigt. Den kapacitet har inte alla , eller ska jag säga "hjärtat " som du.

Nej det är inte fånigt. Våld kan resultera i allvarliga skador för det första, vilket direkt berör våld mot buken. För det andra skulle få människor som vuxna, vilja få stryk plötsligt av någon såpass att de blir så rädda att de kissar eller bajsar på sig. Antagligen skulle de få utrymme i media där de berättar om effekterna på deras liv efteråt och även tilldelas skadestånd vid fällande dom.

Man ska inte bagatellisera det som upplevs som särskilt svårt att bearbeta. Olika människor har olika livshistorier. Jag har själv hört att mitt liv låter som något ur en film. Mitt eget perspektiv är väl att så himla märkvärdigt var olika händelser egentligen inte. Men det är hur vi ser på saker som utomstående många gånger som faktiskt berättar om att jo, det var fruktansvärt och just så låter ditt minne i mina öron: Fullständigt hemskt att som barn behöva uppleva.

Tack för din kommentar.

Nej allt handlar om inställningen.

Jag lärde mig detta när jag var 20 efter ett plötsligt dödsfall av en nära anhörig. Är du uppriktigt intresserad kan jag berätta hur det gick till om hur jag lärde mig att allt handlar om sitt egna tankesätt. Ingen annan kan ändra saker åt dig. Och det är bara DU och ingen annan som påverkas negativt av t ex dåligt mående (eller sorg efter att någon har dött, som det handlade om i det här fallet).

Tror det hjälpte lite att jag haft fullt upp med barn på heltid i 10 år. En ensamstående mamma har inte tid med att älta på gammalt skit, vad det nu kan vara. Jag kunde vara lite arg på barnets pappa i början som lämnat mig med allt ansvar men även det är något som bara tog av min egna energi och inte gjorde någon nytta. Då lär man sig tänka på ett annat sätt.

En del kanske missuppfattar mig som känslomässigt avtrubbad, och det fattar jag. Men då missuppfattar man hela mig och min existens. Jag är så här

Har inte blivit slagen per definition som barn, men min gamle far hade tveklöst ett explosivt humör och kort stubin. Han kunde vara väldigt aggressiv, skrika och göra fysiska utfall för att hota, låsa ute mig mitt i vintern utan ytterkläder, förstöra materiella ting jag höll av (flera gånger med yxa i fullt raseri), slita i- och lyfta mig dit han ville m.m.

Han skadade mig aldrig fysiskt tror jag men jag var livrädd för honom på ett sätt, visste aldrig riktigt var man hade honom och mot slutet innan han drog så ville jag inte riktigt befatta mig med honom. Tror han själv började må allt sämre psykiskt den tiden med. När dagen äntligen kom och han var borta så var det faktiskt som en befrielse, även om hans uppbrott i sig var ganska märkligt.

Det har onekligen satt sina spår i mig hur han agerat under min uppväxt med honom, och jag undrar ibland om det inte hade varit bättre att han bara klippt till mig och så var det nog sen. Men han är väl inte en sån typ bara. Istället blev det ett psykologiskt hot som verkade långsamt och länge och förbittrade mig väldigt mycket. Gjorde mig osäker och ängslig, nervklen.

Kan inte påstå att det här är något jag försökt reda ut och lösgöra mig från. Visst har jag gått vidare och vi har en okej relation idag, men det är kyligt och inget vidare djup i något för det mesta. Han har stöttat mig ekonomiskt då det behövts men mycket mer än så har egentligen inte varit möjligt då han flyttat iväg till ett annat land och etablerat sig där. Jag har aldrig haft någon önskan alls om att vara där med honom.

Kunde jag ändra på det så skulle jag gärna vilja se att han var mer balanserad i sitt humör och kunde sansa sig, det hade hjälpt alla inkl honom själv. Jag tror dock att han lider sedan länge av någon psykisk skit, som jag också drabbats av i form av kronisk depression, anhedoni, inga ambitioner eller sikte i livet, kan inte förvalta relationer särskilt bra m.m.

Ja det är ju inget muntert ämne detta men en bra insikt att ha, om man vet vad man ska göra med den. Inser nu när jag skrivit detta att det kanske hänger ihop mycket mer än vad jag anat tidigare. Står alltjämnt lika rådlös för det mesta tyvärr.

God jul

Vill inte förringa din upplevelse. Det låter hemskt, men vem vet hur mycket det faktiskt påverkar idag? Det går inte bevisa. Det är vad du väljer att tro.

Vill du må så bra som möjligt så kan du utgå ifrån att

A) Din lycka beror på det förflutna. Något du inte kan göra mycket åt. Möjligtvis terapi.

B) Kolla på alla faktorer som påverkar din lycka idag och framåt. Stabil vänkrets, ny familj, trevligt jobb, goda rutiner, träna lagom, ät bra.

Att gå hungrig, trött, med dålig kondis och irriterande jobb/ kollegor kan göra vem som helst på dåligt humör. Ditt förflutna är inte nödvändigtvis en faktor.

Det är nog vanligare att det påverkar en än att det inte gör det.

I mitt fall fick jag ptsd, det är inget jag kan tänka bort. För mig är det ofta väldigt vaga associationer till en våldsam händelse som kan påverka mitt humör en dag t.ex., utan att jag själv helt är medveten om att det hänt. Börjar jag må sämre så hjälper det ibland att hitta vad det är som jag associerar "fel".

I övrigt har jag pratat om det för att må lite bättre, både hos psykolog (det har jag börjat ge upp) och med syskon. Med syskon har varit det som haft bäst effekt. Sedan har jag läst på mycket om narcissister och psykopater, det har skapat en annan förståelse för vad som hände.

Ok... har du dåligt humör så beror det på en händelse långt tillbaka? Det är väl möjligt, men fyi så har folk utan barndomstrauma också dåligt humör ibland.

Det är möjligt att du är 110% frisk, men att livet inte blir bättre för någon. Dåligt humör och dåligt mående kommer för alla ibland.

Kan rekommendera stoicism f.ö. Googla citat+stoicism.

Det är snarare så att det t.ex. kan yttra sig som jag får grav ångest och panikkänslor av en situation som inte är rimlig att få det i.