Fysiskt våld i familjen - era erfarenheter

När jag var en ung pojke slog min pappa mig. En av mina starkaste minnen är när han drog in mig i boden och slog mig så hårt i buken att jag kissade på mig. Min mamma hämtade mig och hjälpte mig byta kläder. När min pappa sedan kom till mitt rum bad han inte om ursäkt utan låtsades som att ingenting hade hänt. Denna händelse är den värsta men bara en i mängden.

Som vuxen känns det fånigt men jag har insett att dessa händelser har påverkat mig mycket negativt, vilket jag länge har förnekat. Min familj är i övrigt dysfunktionell.

Har ni liknande erfarenheter och hur har ni hanterat det för att utvecklas och må så bra som möjligt?

Tycker inte alls att du ska känna att det är fånigt på något sätt. Självklart sätter brutalt våld sina spår.

Jag har varit med om en hel del. Tacka hasch för att jag inte gjort kaos utan hållit mig lugn.

Det är allt annat än fånigt. Det sätter djupa spår för evigt. Att skada sina barn är det sista man ska göra.
För övrigt kommer jag putta ner min pappa från ett stup om jag får möjligheten.

Ja och när våldet en dag förbjöds, kom den psykiska terrorn och man började längta efter stryk för att man visste när stryk skulle komma och kunde fly det fysiskt, men psykisk terror är en helt annan.

Om du undrar hur svårt det är att ta sig ur våld i relationer så kan du titta på CCP-kolonin Kina idag. "Fattar du inte din feta kärring, jag måste slå dig för att du vägrar lära dig veta hut!"

För att bryta dig ut:
-Ta reda på vem det är som är den slutgiltige sanningsavgöraren i ditt liv (oftast är det inte du själv)
-Granska deras yttranden
-Jämför med deras handlingar
-Verifeira din information som "objektiv"
-Du har fel

Du får själv välja den slutgiltige sanningsavgöraren i ditt eget liv och det är inte alla som är villiga att betala priset för den friheten, det är en slags mental spärr som kräver extrema omständigheter för att bryta igenom. När du väl har lämnat "den profetiska visionens verklighet" kan du ta reda på skadan och börja bygga om. Grattis, du har flytt Gulg och undvikit the Great Rest än en gång. Läs en bok till och från och meditera ibland.

Sen jag bröt med den profetiska visionens verklighet har jag kunnat ser verkligheten på ett helt nytt sätt. Min sanningskälla nu är religiösa skrifter för att jag bryr mig inte längre om vad andra tycker, men vill fan inte leva under min egen "profetiska vision där jag vet allt om allt hela tiden".

Det är upp till var och en att uppleva sitt eget lidande.

Blivit skonad från fysiskt våld, däremot psykiskt våld blev en hit. Om jag hade fått välja igen så hade jag gärna velat ha fysiskt våld istället. För att göra en mycket lång historia kort, man kravlade sig ur en väldigt djup grop och började stapplandes ta små steg mot något bättre. Där någonstans började processen med att döda den du var till att skapa den du vill bli.

Det som har fått mig att utvecklas är en stark vilja till just det, att inte nöja mig när jag kan så mycket mer. Att bryta med familjen var ett absolut måste och det tog lång tid innan man nådde det steget. Det blir snabbt ett väldigt tomt liv rent socialt och att säga att mörkret ligger över en, det är en underdrift.

Man måste skapa sin värld, en dag i taget. Till sist måste man acceptera någonstans att det här hände dig och det är bara så det är och du får leva med det.

För mig är det en tröst att ur de djupaste eldar, kommer det starkaste stålet.

Tack för era svar.

Tack för era svar.

Hur mår du idag? Kan du hittat kärleken inom dig? Om du blundar och ser den lilla pojken? Vad ser du honon göra? Om du vill säga nåt till honom vad väljer du?

Idag mår jag bättre då jag står på helt egna ben men det finns delar som jag vill ska bli bättre. Särskilt mina nära relationer. Har periodvis självfortroendeproblem och ständiga tillitsproblem.

Jag skulle säga till honom att hitta någon som han kan lita på och berätta om vad som har hänt. Jag skulle också säga att oavsett hur dåligt man känner sig så är det i slutändan upp till en själv att skapa förändring i sitt liv.

jag har inga liknande erfarenheter

Jag blev slagen av min mamma som barn fram till att jag var tillräckligt stor i mellanstadiet. Då drämde jag tillbaka ordentligt och då slutade hon.

Redan som väldigt liten förstod jag att hon var väldigt stressad och hade för höga krav på sig. Rätt pedantisk.

Min högsta önskan som.barn var att mamma skulle förstå att hon behövde hjälp. Inte ta ansvar för allt och bli mindre stressad. Jag hade velat reparera relationen.

För att vara flashback var detta inlägg ruskigt insiktsfullt.

Jag hade valt att inte förlita mig till religiösa texter som skrivits av människor som antagligen drivs av kontrollbehov med ett oerhört svårpenetrerat syfte men o andra sidan - vad spelar det för roll? Det du skriver är sjukligt bra råd.