Platons Grottliknelse, kritik

Tjena,
jag har ett stort prov på allt mellan himmel och jord så känner att det är dags att börja ta tag i det här med grottliknelsen. Jag antar att ni har hyfsad koll på detta men refreshar er lite grann ändå.

Så det är massa folk som varit fängslade och vuxit upp i en grotta med massa andra, de har i hela sina liv fått se skuggor av saker på grottväggen. En av dessa bryter sig loss och klättrar ut ur grottan, han ser hela världen utanför och får typ lite av en chock - no shit liksom. Hur som helst nu har alltså den här personen sett sakerna som skuggorna på väggen efterliknar och kan nu koppla ihop ett träd i verkligheten med skuggan av ett träd på väggen. han går tillbaka in för att berätta men de andra lyssnar typ inte.

Så jag tolkar det menar alltså Platon att grottborna är i sinnevärden medans den som klättrat ut typ nått idévärlden. Sen vill han väl kanske förklara att man inte kan förklara idévärlden för sennevärldare för deras verklighet omfattar bara "syns inte, finns inte" och att alla måste göra hårdjobbet själva för att nå idévärlden.

Min uppfattning kan ju naturligtvis vara helt knas men det var så min lärare la upp storyn så jag kör på den tillsvidare.

Nu behöver jag dock lite hjälp med kritikdelen. Klistrar in själva frågan här: Förklara Platons grottliknelse! Använd begreppen Sinnevärld, Idévärld, Filosof. KRITIK!!

Tack på förhand! <33

Personen i grottan som upplever livet som en serie av skuggor missar kausalitet (d.v.s. sanningen). Filosofi i allegorin är handlingen att slita bort sina ögon från skuggorna och gå ut för att se solen och figurerna som reflekterar skuggorna i grottan. Det är en visualisering som är avsedd att förklara att det är värdefullt att söka kunskap i sig för att bryta sig bort från okunnighetens skugga.

Kritiken är densamma som för all rationalism och Platonism: hur skiljer man en flyktig tanke från en evig, sann idé?

Idévärden och skuggvärlden lever kvar i vetenskapsfilosofin i form av rationalismen och empirismen.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Empirism
https://sv.wikipedia.org/wiki/Rationalism

Det är en filosofisk dispyt som pågått sen de gamla grekerna och tills idag.
Empiristerna kallas också realister och fysikalister. De bygger sin uppfattning av att världen är bara det vi kan förnimma med våra sinnen och med instrument som förlänger sinnena. Dvs det är bara det fysiska som finns. Det fysiska är sanningen.

Rationalisterna däremot anser att människan bara kan nå den verkliga sanningen genom tanken.
Sinnena är begränsade så att vi bara kan uppfatta en liten del av verkligheten. Tex så ändras det vi detekterar med sinnena vartefter den tekniska utveckligen går framåt. För 200 år sedan visste man inte vad elektricitet och kvarkar var för man hade inga mikroskop eller partikelacceleratorer.
Så kritiken mot empirismen är att den är begränsad för att sinnena är bedrägliga och begränsade. Med bara sinnena ser man bara skuggorna på grottväggen.

Det är först när man blandar in människans förmåga att tänka som man kan skåda den verkliga verkligheten. Tex genom matematiken. Den är inte beroende av det fysiska utan bygger på relationer mellan abstrakta begrepp.

Kritiken mot rationalismen (grottliknelsen) är att det inte finns annat än det vi upptäckt med sinnena. Det är skuggorna på väggen som är verkliga - inte solen och allt utanför - för det har ingen sett.
Och har man inte sett det finns det inte.

Men igen . . .för såg vi bara en del. Nu ser vi mer. Och inget säger att vi ser allt. Tvärtom vore det osannolikt om vi just i denna tid i historien upptäckt allt i verkligheten. Men vi har vänt oss om och börjat kisa mot grottöppningen.

Kände inte till just det här exemplet, men det verkligt intressanta - i den version du nu berättar - är ju varför rymlingen klättrar tillbaka ner i grottan igen.

Jag tolkar det lite som Jesus säger: Att man måste "födas på nytt", alltså inse skuggorna bara är skuggor, och inte verkligheten, (även om skuggor kan vara härliga att se på), och på så sätt bryta sig loss ifrån fängelset och inse det rikitiga/verkligheten som den verkligen är, alltså "födas på nytt". Men jag vet inte exakt

Platons grottliknelse har att göra med det som brukar kallas "de gamles problem" som handlar om vad som har permanens. Kunskap om något förutsätter att detta något inte är föränderligt annars blir kunskapen själv föränderlig. Ungefär så resonerade de gamla grekerna, som också ansåg matematik och geometri som något som stod över annat vetande. När det nu kommer till en sån sak som t.ex. en triangel i geometri, vad är en triangel egentligen är Platons undran. Alla instanser av en triangel som vi kan producera är oavsett noggrannhet något som inte kommer i närhet av den perfekta triangeln vars linjer inte har någon bredd och vars hörn utgörs av punkter utan utsträckning. Skuggorna i grottan av saker utanför grottan är en liknelse som vill illustrera skillnaden mellan det egentliga och det som bara är en skugga av det verkliga. Det egentliga triangeln finns bara i idévärlden, det är där den har sin hemvist, alla andra trianglar är bara skuggor. Idévärlden är det som har den permanens som kunskap kräver.

Här har du
Du kan inte bli en personlig tränare genom bara teori, du måste även träna. På samma vis så kan du inte lära om världen genom skuggor och böcker, du måste uppleva den för att verkligen kunna förstå den

Den ideala triangeln är omöjlig att representera som triangel, ty när den blivit triangel är den endast en representation av idealet. Vi kan alltså ej ens tänka på en ideal triangel då även tanken är en representation av idealet. Frågan är alltså, när/var/hur är idealet representerat?
Triangel är redan uteslutet. Så om man ska vara korrekt finns ett ideal men ingen ideal triangel eftersom det däri ligger en motsägelse. Vad som finns är en regel ur vilken en triangel kan genereras. Men denna regel är inte en triangel. När vi föreställer oss den ideala triangeln är det således en regel vi tänker på.

Utanför Platons grotta finns inga ideala skuggor utan endast de regler som ger upphov till skuggorna.

Reglerna är Gud/matematiken. (?)

Kanske skulle Platon säga att triangeln finns som begrepp/form som en geometrisk regel, dvs. det finns inte en ideal instans av triangeln i idévärlden utan idealet är själva möjligheten som regeln erbjuder. Platons idévärld kritiserades av Aristoteles för saker som påminner om din invändning. Den tredje människan-argumentet.

Exakt så. Det verkar vara det rimliga.


Jag invände nog mot ett felslut som lurar i bokstäverna. Nu är jag inte påläst om tredje-människan-argumentet, men min intuition här säger mig att Aristoteles i så fall är den som begår felslutet ifråga.
Om man bara skiljer på kategorierna människa och idén om människa t ex, och låter bli att tillskriva idén egenskapen "människa" så ser jag inte varför det skulle behövas ens två människa, och än mindre tre. Samtidigt har Aristoteles en poäng om han pekar på den oändliga regression som uppstår när man vandrar från abstraktionsnivå till abstraktionsnivå ad infinitum.
Men vad vet jag. Du får gärna reda ut detta om du vill.

Wittgenstein har en del bra grejer att säga om begrepp som regel och begrepp som hypotes (speciellt i boken med titeln Wittgenstein and the Vienna Circle). Det verkar ju finnas en skillnad mellan logiskt bestämda begrepp som i en triangel i geometri och begrepp som t.ex. häst, träd, .. där gränserna för tillhörighet inte är givna av en klar regel. För den som är intresserad av saker som dessa kan det vara värt att bläddra i ovan nämnda bok. Dock var det länge sedan jag läste om Aristoteles Tredje människan-argument och klarar inte att reda ut det för stunden på ett bra sätt.