är ensamhet hos vuxna ett av våra största tabun?

Såna där self-pep ord betyder nog mest för folk som i grunden har det rätt bra.
Alla kloka ord om att trivas i sin ensamhet och så. Absolut tror jag det funkar - om man kan välja ensamhet.
Om man inte kan det. Svårare.

Jag skulle säga att trots att samhället öppnare idag , och det idag är ok att ”komma ut” om man är bög , eller det pratas om att ”våga prata om psykisk ohälsa” osv.

Trots det finns det ett område som fortlevde är stigmatiserat: och det är att som vuxens vara ensam , ofrivilligt vara isolerad . Inte ha några vänner .

Jag läste nånstans att det fanns en mätning på vad människor skämdes mest över , och i toppen så var ” ensamhet ”

Det tycker jag låter som det kan stämma .

För även om du har andra saker du skäms över , om du är gay, eller om du har konstiga idéer om världen , eller om du inte vill ha barn, eller whatever. Då är du ändå rätt ok om du har ett nätverk av likasinnade, vänner och bekanta

Men en person som mitt i livet inser att fan,jag har inga vänner .
Den ensamheten är nåt man bör gömma undan så långt det går.

För andra människor som söker lite sammanhang och är kontaktsökande vill inte ha kontakt med ensamma människor.
Du måste maskera din ensamhet.
Ser någon din ensamhet blir den en STANK som hänger som ett skit-stinkande moln över dig.

Det tycks vara något med själva ensamheten som skapar en patetisk dimension hos en människa , och vem gillar det?

Så jag skulle säga att av saker man kan vara (om vi bortser från brottsliga saker eller parafila löggningar typ nekrofili eller peddos) - så är nog ensam det mest skamliga.

Exakt - men just din nöjdheten med att inte ha vänner kanske har att göra med att du har också har en partner!

Jag var i en relation i många år. Under den perioden kände jag inget behov alls av vänner och bekanta. Det sociala behovet tillfredsställdes av min tjej.

märktes sen då det tog slut. Att jag inte byggt upp nåt annat.

Man är aldrig ensam, man kan aldrig vara ensam.

Tänker man på det i ett djupare perspektiv så förstår man detta. Det är en illusion att man skulle vara ensam.


Jag vet att 95% inte vet vad jag pratar om.

Så kan det säkert vara, men samtidigt har jag kommit in i mina rutiner för hur mina dagar ser ut att jag mest känner mig störd om något oplanerat händer. Om tjejen åker utomlands en vecka så känns det underbart att få vara helt själv de första dagarna, men sen blir det ganska tråkigt. Jag gör mycket musik på fritiden och insåg plötsligt att när tjejen är bortrest så känns det inte lika kul att göra musik.

Man går mellan jobbet, gymmet och sängen. Helt tomt däremellan.
Många som är i ett förhållande tror jag inte vet hur viktigt det är att bara ha varann. Det är ju vanligt att många klagar på att förhållandet efter en tid blir slentrianmässigt och då börjar fjantiga tankar på om man är rätt för varann att dyka upp. För mig är det tryggheten man bygger upp som är viktig, den som märks direkt när en av oss är borta en längre tid. Känner man avsaknad och tomhet då, så vet man att man har det jävligt bra även om förhållandet har gått in i rutiner.

Håller med.
Att vara singel betyder bara att man inte hittat den man söker.
Att inte ha vänner är värre. Mycket värre.
Ribban man sätter för att ha en partner är mycket högre än ribban för vänner.
Ribban för vänner sitter mycket lägre.
Att ingen vill ha en som vän är så mycket värre.

Jag levde med en narcissist i många år, blev itutad att jag inte hade något värde och jag var i princip personal som skötte hemmet, huset, trädgården, fick inte ta hem folk och fick inte åka nånstans och de jag råkade lära känna blev jag tillsagd var inget att ha..
Jag fick luft och lämnade. Tog ettt djupt andetag och stack.
Då fick narcissisten totalknas och hotade mig dygnet runt, ömsom hotade ömsom bönade att jag skulle komma tillbaka!!
Ett av hoten var att jag skulle svartmålas så alla hatade mig.
Vederbörande gick in stenhårt för det. Åh vilka lögner och vilken skit som hittades på så det såg ut som om narcissisten lämnat mig och inte jag lämnat.

Jag har en partner sen flera år men inga vänner alls.
Som vuxen är det mycket svårare att få vänner.
Jag försöker ibland men folk har svårt att släppa nya in på sig.
Jag bor på en annan ort i dag där ingen känner mig mera än till namnet, men ingen som typ säger: kom över och grilla eller vill du haka på när vi ska till.........
Det finns folk i mitt liv men som bor väldigt långt borta, såna människor som jag träffat efter narcissisten, som vet vem jag är och inte släpper mig men så långt borta geografiskt.

Försöker ibland att bjuda på mig själv men folk verkar ha fullt i sin krets så de har inte tid.

Jag har också haft en kortare relation med en ”narcissist” (eller vad hon nu var, borderline eller whatever) . Men den inleddes först efter att jag separerat från min länhre riktiga relation och hamnat där jag är nu, dvs ensam. Det är en jävla resa får man säga. Att tampas med en narc. Man får självkänsla mosad .

Det värsta är att om man är i det läget, att man behöver hitta folk att hänga med . Och om man inte är ung längre. Då stöter man oftare på folk som är giftiga.

Det verkar tyvärr som när man kommit upp över 30 så är de dörrar som är öppna ofta till folk som bränt alla andra broar eller har som har nån baktanke. ”Vanliga” människor är ofta inte kontaktsökande längre.

Jag tror reell ensamhet är lika stigmatiserat för en kvinna som för en man. Dvs ensamhet i betydelsen att man inte har några vänner.

Då det gäller att leva singel eller ha en partner gissar jag att en kvinna som väljer att leva som singel upplevs där upplevs det oftare som självvalt och självständigt , i alla fall om hon ser normal ut. En medelålders man som är singel upplevs nog oftare som lite vilsen eller skum.

Isåfall är det ju inte ensamheten i sig som är tabu utan orsaken till att man blev det.
Jag hade inte reagerat nåt särskilt om en helt normal och trevlig person berättat att han är ensam och har få vänner. Inte så länge som han verkar vara en varm och vänlig själ.