är ensamhet hos vuxna ett av våra största tabun?

Folk fåt väl tolka som de vill - men jag tänkte på ensamhet i betydelsen att man inte har ett nätverk av vänner och bekanta,

Att inte ha en partner tycker jag är mindre stigmatiserat än att inte ha vänner .

Är du singel men har vänner och bekanta är du ändå rätt ”normal” i andras ögon.

Har du en partner så väger det upp tillräckligt för avsaknad av vänner utanför relationen.

Det är väl ändå ett gigantiskt överlapp.

De ensamma har knappast någon partner och inceler har knappast några vännner.

Nej. Det är inte stigmatiserat. Det är en befrielse.

På Facebook och Instagram brukar det då och då dyka upp den här typen av visdomsord:

”I want you to know that someone out there cares. You are not alone.”

https://tinybuddha.com/fun-and-inspiring/you-are-not-alone/

Eller så kan det vara nåt om att när du är nere och ledsen är du inte ensam, för det finns alltid nån som tänker på dig.

Och jag himlar med ögonen och tänker att det är ju inte sant. Hur skulle annars människor kunna ligga döda i sina lägenheter i flera år? Eller gamlingar vara på äldreboenden och inte få besök?

Det finns alltid de som inte har nån släkt kvar. Alla har inte massor av kusiner och mostrar. Alla har inte syskon eller föräldrar som lever. Likaså har inte alla vänner. Eller arbetskamrater.

Så det finns absolut människor som är ensamma och som ingen tänker på. Och den som inte fattar det lever i en alternativ värld med mysfredag, doftljus och nya filtar i soffan.

Håller med.
Att vara singel betyder bara att man inte hittat den man söker.
Att inte ha vänner är värre. Mycket värre.
Ribban man sätter för att ha en partner är mycket högre än ribban för vänner.
Ribban för vänner sitter mycket lägre.
Att ingen vill ha en som vän är så mycket värre.

Jag levde med en narcissist i många år, blev itutad att jag inte hade något värde och jag var i princip personal som skötte hemmet, huset, trädgården, fick inte ta hem folk och fick inte åka nånstans och de jag råkade lära känna blev jag tillsagd var inget att ha..
Jag fick luft och lämnade. Tog ettt djupt andetag och stack.
Då fick narcissisten totalknas och hotade mig dygnet runt, ömsom hotade ömsom bönade att jag skulle komma tillbaka!!
Ett av hoten var att jag skulle svartmålas så alla hatade mig.
Vederbörande gick in stenhårt för det. Åh vilka lögner och vilken skit som hittades på så det såg ut som om narcissisten lämnat mig och inte jag lämnat.

Jag har en partner sen flera år men inga vänner alls.
Som vuxen är det mycket svårare att få vänner.
Jag försöker ibland men folk har svårt att släppa nya in på sig.
Jag bor på en annan ort i dag där ingen känner mig mera än till namnet, men ingen som typ säger: kom över och grilla eller vill du haka på när vi ska till.........
Det finns folk i mitt liv men som bor väldigt långt borta, såna människor som jag träffat efter narcissisten, som vet vem jag är och inte släpper mig men så långt borta geografiskt.

Försöker ibland att bjuda på mig själv men folk verkar ha fullt i sin krets så de har inte tid.

Jag upplever att ju äldre man blir desto mer föredrar man ensamheten. När man är ung så är det nog rätt viktigt med vänner, för det händer så mycket viktigt i livet just då. Men när man blir äldre så har man upplevt det mesta och livet börjar att gå på rutin. Då börjar man omedvetet välja bort ytliga vänner, för man har inget gemensamt med dom och kvar blir endast ett fåtal vänner som man värderar.

Jag hade hur mycket vänner som helst när jag var yngre, idag har jag endast två och de träffar jag väldigt sällan, men när vi väl träffas har vi kul tillsammans. Nu börjar jag känna att våra "gatherings" mest är störande moment i mitt liv och de känner likadant, men vi kör på ändå och träffas kanske 2-3 gånger om året. Annars har vi daglig kontakt via nätet.

Inom några år kommer vi säkert inte träffas som vi gör nu, det känns som att vi har vuxit ifrån även den biten. Inget jag lider av, jag föredrar faktiskt lugn och ro idag och att pyssla med mina egna grejer.

När jag drar iväg på våra träffar så är det väl kul, men hela tiden tänker jag på tjejen hemma och hur mysigt det skulle vara att bara hänga med henne framför teven under täcket tillsammans.

Man är aldrig ensam, man kan aldrig vara ensam.

Tänker man på det i ett djupare perspektiv så förstår man detta. Det är en illusion att man skulle vara ensam.


Jag vet att 95% inte vet vad jag pratar om.

Tror en stor del i det är att ensamhet ofta är förknippat med annat. Exempelvis autism (asperger) eller psykisk ohälsa som är väldigt tabu i sig självt pga att det ses som personligt misslyckande som sänker ens sociala värde. Det är ju tyvärr inga mentalt framstående människor som är ensamma. Vissa med släng av autism kanske intalar sig att det är självvalt och normalt men det är det inte. Men tills vi får bukt med psykisk ohälsas och funktionsnedsättningars tabun kommer ensamhet förmodligen också vara tabu.

Exakt - men just din nöjdheten med att inte ha vänner kanske har att göra med att du har också har en partner!

Jag var i en relation i många år. Under den perioden kände jag inget behov alls av vänner och bekanta. Det sociala behovet tillfredsställdes av min tjej.

märktes sen då det tog slut. Att jag inte byggt upp nåt annat.

Såna där self-pep ord betyder nog mest för folk som i grunden har det rätt bra.
Alla kloka ord om att trivas i sin ensamhet och så. Absolut tror jag det funkar - om man kan välja ensamhet.
Om man inte kan det. Svårare.

Jag tror reell ensamhet är lika stigmatiserat för en kvinna som för en man. Dvs ensamhet i betydelsen att man inte har några vänner.

Då det gäller att leva singel eller ha en partner gissar jag att en kvinna som väljer att leva som singel upplevs där upplevs det oftare som självvalt och självständigt , i alla fall om hon ser normal ut. En medelålders man som är singel upplevs nog oftare som lite vilsen eller skum.

Det tror jag inte att det är faktiskt. Det finns betydligt fler manliga incels än vad det finns vänlösa. Jag skulle uppskatta att cirka 1/3 av männen mellan 18-29 år inte har haft sex senaste året, om man följer den amerikanska undersökningne på ämnet. Men jag skulle nog tro att de som inte träffat någon vän i privata sammanhang är betydligt färre och att de lider mer.