Hantera sexårstrots

Min far trodde också på "välriktade lavetter". Det gjorde mig bara rädd för honom och visst fan höll jag mig lugn hemma. På skolan och ute på stan, dock, där var jag allt annat än lugn. Jag tog ut min frustration och ilska på annat håll. Jag mobbade andra barn, jag slogs och var ofta arg och lättretlig. Mina tonår spenderades mycket lite hemma fram tills den dagen då min mor skilde sig och vi flyttade från honom.

Idag har jag ingen kontakt med honom. Av det lilla jag sett av honom på senare år är att han numera bara är en bitter ensam äldre man. Min syster har kontakt med honom ibland, men hans söner har han ingen kontakt med. Gissa varför.

Nej, TS, att slå är aldrig rätt väg. Respekt får man genom att visa att man håller vad man lovar, om det så handlar om straff eller belöningar, man ska visa att man är konsekvent i sina handlingar. Man kan också använda sin pondus som förälder för att ingjuta respekt, vilket du också redan verkar göra.

Vår dotters trotsålder var inte lika jobbig som ert barns verkar vara. Vår goto-metod för henne var att sätta henne på en stol i köket tills hon lugnade sig och man kunde prata med henne. Det var inte lönt att försöka resonera med henne när hon var uppjagad. Lämnade hon stolen och fortfarande var arg satte vi bara tillbaka henne där. Vi fick ibland hålla på så ett tag men slutligen brukade hon komma gåendes och vilja gosa istället. Då kunde vi prata med henne.

Bara i Sverige barn som får bra uppfostringsmetoder blir konflikträdda och svaga. För mycket mellanmjölk hör jag

Jag köper det du säger om att man kan skippa vissa grejer. Att ungen får ha pyjamas på förskolan t.ex. Problemet är oftast att man sagt ett tydligt nej och sen tvingas backa på det (om man släpper det). Då ökas budet till nästa gång.

Så, vi försöker stå fast vid det vi sagt. Men visst, inte är det hela världen.

Sova med skitiga stövlar är dock no-go. Och nej, jag tänker inte polera stövlarna för de ska sovas i.


Exakt så! Jag tog inte ut min frustration på samma sätt som du, men som du säger så blir det ingen konfliktlösning, det förflyttar bara problemet och kommer ut på andra, destruktiva sätt.

Jag hade gärna nöjt mig vid att sätta ungen på stolen, men vår sexåring är lite mer kavat än så och höjer budet ännu mer.

Som du säger, man vill nå slutet på ilskan och bli vänner igen, så man kan prata ut om vad som hänt.

Tack för era bådas nyanserade inlägg.

Jag har gått igenom det där med fyra ungar och kan bara svara såhär: Ingenting funkar! Det är bara att härda ut!

Jag säger inte att det är fel metod, men hur är att släpa ut sin unge i en iskall dusch och spruta vatten i ögonen bättre än en lavett?

Sen blir det konstigt när du efteråt ska sitta som en fjant i soffan med din unge och kramas och vara som en mamma (fast du är pappa). Det blir varken hackat eller malet. Har ungen gjort fel så sätt då ner foten och var inte eom en schizo good-cop bad-cop i en och samma person.

Håller helt med TS.
Hans metoder verkar bra.
Jag blev slagen då och då av min far.
Effekten blev att jag blev rädd för honom och inte litade på honom.
Han dödade all argumentation med att höja handen och fråga om man ville ha stryk.
Minns när en kompis pappa pratade med mig en gång och sa att om jag hade problem med min pappa så skulle jag komma och prata med honom, så antagligen gick snacket bland grannarna att han slog mig.
Än idag så är jag besviken på att han slog mig.

Likadant som man behandlar sin fru, ge dem bara mindre uppmärksamhet Fåbdem att inse att de är de som behöver dig inte tvärtom

Jag tror man kan vara alfa lågaffektiv
De enda chefer jag har haft respekt för har varit så

(Jag har inga barn)

Det är inte en iskall dusch, och jag sprutar inte vatten i ögonen med avsikt.

Det är en dusch där jag visar mindre hänsyn än vad jag normalt gör. Det blir lika varmt som vanligt efter några sekunder, och jag är mindre försiktig när jag tvättar håret.

Ungen skulle ändå duscha, och då blev det på den hårda vägen istället för den försiktiga som vi normalt gör. Det är inte så att kalldusch blir min go-to-metod när trotset inte upphör.

Behandlar du pappa bryskt, blir du bryskt behandlad tillbaka. Och det är inget kul, eller hur.

"Fjant"? "Vara som en mamma"? Har du barn?

Självklart är man både tuff och snäll som förälder. Tuff när barnet beter sig på oönskat sätt, snäll när de är glada och gosiga.

Det är inte att vara en "mamma" att vara kärleksfull mot sina barn och visa hur mycket man tycker om dem.


Usch, fy fan. Beklagar verkligen.

Jag delar din bild. Våld är kontraproduktivt. Det skapar rädda och osäkra barn, och ger dem problem i andra arenor i livet. På skolgården, i klassrummet, i sociala livet.

Vi föräldrar sitter på ett överlägset våldskapital (och ansvaret för barnens uppfostran), och det gäller att använda det med försiktighet.

Nej, ungen ska inte få kasta ut alla telefoner genom fönstret och vi ska tillåta det. Vi ska stoppa det.
Nej, ungen ska inte få slå folk i magen när den blir arg. Vi ska stoppa det.
Nej, vi ska inte ge ungen varken lavett, stryk, lugga eller annat. Men stoppa destruktivt beteende genom att ställa sig i vägen, lyfta bort, om nödvändigt hålla fast - ja, ibland kan det behövas. Det är rimligt.

Alltså förlåt, men att duscha sitt barn med kallt vatten och att spruta vatten i ögonen på dem för att man är sur på dem - det är barnsligt och minst lika illa som att slå dem i mina ögon. Du måste vara den vuxne.

Det HÖR TILL med trots. I mångt och mycket ska du bara härda ut och låta bli att skapa krig mellan dig och barnet. Välj dina strider väldigt noga och visa TYDLIGT att även om du inte tycker om barnets handlingar alltid så ÄLSKAR du barnet. Det går trots allt över!

Att barnet förhandlar och vill ha mer är för att du låtit det. Låt bli att hamna i så mycket diskussion med barnet i de saker som är viktiga. Säg ditt nej och stå för det oavsett reaktionen. Diskutera och förklara kan man göra när barnet inte är i affekt.

Jag gör inte det för att jag är sur på barnet. Jag gör det för att få ett slut på den rabiata fasen där barnet är okontaktbart och destruktivt. Det handlar absolut inte om att ge igen.

Och det funkade. Från ett barn som ville slå mig i pungen till en som vill ha sin handduk och sitta i famnen.

Duschen är inte min universalmetod, det var vad som funkade just där och då. Barnet skulle ändå duscha och då blev det inte lika varmt och mysigt som vanligt. Det bröt mönstret, det blev ett sätt att få barnet att sluta bete sig illa.

Min äldsta ville inte ha ytterkläder på sig alltid när jag hämtade henne från dagis. Det var alltid en fajt kring det. En dag ösregnade det och vi cyklade ju hem. När jag tagit på henne kläderna och hon tagit av dem för 5:e gången och bet mig i armen så fick jag nog. Jag tog ungen under armen, kläderna under andra armen och gick ut. Tryckte ner henne i cykelstolen och på med hjälmen och cyklade hem. Hon blev dyngsur och kall. Inte mitt stoltaste ögonblick som förälder... men hon tjafsade heller aldrig mer om det. Så ja - jag förstår det med duschen. Jag förstår när de driver en till vansinne.

Men man behöver försöka att ta ett par djupa andetag och vara den vuxne så långt som det är möjligt.

En tröst är att det går över.

Undvik ordet nej. Det triggade igång en av mina barn nå jävulskt. Säg istället tex jag förstår att du vill ta med dig*valfri sak* till förskolan men idag passar det inte så bra.
Funkade på min sexåring som trotsade som fan.

Försök även ha ett lågaffektivt bemötande. Blir du arg triggar det igång och sedan har man en spiral. Bli inte arg helt enkelt(jo det blir man tillslut då tålamodet tryter). Jag tycker det hjälpte att bemöta barnen så istället för då höll de sig lugna. Sedan hjälper det inte alltid och man är inte alltid själv på bästa humör. Men ha det som standard så undviker man endel strider, för man måste fan välja dem då man har rabiata sexåringar.....

Med det sagt så bör det bli konsekvenser av beteendet så länge konsekvensen är i relation till handling och att barnet vet premisserna innan.

Lycka till och stå ut! Det blir bättre och sen kommer tonåren....