Dom har ju något trotstänk i skallen och ett slags tvärtomspråk..
Som andra säger här: Undvik att säga Nej till varje pris.
Säg typ: Du får absolut inte klä på dig kläderna och borsta tänderna nu innan du ska till förskolan.
Lura in ungjäveln i en fälla liksom
Som andra säger här: Undvik att säga Nej till varje pris.
Säg typ: Du får absolut inte klä på dig kläderna och borsta tänderna nu innan du ska till förskolan.
Lura in ungjäveln i en fälla liksom
Citat:
Min äldsta ville inte ha ytterkläder på sig alltid när jag hämtade henne från dagis. Det var alltid en fajt kring det. En dag ösregnade det och vi cyklade ju hem. När jag tagit på henne kläderna och hon tagit av dem för 5:e gången och bet mig i armen så fick jag nog. Jag tog ungen under armen, kläderna under andra armen och gick ut. Tryckte ner henne i cykelstolen och på med hjälmen och cyklade hem. Hon blev dyngsur och kall. Inte mitt stoltaste ögonblick som förälder... men hon tjafsade heller aldrig mer om det. Så ja - jag förstår det med duschen. Jag förstår när de driver en till vansinne.
Men man behöver försöka att ta ett par djupa andetag och vara den vuxne så långt som det är möjligt.
En tröst är att det går över.
Men man behöver försöka att ta ett par djupa andetag och vara den vuxne så långt som det är möjligt.
En tröst är att det går över.
Haha
förlåt att jag skrattar. Men jag vet hur det är att vara där. Och även om det inte var ditt stoltaste ögonblick fungerade det i varje fall.Ja, jag håller med om att vi ska föregå med gott exempel, inte tappa humöret likt dom. Vi har bättre tålamod än dem, så vi vinner i längden.
Citat:
Folk som säger att man ska "prata med barnet" som går bärsärk i stunden får mig att spy. Dom kan aldrig haft ansvar över något liknande. Har dom haft det hemma vill jag se hur hela huset är förstört av en trotsunge som fått free-reign att göra som den vill medan dom står och "pratar med barnet". Lever dom som dom lär så är det respekt på det. Oftast är det dock barnlösa psykologer som jobbar vid lågstadiet som ger dessa PK "tips" utan någonsin satt sin fot i en lokal med 23 barn som måste samsas någorlunda. Då kan inte "Conny" stå och ha anfall i två timmar med saxar och andra redskap medan dom vuxna "pratar lågaffektivt" med honom.
Som barnlös låter det du gör så vettigt man kan göra det. När man själv blev äldre så behövde bara min mor säga till på ett visst sätt så visste man det var allvar och slutade. Hur det var under själva trotsåldern tror jag mina föräldrar förträngt för dom berättar som om det vore 99% problemfritt och jag gjorde aldrig något liknande. Jo tjena.
Som barnlös låter det du gör så vettigt man kan göra det. När man själv blev äldre så behövde bara min mor säga till på ett visst sätt så visste man det var allvar och slutade. Hur det var under själva trotsåldern tror jag mina föräldrar förträngt för dom berättar som om det vore 99% problemfritt och jag gjorde aldrig något liknande. Jo tjena.
Tack för ditt inlägg!
Det är väl tidens vindar som förhindrar experter från att komma med konkreta tips, kanske? Man är livrädd att bli anklagad för att uppmuntra till barnmisshandel, så man håller sig till fluffet?
"Vad gör jag om barnet är på väg att kasta sin gaffel mot mitt ansikte?"
"Då säger du nej, och stopp, det gör ont på pappa"
"Jaha, nu har jag ett sår i ansiktet från gaffeln som träffade mig i läppen. Fler tips?"
"Viktigt nu att inte tappa humöret, att visa hur mycket du bryr dig om barnet och att du förstår att barnet är argt och bekräfta deras känslor"
Eller - Så tar man gaffeljäveln från ungen före den kastar den på mig eller någon annan.
"Aj pappa du nöp mig i handen"
"Ja, du var på väg att kasta en gaffel på mig. Det var inte meningen att göra illa dig, men jag behövde stoppa dig. Vi kastar inte gaffeln!"
Svårare än så behöver det inte vara.
Citat:
Misstänker att ditt barn behöver mer ordning och struktur än dina tidigare barn. Gör ett bildschema så att barnet vet vad som ska hända under dagen. Det kan få just utbrotten när ni ska iväg att försvinna.Vår sexåring har kommit in i en trotsålder, sexårstrotsen eller "lilla tonåren" som det tydligen kallas.
Fyra utbrott senaste veckan för triviala saker. Kräver att ha med sig otymplig leksak till förskolan, vill sova med stövlarna på, den sortens grej. När vi säger nej, triggar det trotsen.
Det sparkas, slåss, försök till att bita, skriks, förstör saker och skriker de fulaste ord det lilla huvudet lärt sig (vilket, som tur är, är "bajspappa").
Now, it ain't our first time at the rodeo. Vi har äldre barn. Men de var inte lika temperamentsfulla och hade spärrar vår sexåring inte har. Jag är inte orolig - jag vet att det går över, jag vet att vår underbara lilla filur med sin fantastiska charmiga personlighet fortfarande är där.
Men, det hade varit önskvärt att korta ner utbrotten och lägga mindre energi på dem. Ska man iväg funkar det inte med 1-2h konflikthantering och bli vänner igen. Utöver det så tolererar jag inte vissa gränsprövningar (slå oss, förstöra saker). Det är no-no.
När jag läser experternas råd slås jag av hur abstrakt och mycket fluff det är.
"Ställ frågor, lyssna och var nyfiken så att du kan reda ut barnets eventuella oro"
"Du kan inte förbjuda trotset, bemöt det med extra tålamod"
"Gör vad du kan för att barnet ska känna förtroende för dig"
Herregud vilken dynga? När du har en rabiat sexåring som smäller i dörrar, som försöker slå dig i pungen, som kastar syskonens leksaker ner för trappan, som inte är kontaktbar och skiter i alla varningar, då ska man "göra så barnet känner förtroende"? Far åt helvete med er.
Apropå varningar - Våra äldre barn har man kunnat hota med att dra in skärmtid, efterrätt, gå och lägga sig tidigt, och det har haft effekt. Särskilt när vi gjort som vi sagt, de vet att det inte är tomma hot. På 6åringen funkar ingenting när trotsen slår till. Efter trotsen gått över blir 6åring ledsen över att det inte blir någon skärmtid/efterrätt, men i stunden så är 6åringen all in.
Jag och min fru har olika sätt att hantera detta.
Hon: kör mer på lågaffektivt bemötande. Sätter sig med sexåringen och säger "Nej, stopp, sluta" och "det gör ont när du slår". Det här tar väldigt lång tid och har väldigt liten effekt enligt min bedömning. Till sist tröttnar sexåringen, men det kan ta 2h ibland mer.
Jag: Säger också "nej, stopp, sluta" och att "det gör ont". Men, jag tillämpar en tuffare konsekvenstrappa än frun. Den kan se ut så här:
1. Av med alla skärmar.
2. Gå till ditt rum.
3. Tar bort alla saker som sexåring försöker förstöra.
4. Om destruktivt beteende fortsätter och övergår i rent sabotage - t.ex. ger sig på tapeter med kritor, sliter upp sin säng, försöker dra ner tavlor, dra ut kontakter och stoppa i munnen (har hänt) - då sätter jag mig bredvid i soffan/sängen och ser till att inget finns att förstöra/kasta.
5. Om sexåring slåss/sparkas/biter, kan jag freda mig. Jag skadar inte, men hålla fast armar/ben så att sexåringen inte kan skada mig, det har hänt. Tills det lugnar ner sig, tills jag får kontakt. "Ska du sluta? Är det bra nu?". Om jag får ja på det, släpper jag.
Min filosofi: Sätt ner foten. Jag bestämmer. Få ett snabbt avslut på trotsen, så att vi kan bli vänner igen. Sexåring får bli arg, du får bli ledsen, men får INTE slåss, får INTE förstöra saker. Det är inte OK, oavsett vad som händer i kroppen. Det gäller hela familjen, hela livet. Ifall sexåring köper att gå till sitt rum och lugna ner sig, så behöver jag inte gå till nästa steg i trappan.
Hur får man till det då? För att bryta trotsiga beteendet som innefattar hånskratt även fast andra blir ledsna, oresponsiv på varningar och vad man försöker säga, slag/sparkar/bett osv kan det bli vissa bryska metoder. En sådan körde jag häromkvällen. Sexåringen lackade ur för att stövlarna inte fick följa med till sängen. Det var länge sen vi duschade. Så, då blev det en dusch. Inte av den milda varianten. Att det var kallt vatten i början tog pappa ingen hänsyn till. Att vara försiktig så inget vatten kommer i ögonen, det var jag inte heller.
Direkt förbyttes hånskrattet och våldet till storgråt. All kampvilja rann ur sexåringen. En snabb dusch (med varmt vatten och tvål) senare, en varm handduk och stora kramar följt av mys i soffan, så var vår snälla sexåring tillbaka. Vi pratade om det som hänt, hur det inte var kul för någon av oss, att vi inte får slåss och sparkas, att det inte blir några stövlar i sängen för de är smutsiga och det blir bara dumt. Sen godnattsaga i knät och jättekram godnatt, så var allt klart på 45 minuter - bråk, dusch, bli vänner, natta.
Min uppfattning är att detta effektiviserar bråken och har samma slutresultat som en mer passiv approach + att det visar barnet att i slutändan är det föräldrarna som bestämmer.
Jag läser tips om att "ge dem kex och choklad på väg hem från parken". Nej, det finns inte på kartan att belöna pissigt beteende. Då kommer det förväntas, även när trotsen är över.
Jag har aldrig och kommer aldrig slå mina barn. Det finns inte i mina uppfostringsmetoder. Så inget skitsnack om att "en lavett mår ungen bra av". Nej, det gör den inte.
Däremot tycker jag det är helt ok att visa vem som bestämmer. Att det är vi som sätter villkoren, inte barnen. Barnen kan få bestämma sånt som inte spelar någon roll (röd eller blå tröja), men absolut inte att det blir kalaspuffar till middag. Ibland innebär det hårt mot hårt. Som i denna trots.
För att detta ska gå, är det viktigt att jag inte tappar humöret själv. Att, visst, slår barnet mig kommer jag stoppa det, men jag har full kontroll ändå. Jag kan höja rösten, jag kan signalera att jag är arg, men det finns gränser som aldrig passeras eftersom jag har en plan för hur jag hanterar detta.
Nu kan ni curlingföräldrar skriva "barnmisshandel", "ska ringa soc" och "dina barn kommer hata dig" om ni vill, ni har ju läst så här långt
Diskussionsfrågor:
Hur hanterar ni trotsen?
Har jag fel i sak - förklara gärna hur mina metoder skadar barnen, och hur ni skulle gjort istället. Konkret! Inget jävla expert-värdegrunds-bullshit-bingo-fluff om "respekt och förtroende".
Fyra utbrott senaste veckan för triviala saker. Kräver att ha med sig otymplig leksak till förskolan, vill sova med stövlarna på, den sortens grej. När vi säger nej, triggar det trotsen.
Det sparkas, slåss, försök till att bita, skriks, förstör saker och skriker de fulaste ord det lilla huvudet lärt sig (vilket, som tur är, är "bajspappa").
Now, it ain't our first time at the rodeo. Vi har äldre barn. Men de var inte lika temperamentsfulla och hade spärrar vår sexåring inte har. Jag är inte orolig - jag vet att det går över, jag vet att vår underbara lilla filur med sin fantastiska charmiga personlighet fortfarande är där.
Men, det hade varit önskvärt att korta ner utbrotten och lägga mindre energi på dem. Ska man iväg funkar det inte med 1-2h konflikthantering och bli vänner igen. Utöver det så tolererar jag inte vissa gränsprövningar (slå oss, förstöra saker). Det är no-no.
När jag läser experternas råd slås jag av hur abstrakt och mycket fluff det är.
"Ställ frågor, lyssna och var nyfiken så att du kan reda ut barnets eventuella oro"
"Du kan inte förbjuda trotset, bemöt det med extra tålamod"
"Gör vad du kan för att barnet ska känna förtroende för dig"
Herregud vilken dynga? När du har en rabiat sexåring som smäller i dörrar, som försöker slå dig i pungen, som kastar syskonens leksaker ner för trappan, som inte är kontaktbar och skiter i alla varningar, då ska man "göra så barnet känner förtroende"? Far åt helvete med er.
Apropå varningar - Våra äldre barn har man kunnat hota med att dra in skärmtid, efterrätt, gå och lägga sig tidigt, och det har haft effekt. Särskilt när vi gjort som vi sagt, de vet att det inte är tomma hot. På 6åringen funkar ingenting när trotsen slår till. Efter trotsen gått över blir 6åring ledsen över att det inte blir någon skärmtid/efterrätt, men i stunden så är 6åringen all in.
Jag och min fru har olika sätt att hantera detta.
Hon: kör mer på lågaffektivt bemötande. Sätter sig med sexåringen och säger "Nej, stopp, sluta" och "det gör ont när du slår". Det här tar väldigt lång tid och har väldigt liten effekt enligt min bedömning. Till sist tröttnar sexåringen, men det kan ta 2h ibland mer.
Jag: Säger också "nej, stopp, sluta" och att "det gör ont". Men, jag tillämpar en tuffare konsekvenstrappa än frun. Den kan se ut så här:
1. Av med alla skärmar.
2. Gå till ditt rum.
3. Tar bort alla saker som sexåring försöker förstöra.
4. Om destruktivt beteende fortsätter och övergår i rent sabotage - t.ex. ger sig på tapeter med kritor, sliter upp sin säng, försöker dra ner tavlor, dra ut kontakter och stoppa i munnen (har hänt) - då sätter jag mig bredvid i soffan/sängen och ser till att inget finns att förstöra/kasta.
5. Om sexåring slåss/sparkas/biter, kan jag freda mig. Jag skadar inte, men hålla fast armar/ben så att sexåringen inte kan skada mig, det har hänt. Tills det lugnar ner sig, tills jag får kontakt. "Ska du sluta? Är det bra nu?". Om jag får ja på det, släpper jag.
Min filosofi: Sätt ner foten. Jag bestämmer. Få ett snabbt avslut på trotsen, så att vi kan bli vänner igen. Sexåring får bli arg, du får bli ledsen, men får INTE slåss, får INTE förstöra saker. Det är inte OK, oavsett vad som händer i kroppen. Det gäller hela familjen, hela livet. Ifall sexåring köper att gå till sitt rum och lugna ner sig, så behöver jag inte gå till nästa steg i trappan.
Hur får man till det då? För att bryta trotsiga beteendet som innefattar hånskratt även fast andra blir ledsna, oresponsiv på varningar och vad man försöker säga, slag/sparkar/bett osv kan det bli vissa bryska metoder. En sådan körde jag häromkvällen. Sexåringen lackade ur för att stövlarna inte fick följa med till sängen. Det var länge sen vi duschade. Så, då blev det en dusch. Inte av den milda varianten. Att det var kallt vatten i början tog pappa ingen hänsyn till. Att vara försiktig så inget vatten kommer i ögonen, det var jag inte heller.
Direkt förbyttes hånskrattet och våldet till storgråt. All kampvilja rann ur sexåringen. En snabb dusch (med varmt vatten och tvål) senare, en varm handduk och stora kramar följt av mys i soffan, så var vår snälla sexåring tillbaka. Vi pratade om det som hänt, hur det inte var kul för någon av oss, att vi inte får slåss och sparkas, att det inte blir några stövlar i sängen för de är smutsiga och det blir bara dumt. Sen godnattsaga i knät och jättekram godnatt, så var allt klart på 45 minuter - bråk, dusch, bli vänner, natta.
Min uppfattning är att detta effektiviserar bråken och har samma slutresultat som en mer passiv approach + att det visar barnet att i slutändan är det föräldrarna som bestämmer.
Jag läser tips om att "ge dem kex och choklad på väg hem från parken". Nej, det finns inte på kartan att belöna pissigt beteende. Då kommer det förväntas, även när trotsen är över.
Jag har aldrig och kommer aldrig slå mina barn. Det finns inte i mina uppfostringsmetoder. Så inget skitsnack om att "en lavett mår ungen bra av". Nej, det gör den inte.
Däremot tycker jag det är helt ok att visa vem som bestämmer. Att det är vi som sätter villkoren, inte barnen. Barnen kan få bestämma sånt som inte spelar någon roll (röd eller blå tröja), men absolut inte att det blir kalaspuffar till middag. Ibland innebär det hårt mot hårt. Som i denna trots.
För att detta ska gå, är det viktigt att jag inte tappar humöret själv. Att, visst, slår barnet mig kommer jag stoppa det, men jag har full kontroll ändå. Jag kan höja rösten, jag kan signalera att jag är arg, men det finns gränser som aldrig passeras eftersom jag har en plan för hur jag hanterar detta.
Nu kan ni curlingföräldrar skriva "barnmisshandel", "ska ringa soc" och "dina barn kommer hata dig" om ni vill, ni har ju läst så här långt
Diskussionsfrågor:
Hur hanterar ni trotsen?
Har jag fel i sak - förklara gärna hur mina metoder skadar barnen, och hur ni skulle gjort istället. Konkret! Inget jävla expert-värdegrunds-bullshit-bingo-fluff om "respekt och förtroende".
Välj dina strider. Vad spelar det för roll om ungen sover i gummistövlar? Det är bara roligt för att ni reagerar på det och kommer att upphöra så fort ert barn inte får någon reaktion på det.
Ert barn får er uppmärksamhet och fokus genom utbrott. Ge barnet uppmärksamhet och fokus när det inte har utbrott. Det kan vara en konkurrensgrej gentemot syskonen.
Citat:
Haha förlåt att jag skrattar. Men jag vet hur det är att vara där. Och även om det inte var ditt stoltaste ögonblick fungerade det i varje fall.
Ja, jag håller med om att vi ska föregå med gott exempel, inte tappa humöret likt dom. Vi har bättre tålamod än dem, så vi vinner i längden.
Tack för ditt inlägg!
Det är väl tidens vindar som förhindrar experter från att komma med konkreta tips, kanske? Man är livrädd att bli anklagad för att uppmuntra till barnmisshandel, så man håller sig till fluffet?
"Vad gör jag om barnet är på väg att kasta sin gaffel mot mitt ansikte?"
"Då säger du nej, och stopp, det gör ont på pappa"
"Jaha, nu har jag ett sår i ansiktet från gaffeln som träffade mig i läppen. Fler tips?"
"Viktigt nu att inte tappa humöret, att visa hur mycket du bryr dig om barnet och att du förstår att barnet är argt och bekräfta deras känslor"
Eller - Så tar man gaffeljäveln från ungen före den kastar den på mig eller någon annan.
"Aj pappa du nöp mig i handen"
"Ja, du var på väg att kasta en gaffel på mig. Det var inte meningen att göra illa dig, men jag behövde stoppa dig. Vi kastar inte gaffeln!"
Svårare än så behöver det inte vara.
förlåt att jag skrattar. Men jag vet hur det är att vara där. Och även om det inte var ditt stoltaste ögonblick fungerade det i varje fall.Ja, jag håller med om att vi ska föregå med gott exempel, inte tappa humöret likt dom. Vi har bättre tålamod än dem, så vi vinner i längden.
Tack för ditt inlägg!
Det är väl tidens vindar som förhindrar experter från att komma med konkreta tips, kanske? Man är livrädd att bli anklagad för att uppmuntra till barnmisshandel, så man håller sig till fluffet?
"Vad gör jag om barnet är på väg att kasta sin gaffel mot mitt ansikte?"
"Då säger du nej, och stopp, det gör ont på pappa"
"Jaha, nu har jag ett sår i ansiktet från gaffeln som träffade mig i läppen. Fler tips?"
"Viktigt nu att inte tappa humöret, att visa hur mycket du bryr dig om barnet och att du förstår att barnet är argt och bekräfta deras känslor"
Eller - Så tar man gaffeljäveln från ungen före den kastar den på mig eller någon annan.
"Aj pappa du nöp mig i handen"
"Ja, du var på väg att kasta en gaffel på mig. Det var inte meningen att göra illa dig, men jag behövde stoppa dig. Vi kastar inte gaffeln!"
Svårare än så behöver det inte vara.
Det har ta mig fan hänt något med hur folk ser på barnhantering och barnmisshandel. Hur kan man inte se tydlig skillnad på lavett/stryk/klämma/slå och "att ta tag i barnet som håller på att sticka sina syskon med något vasst och avväpna den omedelbart" eller "barskt gå med barnet i handen för att hinna med flyget" eller "lyft barnet och sätt det i bilen/bak på cykeln även när den inte vill"??
Det är väl ingen tvetydighet? Konceptet att aldrig röra ditt barn om den inte ger tillåtelse är absurd. Man kan vara bestämd både i ord och fysisk handling utan att skada/traumatisera barnen eller att folk ska känna dom höjer ögonbrynen åt det hela.
Du kanske följde nyheten om läraren som "avlägsnade" en skolelev från en soffa den hade ställt mitt i gången utanför klassrummen? Självklart lyssnade inte ungjäveln på ord och flyttades så milt man bara kan med handkraft. Hade utfallet blivit till ungens fördel hade halva lärarkåren begått harakiri.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera