Hantera sexårstrots

Vår sexåring har kommit in i en trotsålder, sexårstrotsen eller "lilla tonåren" som det tydligen kallas.

Fyra utbrott senaste veckan för triviala saker. Kräver att ha med sig otymplig leksak till förskolan, vill sova med stövlarna på, den sortens grej. När vi säger nej, triggar det trotsen.

Det sparkas, slåss, försök till att bita, skriks, förstör saker och skriker de fulaste ord det lilla huvudet lärt sig (vilket, som tur är, är "bajspappa").

Now, it ain't our first time at the rodeo. Vi har äldre barn. Men de var inte lika temperamentsfulla och hade spärrar vår sexåring inte har. Jag är inte orolig - jag vet att det går över, jag vet att vår underbara lilla filur med sin fantastiska charmiga personlighet fortfarande är där.

Men, det hade varit önskvärt att korta ner utbrotten och lägga mindre energi på dem. Ska man iväg funkar det inte med 1-2h konflikthantering och bli vänner igen. Utöver det så tolererar jag inte vissa gränsprövningar (slå oss, förstöra saker). Det är no-no.

När jag läser experternas råd slås jag av hur abstrakt och mycket fluff det är.

"Ställ frågor, lyssna och var nyfiken så att du kan reda ut barnets eventuella oro"
"Du kan inte förbjuda trotset, bemöt det med extra tålamod"
"Gör vad du kan för att barnet ska känna förtroende för dig"

Herregud vilken dynga? När du har en rabiat sexåring som smäller i dörrar, som försöker slå dig i pungen, som kastar syskonens leksaker ner för trappan, som inte är kontaktbar och skiter i alla varningar, då ska man "göra så barnet känner förtroende"? Far åt helvete med er.

Apropå varningar - Våra äldre barn har man kunnat hota med att dra in skärmtid, efterrätt, gå och lägga sig tidigt, och det har haft effekt. Särskilt när vi gjort som vi sagt, de vet att det inte är tomma hot. På 6åringen funkar ingenting när trotsen slår till. Efter trotsen gått över blir 6åring ledsen över att det inte blir någon skärmtid/efterrätt, men i stunden så är 6åringen all in.

Jag och min fru har olika sätt att hantera detta.

Hon: kör mer på lågaffektivt bemötande. Sätter sig med sexåringen och säger "Nej, stopp, sluta" och "det gör ont när du slår". Det här tar väldigt lång tid och har väldigt liten effekt enligt min bedömning. Till sist tröttnar sexåringen, men det kan ta 2h ibland mer.

Jag: Säger också "nej, stopp, sluta" och att "det gör ont". Men, jag tillämpar en tuffare konsekvenstrappa än frun. Den kan se ut så här:

1. Av med alla skärmar.
2. Gå till ditt rum.
3. Tar bort alla saker som sexåring försöker förstöra.
4. Om destruktivt beteende fortsätter och övergår i rent sabotage - t.ex. ger sig på tapeter med kritor, sliter upp sin säng, försöker dra ner tavlor, dra ut kontakter och stoppa i munnen (har hänt) - då sätter jag mig bredvid i soffan/sängen och ser till att inget finns att förstöra/kasta.
5. Om sexåring slåss/sparkas/biter, kan jag freda mig. Jag skadar inte, men hålla fast armar/ben så att sexåringen inte kan skada mig, det har hänt. Tills det lugnar ner sig, tills jag får kontakt. "Ska du sluta? Är det bra nu?". Om jag får ja på det, släpper jag.

Min filosofi: Sätt ner foten. Jag bestämmer. Få ett snabbt avslut på trotsen, så att vi kan bli vänner igen. Sexåring får bli arg, du får bli ledsen, men får INTE slåss, får INTE förstöra saker. Det är inte OK, oavsett vad som händer i kroppen. Det gäller hela familjen, hela livet. Ifall sexåring köper att gå till sitt rum och lugna ner sig, så behöver jag inte gå till nästa steg i trappan.

Hur får man till det då? För att bryta trotsiga beteendet som innefattar hånskratt även fast andra blir ledsna, oresponsiv på varningar och vad man försöker säga, slag/sparkar/bett osv kan det bli vissa bryska metoder. En sådan körde jag häromkvällen. Sexåringen lackade ur för att stövlarna inte fick följa med till sängen. Det var länge sen vi duschade. Så, då blev det en dusch. Inte av den milda varianten. Att det var kallt vatten i början tog pappa ingen hänsyn till. Att vara försiktig så inget vatten kommer i ögonen, det var jag inte heller.

Direkt förbyttes hånskrattet och våldet till storgråt. All kampvilja rann ur sexåringen. En snabb dusch (med varmt vatten och tvål) senare, en varm handduk och stora kramar följt av mys i soffan, så var vår snälla sexåring tillbaka. Vi pratade om det som hänt, hur det inte var kul för någon av oss, att vi inte får slåss och sparkas, att det inte blir några stövlar i sängen för de är smutsiga och det blir bara dumt. Sen godnattsaga i knät och jättekram godnatt, så var allt klart på 45 minuter - bråk, dusch, bli vänner, natta.

Min uppfattning är att detta effektiviserar bråken och har samma slutresultat som en mer passiv approach + att det visar barnet att i slutändan är det föräldrarna som bestämmer.

Jag läser tips om att "ge dem kex och choklad på väg hem från parken". Nej, det finns inte på kartan att belöna pissigt beteende. Då kommer det förväntas, även när trotsen är över.

Jag har aldrig och kommer aldrig slå mina barn. Det finns inte i mina uppfostringsmetoder. Så inget skitsnack om att "en lavett mår ungen bra av". Nej, det gör den inte.

Däremot tycker jag det är helt ok att visa vem som bestämmer. Att det är vi som sätter villkoren, inte barnen. Barnen kan få bestämma sånt som inte spelar någon roll (röd eller blå tröja), men absolut inte att det blir kalaspuffar till middag. Ibland innebär det hårt mot hårt. Som i denna trots.

För att detta ska gå, är det viktigt att jag inte tappar humöret själv. Att, visst, slår barnet mig kommer jag stoppa det, men jag har full kontroll ändå. Jag kan höja rösten, jag kan signalera att jag är arg, men det finns gränser som aldrig passeras eftersom jag har en plan för hur jag hanterar detta.

Nu kan ni curlingföräldrar skriva "barnmisshandel", "ska ringa soc" och "dina barn kommer hata dig" om ni vill, ni har ju läst så här långt

Diskussionsfrågor:

Hur hanterar ni trotsen?
Har jag fel i sak - förklara gärna hur mina metoder skadar barnen, och hur ni skulle gjort istället. Konkret! Inget jävla expert-värdegrunds-bullshit-bingo-fluff om "respekt och förtroende".

Jag känner till beprövade metoder.
1. Säg att det är du som bestämmer
2. Vid minsta tjafs, påminn om vem som bestämmer
3. Utmanar ungen dig så skicka 1-2 snabba lavetter så förstår ungen vem som bestämmer - därefter har du evig frid i huset

Nej, slå barnen är kontraproduktivt och värdelöst. Vilket jag skrev, men ditt tålamod med att läsa mitt inlägg var ungefär lika stort som med trilskande barn, antar jag...

Barn testar gränser och det är så de lär sig. Så de bråkar inte för att vara elaka. Att inse det hjälper och lättare då att hålla sig lugn.
Prata med barnet säg vad som ska göras, varför man gör det och vad som händer om man inte gör det.
Funferar inte det ger du barnet 2 val. Då får de välja själva och känner att de får sin vilja igenom medans du ger 2 val som fungerar för dig.

Kan rekommendera tv serien Supernanny - hon är väldigt duktig på att få barn lugna och lära föräldrarna vad de gör fel och vad de kan göra bättre.

[quote=EnLitenFrys|82334300]
Diskussionsfrågor:

Hur hanterar ni trotsen?
Jag vet inte, men det framstår tydligt att du och sexåringen är jämlika. Du försöker förhandla med ett barn på vuxna vilkor, vilket är en motsättning som skapar fler problem. Ta in en genusvetare vetja, det kan inte bli värre än att "bråka på jämlika villkor med din sexåring".

Det är lite som en incel som inte går vågar gå fram till tjejer för att alla kontant med tjejer är våldtäkt.

Barn står i underläge och det är inget du ska skämmas för speciellt inför barnen. Barn saknar moral, men har väldigt skarpa lekinstinkter, hittar de luckor i din logik är du ganska körd.

Det är inte lätt, läs mer böcker antar jag.

Det är så du verkar redan behandla ungen och det verkar som att det här problemet ligger. Barn ska inte ha samma respekt och förtroende som vuxna.

Nej, jag läste hela ditt inlägg, skulle du skriva 1000 sidor skulle jag läsa dom alla, jag har stort tålamod (på grund av 2 välriktade lavetter i min ungdom)
Jag skrev till dig hur du skall göra, du har fel inställning. Du är påverkad av den här soyakulturen som pågår, #feminist #latte #soya #lågaffektivttrams #genus osv. Det är INTE kontraproduktivt med lavetter om dom är välriktade. Det handlar inte om misshandel eller för att underlätta för dig i situationen, du gör det av kärlek för att det ska bli folk av dina barn. Den som sagt till dig att lavetter är kontraproduktivt vet inte vad den talar om. Till och med djur gör så för att uppfostra sina barn, du måste skilja på ett slag som gör ont, eller en lavett som väckarklocka. Det här tramset som pågår med de här barnmakargenerationerna 90-00 ungarna är förkastligt, blir inte folk av barnen. Ställ ner foten och visa att du är kukbäraren i familjen för fan.

Två val kör vi redan på - röd tröja/blå tröja. Sexåringen väljer dock alternativ nummer tre som inte var på listan.

När låsningen lagt sig kan vi prata om varför vi inte kan ha stövlar i sängen. Men när trotsen är pågående, går det inte att nå fram.

Ok, då rekommenderar jag Supernanny. Lycka till.

Helt oenig.

"Min pappa slog mig och det blev folk av mig med!" köper jag inte alls.

Faktum är att min pappa faktiskt hade det i sin uppfostrings-verktygslåda - smisk och lugga mig i håret - och det var enbart kontraproduktivt. Vi lyssnade inte på honom, vi blev rädda för honom när han blev så arg. Det fanns ingen kärlek i att bli luggad i håret.

Han skäms något otroligt för detta idag, han vill inte kännas vid att han någonsin gjort det. Det blir en elefant i rummet till den dag han dör. Jag har viss förståelse för att det var en annan tid då, men jag har ingen förståelse för att han gjorde det. Han tappade kontrollen, han var arg och frustrerad och tog ut det på oss.

Och jag minns det som otroligt förnedrande och förminskande att bli utsatt för det våldet, även om jag betett mig som en skitunge. Jag lärde mig inte sluta med dåligt beteende, jag lärde mig att frukta min fars ilska.

Jag förespråkar en mellanväg mellan curlingföräldraskapet och slå-dina-barn-för-att-visa-vem-som-bestämmer. En där vi föräldrar tydligt tar ledarskapet och är auktoritära, men utan att någonsin övergå i våld mot barnen.

Prova gärna att läsa mitt inlägg innan du svarar. Du ska ABSOLUT INTE slå barnen, för det är kontraproduktivt. Det jag säger att du ska göra är att skicka din handflata rätt på kinden på ungen, så den förstår. Meningen är inte smärta, meningen är maktdemonstrationen. Ungen kommer koppla sitt felbeteende med lavetten och förstår, barn är smarta. Tragiskt att du fick smisk och blev luggad i håret, tänk att farsgubben din var så nära på att göra rätt, men blev fel ändå.

Vad strålande att du tycker att man ska göra ungen konflikträdd och svag som människa.

Man kan visa att man bestämmer genom att inte validera beteendet.

Välj dina strider. Dessa trotsperioder kommer att komma och gå. Du behöver vara den som är vuxen. Och allt i livet behöver inte vara tillrättalagt.

Det går utmärkt att lägga sig med stövlarna på. Det går utmärkt att gå till dagis i pyjamas (efter en gång upphörde diskussionen). Det går utmärkt att klä sig tokigt och okoordinerat. Men det går inte för sig att inte borsta tänderna. Att ha bälte på sig i bilen. Osv.

Det är skönt om hela tillvaron inte är ett krig. Låt barnet få möjlighet att utmana dig på ett tryggare sätt. Visa att du klarar av att bemöta det vuxet och lugnt.