Citat:
Ursprungligen postat av
Flickfotograf
Vad menar du med svårförtjänta pengar?
Tusentals kvinnor försöker och hundratals får dem varje år, mot oskyldigt dömda.
Hur många skyldiga de är, vet vi ju inte.
Jag bekymrar mig inte så mycket om att skyldiga döms, men de oskyldiga skall skyddas i en rättsstat, även om man måste låta ett antal skyldiga gå fria.
Det är idag runt 10 000 våldtäkter som anmäls och runt 4% avskrivs direkt.
Mycket och obehagligt jobb för lite pengar, menar jag.
1. Först ska Mara träffa en man att ha sex med.
2. Sedan ska Mara ha sex med mannen, som man då får anta att hon egentligen inte vill ha sex med, hon är ju bara ute efter pengarna från sitt försäkringsbolag. Sexet lär därav äckla henne en jädra massa.
3. Sedan ska hon ha mod nog att falskeligen polisanmäla mannen för våldtäkt. Få inträngande frågor.
4. Sedan ska hon gynundersökas med sk. rapekit. Förnedrande.
5. Sedan följer förhör/undersökningar i veckor-månader. Eventuellt läggs förundersökningen ner. Eller så blir det rättegång. Under hela denna tid och livet ut kommer hon av vissa ses som "den stackars våldtagna kvinnan" och av andra som "lögnerska". Hon kommer alltid vara stämplad, på ett eller annat sätt, eftersom hon gjort polisanmälan. Livet ut. Oavsett om förundersökningen läggs ner eller det blir rättegång.
6. Blir det rättegång, så ska hon sitta där och komma ihåg sina lögner. Och frågas ut/hårdförhöras av advokat.
7. För flera år framöver ska hon dessutom känna oro över om mannen hon haft sex med ska anmäla henne för falsk tillvitelse, han kan ju faktiskt ha bevis för detta. Samt kommer hennes samvete klara av att ha anklagat en oskyldig för detta?
Och för allt detta får hon alltså
ynka 200 000. Som sagt:
svårförtjänta pengar. Men men. Är hon psykopat, så kanske hon gillar hela grejen. Eller om hon verkligen
hatar mannen hon sätter dit. Men då kan man ju undra vad han har gjort mot henne för att hon ska känna sådant
intensivt hat att hon tycker det är värt att falskt anmäla honom för våldtäkt. Eller så är hon svårt sjuk på annat vis och verkligen inbillar sig att han har våldtagit henne (hon kanske har blivit våldtagen tidigare i sitt liv och därefter kan bli förvirrad och tror att det är den här oskyldiga mannen som gjort det eller så är hon instabil på något vis och har svårt med verklighetsförankringen).
Det absolut vanligaste är nog, tyvärr, att flertalet av de där 4000 personerna/år som polisanmäler våldtäkt, faktiskt har blivit våldtagna. Eller iaf. oaktsamt våldtagna. Sedan finns det givetvis
undantag som sagt:
1. psykopaterna som falskanmäler.
2. de som hatar mannen/kvinnan tillräckligt hårt för att falskanmäla denna.
3. de som är psykiskt instabila och inbillar sig våldtäkt.
Journalisterna som gjorde dokumentären om Ny*torgsmannen, kollade över serie*våldtäktsförövare. Och hittade att det rör sig om över 500 sådana. De man
vet om. Sedan finns det givetvis mörkertal. Jag vet en som aldrig anmälts. Han har våldtagit minst två kvinnor. Han skröt rentav om det i sin ungdom. Så det kan vara viktigt att riktiga offer faktiskt polisanmäler våldtäkter/oaktsamma våldtäkter. Så att våldtäktsförövare/serievåldtäktsförövare eventuellt kan stoppas. Nu stoppas dock bara cirka 5% av de som blir polisanmälda/år. Vilket är helt i sin ordning, då vi lever i en rättsstat.
Men någonstans blir det fel att som vissa av er i tråden, bara fokusera på "falsk-anmälningar" (vilket givetvis är ett allvarligt problem som förstör livet för den drabbade och dennes nära och kära). Men att
bara fokusera på detta, blir fel, när det finns en drös med våldtäktsförövare som faktiskt går fria. Varav vissa våldtar i serier. Och som kanske eskalerar våldet och till slut även mördar något offer.... Ni tycks missa att dessa förövare faktiskt kan vara farliga. och faktiskt kan komma att göra era nära och kära illa. Därav är det viktigt att dessa stoppas. Och de stoppas bäst genom att våldtäktsoffer gör polisanmälan. Men våldtäktsoffer drar sig många gånger från att göra detta. Där finns också ett mycket stort problem att diskutera. Sopa inte det under mattan, tack.
