SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Det hela beror, som Kyrpator säger, på kontext, men också på vad man menar med "motsats". Vad menar just du?

Motsatsen till 'billig' är 'dyr'. En cykel som kostar 200 kr är billig, en glass som kostar 200 kr är dyr. Man kan retoriskt fråga sig: Vad är motsatsen till 200 kr?

Om vi med motsatsen till A menar ett förhållande som står i stark kontras till A, eller rent av i maximal kontrast till A, så behöver inte motsatsen till motsatsen till A vara identisk med A. Man kan ju argumentera för att motsatsen till 'dyr' borde vara 'gratis', vilket inte är det samma som billig.

Begreppet är egentligen bara solklart när man bara har två möjliga tillstånd, vilket är ganska ovanligt i vardagsspråket.

Som med så många andra aspekter av språket är det inte så lätt att ordna in det i matematiska "logiska" mönster. Det är inte meningen heller. Språket bryr sig om att bli förstått, oavsett om det är "logiskt" eller ej.

Jag tror nog att de flesta språkamatörer (som jag själv) nöjer sig med att definiera ”ingenstans” som motsatsen till ”överallt”.

Att språkexperter inte accepterar denna enkla förklaring kan ju bero på att de vill analysera ord och uttryck in i minsta detalj.

Om man i vardagsspråket hela tiden ifrågasätter olika ordval blir det nog inte mycket skrivit eller sagt. Att undersöka och kommentera olika språkfenomen är väl snarare en uppgift för språkforskare.

Både ingenstans och överallt borde väl kunna betraktas som motsatser till någonstans?

Om överallt och ingenstans/någonstans vore varandras motsatser, vore väl ingenstans och någonstans ekvivalenta. Men det är de ju inte.

”Skatten finns någonstans (det gäller bara att hitta den)” betyder något helt annat än ”Skatten finns ingenstans (det är inte lönt att söka efter den)”.

Varför kallar amerikanarna sin fotboll för football? Det är inte mycket fotboll inblandat och bollen är ju inte ens rund!

När den varianten av fotboll blev till någon gång runt 1850-1860 så hade den en rund boll och man använde fötterna betydligt mer än idag. (Man fick inte bära den som idag, men slå den med händerna.)

Jag har funderat lite på hur det engelska ordet condiment bäst översätts till svenska. Tittar man i ett lexikon översätts det med krydda, men det är ju ett ord vi bara använder för torra...eh, kryddor, just. Det täcker inte senap, ketchup, HP-sås, chutney eller Rydbergs räksallad. En sökning på kondiment på svenska.se ger inga träffar i Svenska Akademiens Ordlista eller i Svensk Ordbok, men däremot i Svenska Akademiens Ordbok, i en artikel daterad 1937. Ordet, som anges vara neutrum, återfinns i skrift första gången 1635. Den gången var det förstås ett franskt lånord, men det är väl få som läser franska i dessa dagar. Det är mest i engelskan vi stöter på det.

Så är det dags att återinföra begreppet i svenskan? Känner vi oss bekväma med att kalla bostongurkan för ett kondiment? Är det kanske någon här som använder det redan i dag, och som finner det vara den naturligaste sak i världen?

Varför inte bara kalla det "tillbehör", eller "pålägg"?

Vem har hävdat att överallt och någonstans är varandras motsatser? För mig är de tre separat.
Om du tänker dig skatter och kartor, för "överallt" finns det många kryss på kartan, skatter överallt. För "någonstans" finns ett kryss på kartan, den är någonstans men det finns bara en. För "ingenstans" finns inga kryss på kartan.

Vad tänker du om ”smaksättare?

Jag tycker att tillbehör är alldeles för allmänt. Det skulle strängt taget kunna syfta på vad som helst, förutom kryddor och såser. Och pålägg är ju ändå ganska inarbetat som beteckning på sådant vi har på smörgåsar. Få människor är så perversa att de har enbart senap eller majonnäs som pålägg. Möjligen räksallad.

Jag har lite svårt att tänka mig att använda det ordet, eller ordet smaktillsats, som jag hittade, i en vardagssituation. "Kan du vara snäll och skicka mig stället med smaksättare?" Det känns på något vis väldigt prosaiskt, även om det rent tekniskt är adekvat. Fördelen med kondiment är att ordet tillhör en internationell ordskatt av latinskt ursprung och återfinns i flera stora kulturspråk. Det ger liksom en doft av den fina världen, vilket inte är att förakta i kulinariska sammanhang.