Vad tycker ni om folk som inte har barn? Är man misslyckad/tragisk?

Jag är mellan 35-40 år och har inga barn. Min fru och jag är ofrivilligt barnlösa. Vi kan om vi vill få barn om vi genomgår en IVF-utredning men det är inte aktuellt för oss.

Så länge jag kan minnas så har jag aldrig känt en saknad efter egna barn. Jag har liksom aldrig haft den saknaden och varför vet jag inte. Kanske för att jag har andra målsättningar i livet än att skaffa barn? Gå i pension när jag är 55 år eller gå ned på halvtid. Köpa mig en bostad utomlands. Sådana saker vill jag hellre.

Det handlar också om småbarnslivet som jag aldrig skulle klara av. Att offra mina intressen för ett småbarnsliv i flera år, nej det är inte aktuellt.

Jag är mellan 35-40 år och har inga barn. Min fru och jag är ofrivilligt barnlösa. Vi kan om vi vill få barn om vi genomgår en IVF-utredning men det är inte aktuellt för oss.

Så länge jag kan minnas så har jag aldrig känt en saknad efter egna barn. Jag har liksom aldrig haft den saknaden och varför vet jag inte. Kanske för att jag har andra målsättningar i livet än att skaffa barn? Gå i pension när jag är 55 år eller gå ned på halvtid. Köpa mig en bostad utomlands. Sådana saker vill jag hellre.

Det handlar också om småbarnslivet som jag aldrig skulle klara av. Att offra mina intressen för ett småbarnsliv i flera år, nej det är inte aktuellt.

En del utan barn är så fixerade vid sig själva och tror de har det stressigt när de inte ens vet vad de talar om. Det är bra att ha barn så man får perspektiv på saker. Fan va mitt liv skulle va meningslöst utan barnen, ingen som behöver en. Hur kul jobb eller fritidsintresse man än har..

Du kommer fira in ålderdom utan några band till barnen.
Utan hjälp eller något att fira när du sitter i din ensamhet. Bitter och full av ånger men då är det försent..
Känner du dig inte omanlig när du inte förmått göra din kvinna på smällen?

Men jag tycker mig se ett mönster i att folk som inte har (vettiga) pappor närvarande oftare blir rätt så knepiga på ett eller annat sätt, mig själv inkluderat.
Ångest och taskig impulskontroll tenderar att vara vanligt.

Sedan finns det förstås pappor som bara stoppar skit i barnens huvuden också, sådana kan man klara sig utan.
Men man bör tänka på att saker som t.ex. våldbenägethet har starka genetiska korrelationer, så att helt enkelt skita i att ha pappan närvarand elöser inte nödvändigtvis alla de problemen.
Tvärtom så är det mycket större chans att du löser just de problemen genom att ingå ett stadigt äktenskap med en stadig människa, om det ska göras barn alls.

Nu tog jag den enkla vägen ut och steriliserade mig efter att ha gift mig med frun som redan hade ett gäng barn.
Jag kan yrka på ett litet mått av ansvarafrihet, och så kan jag definitivt klappa mig på axeln att jag inte bringade en till stackare med anlag för missbruk och ilska till världen, bara för att jag ville ha en accessoar till mitt eget liv.

Du kommer fira in ålderdom utan några band till barnen.
Utan hjälp eller något att fira när du sitter i din ensamhet. Bitter och full av ånger men då är det försent..
Känner du dig inte omanlig när du inte förmått göra din kvinna på smällen?

Du kommer fira in ålderdom utan några band till barnen.
Utan hjälp eller något att fira när du sitter i din ensamhet. Bitter och full av ånger men då är det försent..
Känner du dig inte omanlig när du inte förmått göra din kvinna på smällen?

Jag tycker att det här argumentet till att skaffa barn är så himla märkligt. Det finns inga som helst garantier för att slippa vara ensam på ålderns höst bara för att man har barn. Högst troligt har dina barn när du är gammal egna familjer att ta hand om, man kan inte räkna med att de ska ha en massa tid över till sina föräldrar. Om ni ens har en bra relation det vill säga, det är inte alla förunnat. Ni kanske inte ens bor i närheten av varandra?

Har vänner som jobbat inom äldrevården, och det verkar mer vara regel än undantag att folk sitter ensamma på hem utan att umgås med sina barn/barnbarn som inte har tid för dem.