Vad tycker ni om folk som inte har barn? Är man misslyckad/tragisk?

Inget negativt. Människor utan barn kan vara objektiva och sanna idealister. De har tid, kraft och fokus för att kunna uträtta mycket. Innan man får barn så kan man också sätta en kärlekspartner främst, så barnfria är bättre om man vill ha en intensiv, idealiserad relation.

Det är också högst förståeligt, om barnlösa upplever det som svårt att hitta en värdig förälder till deras framtida barn. Att tänka på sådant, är tecken på att man själv kan bli en bra förälder (jämfört med "bottenskrapet, som enbart tänker med fittan/kuken eller inte bryr sig så mycket om vem de skaffar barn med, av andra anledningar). Men precis som ifråga om mycket annat, så kan alltför höga krav även leda till att man går miste om underbara upplevelser i livet.

Mitt råd, utan att känna dig, är att ta det lugnt och skita högaktningsfullt i vad andra tycker att man "ska" göra. Du har fördelen av att vara man, så du kan lugnt vänta på att rätt tillfälle och önskan om barn ska infinna sig. Eller utebli, utifrån ditt eget val. Det kan ju vara bra om man kan undvika vuxenblöja före barnets 18-årsdag, men i övrigt så finns det många, stora fördelar för män (och deras barn) som blir pappor lite senare i livet. (Även nackdelar, såklart, och det är upp till personen/situationen, vad som blir bra för olika människor.)

Det finns tillräckligt med barn. Varför offra massa år, pengar, ångest och fritid på barn som du skaffat för att normen säger det?
Varför skulle ett barn göra dig lyckligare än att vara utan?
Vi ska alla dö och så även planeten vi bor på. Helt meningslöst och bortkastad tid på att skaffa massa jobbiga ungar. Dessutom är det bra för miljön om vi skaffar mindre barn.

Jag tycker såhär: folk som har en hobby som hela livet kretsar runt och hobbyn är rätt lam i sig och inte har barn är enligt min utsago = nollor

Speciellt om de börjar närma sig 40+

Men(!) Skulle jag ej haft barn själv skulle jag nog inte tycka så

Du har ju en del saker där du talar emot dig själv.. kvinnor som har haft många partners är fel, men själv var du inte några problem att knalla runt tydligen?

Generellt så tycker jag inte barn eller familj-frågan ska avgöra om någon är misslyckad eller inte.

Jag är kvinna. Sökte som alla andra efter en relation med ljus och lykta i många år. 20-årsåren kom och gick. Och med dem lärde jag mig att nej. Relation är inget för mig. Jag är inte misslyckad för det. Jag är bara en person som trivs med att vara chef i mitt eget liv. Över mig själv. Jag dömer inte andra för om de har barn, familj etc. En del väljer aktivt bort barn till förmån för karriär eller intresse. Andra kämpar i årtionden efter en relation eller en graviditet. Så länge man lever som man själv vill så är man inte misslyckad. Misslyckad tycker jag de är som jagar perfektion, ett visst utseende och sprutar i massa skit i kroppen för att se ut som en katt. Att aldrig tro på att man duger, att aldrig tro på att andra ser en som en värdig person.

F.ö. så är jag glad att som kvinna kunna lösa barnalstrandet själv. Utan att varesig ligga eller behöva skapa en relation med en person bara för att få barn.

Folk som inte bryr sig om kärnfamilj, skaffar barn, gärna med en slut i ren desperation.., sedan vill kvinnan lämna ifrån sig barnen så fort som möjligt till okända, så hon kan sitta och kackla med sina arbetskamrater istället. Medans regimens galna tanter hjärntvättar ungarna tills de är osäkra i sin könsidentitet och blivit socialister/kommunister.

Nej, jag står gärna utanför den här cirkusen.. stjärnfamiljer och sluts, inte min grej när det kommer till något seriöst som familj.

Nja, det kan verka ädelt, men jag tror risken för att få missanpassade barn är ganska hög om man gör sådant med bravur.

Nu känner jag förstås både en och två missanpassade vuxna vars föräldrar fortfarande är gifta, och varit det hela deras liv.
Men jag tycker mig se ett mönster i att folk som inte har (vettiga) pappor närvarande oftare blir rätt så knepiga på ett eller annat sätt, mig själv inkluderat.
Ångest och taskig impulskontroll tenderar att vara vanligt.

Sedan finns det förstås pappor som bara stoppar skit i barnens huvuden också, sådana kan man klara sig utan.
Men man bör tänka på att saker som t.ex. våldbenägethet har starka genetiska korrelationer, så att helt enkelt skita i att ha pappan närvarand elöser inte nödvändigtvis alla de problemen.
Tvärtom så är det mycket större chans att du löser just de problemen genom att ingå ett stadigt äktenskap med en stadig människa, om det ska göras barn alls.

Nu tog jag den enkla vägen ut och steriliserade mig efter att ha gift mig med frun som redan hade ett gäng barn.
Jag kan yrka på ett litet mått av ansvarafrihet, och så kan jag definitivt klappa mig på axeln att jag inte bringade en till stackare med anlag för missbruk och ilska till världen, bara för att jag ville ha en accessoar till mitt eget liv.

Helt ärligt så tycker jag alla borde sterilisera sig.
Eller bli steriliserade, åtminstone.

Jo tjena.

Folk som valt att leva utan barn förstår jag fullt ut, efter vi skaffade barn förstår jag ABSOLUT folk som valt leva livet utan, misstolka mig rätt barn är jätte kul men en enorm bromskloss ekonomiskt, Socialt, mentalt etc så har man valt bort detta har man iaf min fulla förståelse.

Tyvärr har han rätt. De som inte har barn har ofta bristfälliga personligheter som gör att de inte attraherar kvinnor vilket förhindrar att få barn. Titta bara på TS inlägg så ser du.

Precis, och 99,999999999999999999% av alla barnlösa är det ofrivilligt.

Jag anser att barn är en lam hobby..

Sen gör många föräldrar allt i sin makt för att andra ska ta hand om deras ungar. De låter dessutom ungarna dra runt utan tillsyn när ungarna blir lite äldre. Det är som att de har skaffat ungar bara för att "man ska". Skaffa inte ungar bara för att! Speciellt inte om ni är dumma, fula eller elaka. Inte heller om ni representerar ett folkslag som det redan finns hundra miljoner av.

Vad tycker jag om folk som inte har barn? Jag vill inte tycka nåt men man har blivit så manglad av att man ska tycka att folk ska ha barn så jag tycker att det är lite ledsamt. Det gäller speciellt folk som är friska och attraktiva men även folk som är roliga/snälla. Man tänker att personen kommer att dö ensam trots att man vet att det finns hur många som helst med barn som också dör ensamma.

Tänker på TV-serien "Afterlife" med Ricky Gervais. I slutet så går han och hunden sida vid sida (hans fru är redan död). Hunden försvinner (dör) och han går då ensam. Sen försvinner även han och ingen finns kvar. Det är sorgligt på något sätt. Ingen finns kvar. Sen rycker jag upp mig och tänker att det finns åtta miljarder människor och solen kommer förr eller senare att slockna. Då får jag stora darren för det och har helt glömt Ricky och hans hund.

Ricky Gervais har inga barn trots att han är gift. Han verkar inte vilja ha barn, inte hans fru heller. Han kommer dock att lämna ett kulturellt avtryck efter sig och det är väl minst lika bra som att ha barn.