Vilket är erat värsta minne från barndomen? [sammanfogad /mod]

Antingen när pappa sköt min katt när jag var 8-9 år eller när han slog mig i skallen med en kavel så jag fick åka in och limma var väl runt 11 då.

Växte upp i ett dysfunktionellt hem. Det som satt sig mest i mitt minne är första gången pappa slog mig (var då 4 år). Fick då ställa mig i trappan, böja mig framåt och motta pisk tills benen vek sig. Efter detta slängde han ner mig på golvet och lät mig ligga kvar i fosterställning helt apatisk. Han utövade en maktposition som gjorde att man var livrädd för honom. Oftast gav han inte sig vid uppläxning förrän han hotat mig och min syster tills vi grät av skräck. För då tyckte han att vi lärt oss en läxa.
Mamma var emotionellt frånvarande och jag har hela min uppväxt fått lära mig att hantera mina egna känslor genom isolering.
Detta är något som gjort att jag idag (nu 25) har svårt att prata känslor, öppnar inte upp mig till någon och är en people-pleaser av rang. Har även djupa problem med självkänsla och svårigheter med känslan av att bli övergiven i relationer.

Var det aldrig någon som misstänkte något? Skolan till exempel?

Att min äldre bror (16 mån äldre) alltid slog mig för att jag var så ful! Han tålde inte se mig och ingen hindrade honom. BANKA på bara och kasta mig in i väggen. Han körde ut mig på gårdsplanen och skrek DANSA medan han kastade sten på mig. ETC! Nu är han död och jag lever. HUR märkligt är inte det.

Då min mamma varit sjukskriven hela uppväxten var jag sällan på förskola, därav var det svårt för andra vuxna att se när det var som värst. När jag kom upp i skolåldern var jag så inpräntad med att bita ihop och hålla allt för mig själv att det aldrig kom på tal. Istället blev en av mina försvarsmekanismer att vara klassens clown, på så sätt kunde barnet i mig få den uppmärksamhet jag saknat på andra håll. Något år senare skiljde sig mina föräldrar och jag kunde bo hos min mamma mer, träffade då bara pappa varannan helg. Det var först när jag kom upp i tonåren och fick höra om kompisars uppväxt som jag förstod att det inte var normalt med sådant som jag fått utstå, och då kände jag mest skam över att berätta.

Blev utsatt för sexuella övergrepp i tid och otid av en äldre pojke i kvarteret.
Tack och lov så var det inget oralsex eller faktisk penetration, utan "endast" torrjuck, men ändå.

Annars så gillade jag inte hur äldre tjejer i kvarteret sminkade mig och försökte få mig att se ut som en flicka.

Jag var extremt vacker som barn och det bidrog till narcissism och sexuell uppmärksamhet av äldre, vilket inte är någon bra kombination.

När jag upptäckte att jag var tvungen att vistas i grundskola i nio år pga lagen. Kändes som om jag var skickad till Gulag. Läste sedan på Högskola som äldre men det var mitt eget val och inte tvång.

Att jag inte fick en Puch Dakota när fyllde 15, jag fick ingen jävla moppe alls!

När jag som barn varit och fiskat i en sjö med två kompisar. På vägen hem med cykeln hör jag hur någon skriker och vänder mig om och ser att det är en man i typ 35-40 års åldern som vrålar. Han kommer ikapp och skriker på mig att jag sparkat på hans dotter, vilket jag inte gjort. Han var helt vansinnig och vrålar att han ska slita ut ryggraden på mig.

Kanske inte som barn men jag led av en oerhörd akne, spåren/ärren sitter kvar. Det var förbaskat jobbigt.

Det här kanske inte hör till tråden men till alla er som skrivit om trauman i barndomen med föräldrar som misshandlat er eller varandra, lämnat er eller familjen och behandlat er som skit fast ni bara var små barn vill jag bara säga att jag hoppas ni mår bättre idag och att jag gråter inombords för er.

Nu ska jag gå och krama mina smågrabbar och tala om för dom att dom är älskade och att jag kommer skydda dom så länge jag lever!