Växte upp i ett dysfunktionellt hem. Det som satt sig mest i mitt minne är första gången pappa slog mig (var då 4 år). Fick då ställa mig i trappan, böja mig framåt och motta pisk tills benen vek sig. Efter detta slängde han ner mig på golvet och lät mig ligga kvar i fosterställning helt apatisk. Han utövade en maktposition som gjorde att man var livrädd för honom. Oftast gav han inte sig vid uppläxning förrän han hotat mig och min syster tills vi grät av skräck. För då tyckte han att vi lärt oss en läxa.
Mamma var emotionellt frånvarande och jag har hela min uppväxt fått lära mig att hantera mina egna känslor genom isolering.
Detta är något som gjort att jag idag (nu 25) har svårt att prata känslor, öppnar inte upp mig till någon och är en people-pleaser av rang. Har även djupa problem med självkänsla och svårigheter med känslan av att bli övergiven i relationer.