Då min mamma varit sjukskriven hela uppväxten var jag sällan på förskola, därav var det svårt för andra vuxna att se när det var som värst. När jag kom upp i skolåldern var jag så inpräntad med att bita ihop och hålla allt för mig själv att det aldrig kom på tal. Istället blev en av mina försvarsmekanismer att vara klassens clown, på så sätt kunde barnet i mig få den uppmärksamhet jag saknat på andra håll. Något år senare skiljde sig mina föräldrar och jag kunde bo hos min mamma mer, träffade då bara pappa varannan helg. Det var först när jag kom upp i tonåren och fick höra om kompisars uppväxt som jag förstod att det inte var normalt med sådant som jag fått utstå, och då kände jag mest skam över att berätta.