Psyksjuk psyksköterska

Om det du säger är sant borde du dels kunna din big five och inte vara bakom flötet.

Vill man ha folk som har låg samvetsgrannhet och hög neuroticism jobbandes inom psykiatrin?

Vill man egentligen ha dem någonstans?

Hitta ett jobb du inte mår dåligt av och där du kan vara dig själv skulle vara en väg att gå, om du däremot har en typ a personlighet och skall rädda livet på folk så är det ju rätt ställe att göra det på och med sunk cost fallacy har du ju investerat år av ditt liv på att dels ta dig dit du är och du har ju uppenbarligen skött dig.

Är det du som är viktig i ditt liv eller är du en funktion för andra? Det är frågan du borde ställa dig själv.

Haha nej då. Inte synd om mig, och bara enstaka patienter jag menar.

Har inget att bidra till tråden, annat än att rubriken var verkligen underbar. Fick mig genast att tänka...

"Säg psyksjuk sjuksköterska snabbt 10 gånger".

Väldigt många blir nog inte 100% återställda, många medicinerar, blir sämre ibland osv och har längre stabila perioder.

Känns som en dålig idé att ta upp det med arbetskollegorna. Jag vet inte hur vården ser på bipolära som vårdar andra men du ska inte bli förvånad om man helt plötsligt vill göra en lämplighetsutredning trots att du kanske sköter dig exemplariskt, anpassa ditt arbete efter dina behov etc. Du har ju tillgång till tunga mediciner och möter dagligen personer som befinner sig på botten. Man kanske finner dig olämplig för arbetet p.g.a din diagnos.

Dina kollegor och chefer kommer inte längre se dig som bara Rakanishuu utan du kommer att bli bipolära Rakanishuu, någon som inte är som alla andra och en person som man kanske känner att man måste hålla ett extra öga på. Dina kollegor har säkert fått uppleva ett och annat skräckexempel som man nu kommer börja jämföra dig med och kanske ser en risk som man vill förebygga.

Det kan också vara tvärtom, att man bara rycker på axlarna i princip men du har mycket mer att förlora på att ta upp det än du har att vinna. Prata hellre med en terapeut eller psykolog om du mår så dåligt över det. Missbruk bör du aldrig någonsin nämna då arbetsgivaren har ett särskilt ansvar om en anställd kan tänkas missbruka, det är en jävla cirkus med snack om behandlingshem och slumpmässiga urinprov. Med ditt arbete så kanske man inte längre tillåter dig att själv hämta mediciner åt dina patienter i alla fall under en tid tills man fastslagit att du är pålitlig.

Hej igen! Vilken respons! Uppskattar det verkligen
Till att börja med, jag fattar att det finns både för o nackdelar med att ha psykisk ohälsa och samtidigt arbeta med det, exempelvis kan jag ju potentiellt vara rätt slö i huvudet av litium och depp, eller varför inte göra helt idiotiska bedömningar pga mani... Men jag tror att det är en ganska bra tillgång att ha genuin förståelse för folks lidande, och kunna tänka lite bortom böckerna och studierna liksom.

Anledningen att det känns så kvävande är väl dels lite som vissa svar påpekat; att folk ska döma etc. Lite blandade svar i tråden, men verkar vara lite samma jag känner....håll käft och jobba på typ, eller byt jobb. Jävla segt att dra en ny karriär ur röven iom. Specialistexamen m.m..men ja kanske.

Vilka jobb som syrra kan va mer tillåtande.för folk med diagnos? Eller vilket arbete överlag? Måste säga att jag blev sjukt inspirerad av bajsgubben (sug och spol) som kom och rensa avloppet. Jäkla soft. Säkert bättre betalt än vården också,.men i princip samma mängd bajs tror jag.

Ja, givetvis. Om man är stabil, tar sina meds och så, då lär det ju inte vara några problem. Någon som inte sköter sin sjukdom däremot, den är ju uppenbarligen inte kvalificerad att ta hand om andra heller.

Ah, men då så. Nej men givetvis känner man ungefär så där mellan varven. Jag tänker ofta att "vad fan människa, det här borde du klara själv...". Och sen finns det ju så klart massor av "psykiskt" sjuka som mest tycker synd om sig.

Du har ingen biktplikt.
Ordspråket 'Ärlighet varar längst' gäller privata relationer.
Inte yrken som ditt där du har allt att förlora på att vara dumsnäll, men inget att vinna gentemot arbetsgivaren på att vara för transparente.

För att förtydliga: jag sköter min medicinering och har inte haft några skov på år. Hade varit svårt att arbeta annars... Men jag är ju genuint besvärad av att alltid "hålla undan" mina erfarenheter för att inte röja mig själv eller vad man ska säga.

Det gör alla vi andra som också arbetar inom psykiatrin.
Jag vet ingenting om någonting, för det fall en patient tex undrar 'Hörruvaeremerej! Har du hört talas om LSD!?!'
-'Nej, vad är det för något?'

Man ska inte veta någonting om någonting utöver kurslitteraturen, helt enkelt.

Generellt sett är det en enorm fördel att ha en (stabiliserad från) "psykiskt sjuk" vårdare inom psykiatrin.

Kan gott jämföras med att ha äldre familj man värderar högt och att jobba med äldre, kontra att inte ens ha ett intresse vad hälsofaktorer för se äldre är.

TS: berätta på sin höjd till chefen ifall det behövs. Ingen kommer nog bränna dig för det men vad är funktionen? Att anställda ska se dig som "den där psjuka pvårdaren"?