Citat:
Ursprungligen postat av
Rakanishuu
Tjipp! Jag knegar sen några år som specialistsjuksköterska i psyk på en mottagning, arbetet går väl ut på att prata med och ge råd till folk med psykisk ohälsa. Såklart ingår lite annat också såsom att ringa runt och prata med kommunen, bråka med patienter om deras läkemedel, ha långa möten med intrekata diskussioner om patienter och med jämna mellanrum stirra ut i tomma intet när man får en väl förtjänad avbokning.
Jag är också bipolär, haft ett gäng rediga manier som verkligen smutsat ner min tillvaro, en del missbruk och allmänt omoraliskt beteende. Såklart mkt neråt också. Knaprar Litium dagligen för att va på banan.;
Inte en kotte på jobbet vet om något av detta, vilket skaver som fan, känns som jag lever nåt hittepå-liv på jobbet som börjar urholka mig ganska mycket.
Vill gärna berätta.för någon på jobbet, men är livrädd för att detta ska förstöra. Har ju ljugit i flera år nu... Har flashback några idéer?
Det är så sjukt att man inte har en öppnare inställning i Sverige runt psykiatri än att du måste gå runt och känna att du måste ha någon mask på dig.
Jag tycker du inte ska göra något drastiskt utan skaffa en samtalspartner som du kan bolla idéer med. Inte alla människor ska känna till dina grejer.
Klart att det naturligt finns en önskan hos dig om att kunna foga samman din professionella del med den människan du är (som blivit en mörk hemlighet), men vad har jobbet att göra med hur du har det mentalt?
Om man sliter med något personligt så delar man ju inte det med alla?
Skaffa en professionell samtalspartner och bolla detta med.
Jag har en del mörkt bagage och jobbar också i psykiatrin, dock inte i Sverige och jag har känt lite på det du beskriver, men jag skulle aldrig snacka om allt med andra än de som står mig närmast.
