Fet fröken försöker formtoppa

Veckan har matmässigt varit urartad. Jag är besviken på mig själv och vill komma med bortförklaringar men oavsett vilka jag har är det ändå jag som är ansvarig.
Men det är svårt att gå omkring hemma och vara sjuk; jag är rastlös och uttråkad, hänfaller till ätande av tristess och när jag väl satt tänderna i den första chokladbiten så kan jag inte sluta.
Jag gjorde en beställning från UK och när man ändå köper därifrån kan man ta i ordentligt, right? Så jag köpte choklad för 2000 spänn. (Handgjord. God. Dyr.) Mm, ni läste rätt. Tänkte att jag förstås klarar av att ha det hemma. Jag har ju blivit så DUKTIG. Mm.
Först skvallrade en kollega för mina elever "fråga Cleo vad moms och skatt är!" (Ja, jag fick betala 600 spänn extra...) När jag kom in i klassrummet hade en elev skrivit på tavlan "Cleo har köpt choclad för 2000 kronor!"
När vi pratade om resursslöseriet i världen och vi alla hade ett ansvar och att man ska skilja på behöver och villhöver räckte en elev upp handen och frågade "Behövde du verkligen köpa choklad för 2000 kronor?"

Well, det hade ju kunnat sluta lyckligt om jag faktiskt sparat den. Det klarade jag inte av. För att försvara mig själv hade jag inte räknat med att PMS och superförkylning skulle infalla samtidigt...
Så efter jag tagit "bara en till", som följdes av "bara en till" som följdes av... Ja, jag var tvungen att slänga resten. Snacka om resursslöseri.

Blir så förbannat trött på mig själv. Så ovärdigt att vara en vuxen kvinna och ha impulskontroll som en femåring. Så ovärdigt att slänga choklad för flera hundra för att jag inte har någon som helst disciplin och karaktär. Skulle vilja gråta men tror de är slut när det inte komma till honom, ytterligare en ovärdig historia jag kan klandra mig själv för, hur kunde jag vara så barnsligt naiv, hur kunde jag tillåta mig att bli förälskad i någon jag fattade aldrig skulle vilja ha mig på riktigt.
(Men: jag som inte kan stoppa mig själv - enda gången jag lyckats här, faktiskt. Alla rådde mig att spela cool och inte bombardera honom med många mess, och själv var han ingen messade av rang, minst sagt, så jag som alltid älskat att utbyta mess på mess på mess och verkligen njutit av att få formulera dem fick typ gömma undan mobilen för att stoppa mig - men jag lyckades. Och sjukt tråkiga blev de mess jag väl skrev.)

Och HUR kunde jag tillåta mig själv att gå upp 35 kilo! Kan inte fatta det.

Det plågar mig, har varit på väg att skriva det flera gånger här, har suddat ut det igen varje gång.
Det ÄR en dålig ursäkt. Samtidigt påverkar den hela mitt liv.
Har känt sån otrolig skam för den.
Dessutom är det pinsamt av andra anledningar - ja, ALLA verkar ju ha det nu för tiden, det känns som världens sämsta ursäkt och som det förlorat sin innebörd när ALLA har det. Men det påverkar reellt. Så mkt.

Följer några konton på instagram, amerikanska "adhd-coacher", och det är så skönt. De har också samma problem. Att vara himlastormande lycklig för att nästa sekund är allt svart. Att använda mat som "emotional regulator" (inte bara tröstätning). Att inte kunna stoppa sig själv. Att vara otålig som en 3-åring. Att inte kunna vänta. Att vara vuxen men inte kunna sitta på sin plats. Att vara vuxen men ändå upplevas som en "ungdom" (min barnslighet är det jag skäms mest över, känner på riktigt SKAM). Att inga kunna spara pengar. Att inte kunna tacka nej till den jävla bildliga marschmallowen i marschmallowtestet alla refererar till (”Barn som inte kunde stå emot marschmallowen och således få inkassera en trippel belöning senare hade 50 miljoners miljarders procent ökad risk att bli misslyckade, fattiga och dumma i huvudet som vuxna, till skillnad från vi ordentliga som både knöt våra skosnören, kammade vårt hår och kunde skjuta upp belöningar”. OK, ej ordagrant citat… 😉 )
Att det alltid är KAOS hemma ordningsmässigt. (Min pappa fick städa mitt rum under uppväxten. Jag har aldrig kunnat.) Och i klassrummet. Rektorerna har varit så sura på mig. Jag har skämts så mycket. Varje gång han var hos mig i våras var jag utmattad redan när han kom; jag hade tillbringar timmar med att "städa" som mest gick ut på att rafsa ihop saker och gömma undan eller byta plats på högarna. Också SKAM. Alltså, hålla rent kan jag göra, men ORDNINGEN. Det ser ut som det varit en orkan inne i lägenheten.

Förra veckan på vårt veckomöte lutade sig en kollega fram till mig och räckte över sin ring och viskade "här, du kan använda den som fidget toy!" Min snälle, snälle kollega.
Jag tänkte att det inte märktes, men klart det märktes. Jag hade bytt ställning i stolen hundra gånger, jag hade gått ut från mötessalen tre gånger under mötet (antal gånger andra kollegor gått ut: noll), jag hade tagit upp och ned mobilen, upp och ned, upp och ned, fipplat och fapplat med den utan att göra nånting, swipat fram och tillbaka mellan sidorna på framsidan, och nu satt jag där och snurrade på hans ring fram och tillbaka som en fidget toy och prövade den på alla mina fingrar. Jo, det funkade ganska fint och jag kunde underhålla mig med det ett bra tag.

Och som sagt var: jag DANSADE mig igenom middagen i går.

Alltså, det ÄR en sån skam. Och de flesta i min familj är högpresterande högintelligenta. Jag har misslyckats med så mycket i mitt liv. Visst, jag skaffat mig en utbildning, efter mycket om och men och 50 000 missade tentor (en del för att jag inte lyckades ta mig till tentasalen i tid) och brutal studieångest (har aldrig kunnat koncentrera mig för att plugga, har i stället panikläst in litteraturen sista dagen och ibland funkade det).
Och nu misslyckas jag med att hålla mig ifrån chokladen fastän det enda jag vill är att vara smal.
Jag har verkligen försökt sedan mellanstadiet att vara en "duktig tjej". Truly. Smal, käck, diskret, ordentlig, lydig, kammat hår, ordning och reda, läxor inlämnade i tid, inte glufsa i sig maten utan äta långsamt och ladylikt. The good girl. Jag har kämpat sedan mellanstadiet med att vara DUKTIG men är fortfarande inte i närheten. Det är utmattande. Jag är så besviken på mig själv.
Och verkligen - många med adhd är ju smala som streck, så det ÄR en usel ursäkt till att vara fet. "Ähhh, men min hjärna... den har liksom kidnappat mig..."
Jag försöker säga det till mina elever med adhd, att adhd:n kan göra det svårare för dig, men det är ingen ursäkt att inte prestera, det betyder bara att du måste anstränga dig mycket hårdare...
Vore ju bra om jag själv kunde leva efter det.
Well.

Chokladen är slängd. Jag kommer aldrig att göra om det.
Jag väger på 89 igen.
Rätt åt mig.

Jag har en gång i mitt liv gått ner från 120 kg -> 80 kg, samt "nyligen nästan 20 år senare började jag mitt projekt med att gå ner från 105 kg -> 80/85 (får se var det landar med muskler och allmän känsla). Just nu är jag på lite under 90 kg.

Jag sätter upp mina 3 viktigaste punkter:

För mig har något oändligt viktigt varit lugna kvällspromenader ca 1 h efter sista måltiden. Säg som exempel att jag äter sista riktiga måltiden kl 18:30 och då far jag på promenad 19:30, och kan gå i lugnt tempo allt från 30-90 min helt beroende på hur det känns. Det viktiga är att det är lugnt: Kring 110 har pulsmätaren varit när jag gått.
Om jag är lite hungrig ännu senare på kvällen så äter jag en liten portion världens mest urvattnade gröt gjord på ett par teskedar havrekli, med lite ren kakao för smakens skull. Mängden vatten och den näringen får mig att känna mig helt mätt efter det.
Detta har också den positiva inverkan att jag sover otroligt gott om nätterna.

Det andra, när man fått igång rytmen och energin, är att ta en kort promenad på 15-20 min, eller köra ett riktigt superlätt träningspass på morgonen när man vaknat. Jag talar om riktigt lätta knälyft, i det närmaste vifta på armarna som uppvärmning samt träna lätt med 1-2 kg:s vikter.

Ätandet är kanske det största som ändrat i mitt liv nu: Har gått in för mycket mera grönsaker och fibrer vilket gett en mycket bättre mättnadskänsla och energi, och minskat på riset och lämnat praktiskt taget helt bort sädesslag, utom ovannämnda havrekli som äts i små mängder som gröt.
Jag märkte idag klart skillnaden mot min mera hälsosamma kost, som jag äter nu, emot vad jag ätit annars varje dag vid lunch under åratal: Jag var på kontoret och for sedan på en kinesisk buffé för första gången på månader. Slutresultatet var att jag var otroligt hungrig ett antal timmar senare, trots att jag ätit ganska mycket, och fick dessutom en lätt huvudvärk, och när jag kom hem så orkade jag nästan inte ens fara ut på min vanliga kvällspromenad.
Jag antar att maten var så fylld med socker och allt möjligt annat, att det helt enkelt helt kastade om min energinivå och min mage. Plötsligt blev jag påmind om hur trött och sliten jag varit på kvällen efter jobbet under alla dessa år, och vilken kontrast det var till hur energisk jag har varit när jag ätit rätt sorts mat hemma.

Utöver dessa punkter så försöker jag träna 2-4 gånger i veckan, men verkligen inte så att jag piskar kroppen. Det kan vara frågan om 1 h lugnt simmande, vandring i högre tempo i 1-1,5h (puls ca 130), gymmande - men utan att riva i stora vikter och istället köra många set.

Cleo ❤️

Fan kämpa inte för att nå nåt som egentligen inte är eftersträvansvärt. Duktig-flicka-syndromet är SÄMST. Man blir aldrig nöjd med sig själv ändå (hej snart tre år lång sjukskrivning pga utbrändhet, depression, och ungefär daglig ångest över att inte vara bra nog som person, på jobb, ibland kommer känslan tyvärr också i mitt föräldraskap). Jag kan nog inte säga nåt som hjälper, mer än att I feel you.

Har du förlorat en 1-2 veckors arbete med viktnedgång, eller vad tror du?

Det är ingenting. Det här är ju ett projekt över resten av ditt liv, att halka lite måste man räkna in. Det låter som att du kan ha för stort underskott, frossar man i sig mat så har man dragit ut gummibandet så att det går av. Underskottet ska vara så litet att man inte tappar kontrollen. Sen är det ju jävligt dumt att köpa choklad, lite som att en heroinist köper en massa heroin för att spara till senare. Du köpte choklad, frossade i dig, fick avtändning och sedan i förtvivlan slängde knarket. Ayahuasca hade nog kunnat fixa det där missbruksbeteendet.

Tråkigt med ditt bakslag men du kommer igen.

Du inspirerade mig att ta tag i träningen på mer allvar. Gått från en situation där jag inte kunde göra en chins, knäböj med bara kroppsvikt och inge marklyft alls. Delar av detta beroende på en krock men mest bara förslappning. Du hjälpte motivera mig på vägen när jag tagit mig förbi det värsta av rehaben men sen bara nöjt mig. Nu kan jag göra knäböj med min egen kroppsvikt på stången, 1,8 x kroppsvikt i marken och 12 chins i rad är rekorden.

Nu när jag skrutit färdigt om mina framsteg. Du verkar både i mitt fall och med dina eleverna vara en duktig inspiratör. Du blev duktig på ditt yrke och tog en examen. Var stolt istället för att jämföra dig med din familj.

Gällande impulskontroll så är vi många som förälskat oss i fel person. Det går ju tyvärr inte att kontrollera utan bara acceptera. Hur jobbigt det än kan vara ibland. Vi har väl alla varit där?

Maten tror jag också man får acceptera att vi äter inte bara med förnuft utan reptilhjärnan med. Då vinner man inte alltid utan kriget handlar mer om att inte köpa hem för du förlorar slaget förr eller senare. Choklad överlever inte hemma hos mig och jag är en spinkig man.

Det som har hänt har nu hänt, gör nästa lilla grej rätt så får bollen i rullning åt rätt håll igen!

PS, du ser verkligen inte ut som jag tänker mig någon din vikt ska göra.

Nämen GULLUNGAR! var min spontana tanke när jag läste era kommentarer. Även om ni nog är äldre än vad man brukar rubricera som unge. 😉 Förlåt, har inte sett dem tidigare. Har favoritmarkerat tråden för att kunna hålla koll men å andra sidan har jag även favoritmarkerat över 500 andra trådar så märker inte alltid när denna uppdateras.
Ska svara er individuellt, men i dag hinner jag nog inte, veckans längsta arbetsdag (men skönt att vara tillbaka på arbetet iaf, även om jag fortf inte vågar träna, men förhoppningsvis i helgen!) med en massa möten och på kvällen dessutom föräldramöte. (Ja. Jag bakade bullar till det. Ja. Jag åt av dem. Men ändå med viss måtta.)
Men blev väldigt glad åt er respons - tack, snälla rara ni! 🌞 Som sagt var - svarar er individuellt i morgon eller i helgen!

Förlåt att jag dröjt med svar trots att jag flashbackat om annat. Det är inte för att jag inte bryr mig - tvärtom! Eftersom jag är personligt engagerad och kommentarerna riktade till mig och inte som i övriga diskussioner till det jag sagt får jag lite prestationsångest att svara er på ett sätt där det verkligen framgår hur mycket jag uppskattar dem. Tror kanske inte jag lyckas med det men tro mig, jag uppskattar dem! Ni som läser är det som gör det värt att skriva. Ofta känner jag mig också ”ansvarig” - tänker ”gud, jag kan inte äta det här, vad skulle de som läser journalen säga!” Och ofta låter jag då bli. (Men inte den här veckan… fy sjutton!) Ni är verkligen en positiv kraft i mitt liv även om ni är helt anonyma! Tack! 💗

Veckan har varit en besvikelse matmässigt men det har också varit tydligt vad som är mina triggers. Rastlöshet, uttråknad, oro. Och ja, PMS förstås, men där känns det verkligen som kroppen på riktigt behöver något ämne i choklad och lakrits, kanske någon mineral? När jag är orolig eller rastlös vill jag inte äta men det blir som något slags tvång, får inte ro i kroppen förrän jag TUGGAR.

Det är också tydligt att träning lugnar ned mig. Jag är tyvärr fortfarande förkyld, även om jag inte nyser eller hostar längre, så har inte vågat träna alls. I går stod jag dock inte ut längre utan kastade mig ned på golvet och gjorde sit ups och armhävningar. Kändes skönt men svagt.

Kroppen känns mjuk och puffig. Förhoppningsvis mest vätska men säkert även nybildat fett. Vägde 89,9 i morse. Var väl 87,8 som lägst? Men - bara att bita ihop - eller förresten, vadå bita ihop - egentligen tycker jag att det här är lätt - jag uppskattar maten jag äter och jag tycker det är kul att träna. Det värsta är att hålla sig ifrån sötsaker. Och bröd. Jag älskar bröd. Vitt bröd. Skulle kunna leva på det.

Apropå mat - senaste tiden har jag också varit låg på protein. Har knappt ätit något kött och vet inte riktigt vad jag ersatt det med. Bröd? 😉 I går köpte jag en hel del kött och ägg igen - kändes välbehövligt.

Tack för dina tips! 🌞 (Tvingades korta ner då inlägget blev för långt…) Ja, fascinerande hur mycket maten påverkar inte bara vikten utan även hälsan och humöret! Jag åt lchf ett tag för väldigt länge sen och upplevde att jag blev någon slags supermänniska, en massa fördelar jag har glömt nu. 😉 Kommer dock ihåg känslan, att det var otroligt att man kunde må så bra. Men tyvärr är det för mig inte hållbart att äta så.


Åh! 💗 Alltså, jag tror att många av dem som oroar sig för saker som sitt föräldraskap i själva verket är de som är bäst föräldrar. Att tankegångarna som kommer av att reflektera och ifrågasätta automatiskt gör att man utvecklas. Jag är ju inte förälder själv (mer än på arbetstid…) men fattar hur otroligt tufft det kan vara att vara förälder och hur man säkert ofta har skuldkänslor. När man var liten trodde man ju att man blev fullkomlig som vuxen men tyvärr är man ju inte det. Man är väl mer eller mindre alltid ett barn men med bättre planeringsförmåga, typ. 😉
Och apropå det - adhd:n har ställt till det så mkt för mig. Nevermind att vi tydligen söker dopaminkickar oftare än ”normala” - det här med att vara en dålig student har knäckt mig. För det har jag verkligen varit. Har skämts så mycket och skäms fortfarande. Och - jag VILL vara en ”duktig flicka”. Men det är minst sagt en kamp i motvind. Kan inte ens om jag läser en bok eller ser en film jag verkligen uppskattar koncentrera mig på den. Och jag undrar ständigt var jag varit om jag hade kunnat det. (Nu på föräldramötet i torsdags svävade jag flera gånger bort i tanken - när jag stod framför föräldrarna och skulle lyssna på frågorna de ställde för att svara.) Jag vill egentligen inte skriva nedvärderande om adhd då jag förstås har flera elever som har det, men… Men visst, det har bra sidor också. Men jag kommer nog aldrig sluta vara ledsen över - gud, precis DÄR föreslog mobilen hans namn! Helt otroligt. Men alltså, shit, nu räcker det, när t.o.m. mobilen vet att när jag är ledsen är det över honom, det är ju inte klokt… jag måste komma över honom! - att min hjärna inte fungerar som de flesta andras. Samtidigt har vi väl alla svårigheter - som vuxen får man ju ändå, vad man än kämpar emot, visa lite grit. (Något som jag faktiskt tror att vi är bra på. Visst, vi distraheras, vi gör impulsiva saker, vi ”faller” - men vi hoppar fan upp igen, gång på gång på gång.)

Tack, bra tänkt! Du har rätt förstås. Det är ju ingenting i det långa loppet. Bara en sån besvikelse. Dels när det går åt fel håll, dels känslan - att jag lät mig själv ”falla”. Och inte bara en gång. En hel vecka, eller ännu mer, av dåligt fattade beslut.
Haha! Fnissade högt när jag läste det där! Kan inte se mig själv ta ayahuasca - kanske är mer good girl än jag tror! (Dricker inte ens alkohol.)

Tack! Blir så glad och stolt över att höra detta! Helt otroligt om jag kan påverka någon annan i positiv riktning; tack! Tycker ju ofta att mitt liv är lite pointless men att höra att jag påverkat någon positivt får mig så rörd att tårarna börjar rinna när jag skriver detta! 🌞
Tja, fel person - han var allt jag drömt om i en man sedan jag var 12. Intelligent, mjuk, öm, ödmjuk, väluppfostrad, bildad, en naturvetenskaplig humanist, eller kanske snarare tvärtom - en humanistisk naturvetare, estet, sexigt yrke (som jag långt innan jag träffade honom tänkte att jag skulle vilja ligga med för att muta dem att fatta bättre beslut för det allmännas bästa), så sexig, med världens finaste händer och vackraste röst och själ. Och det är ju den som är viktigast men svårt att bortse från hur den är förpackad och här var den förpackad i den gulligaste kombinationen av Knyttet i Vem ska trösta Knyttet och en 1940-tals sexbomb från amerikanska östkusten.
Så han var rätt person.
Men det var nog bra det som hände. På riktigt. Jag var uppenbarligen inte redo för att umgås med någon man. Jag vågade ju knappt låta honom titta på mig, sa knappt nånting, jag som har åsikter om precis allting!
Hur som helst - tack för dina kloka ord!

Och åter igen - tack ni som läser, vilka ni än är. Ni gör att det känns värt det, även långt utanför Flashback!

Nu ska jag gå och förbereda ett rågbröd - ska ta min brorsdotter till dansen och under den timme hon dansar är jag rädd att jag kommer hitta mig själv på ett café med en chokladboll och punschrulle framför mig - men nu ska jag bannemig preppa med medhavd matsäck! (För tidigt på dagen - alla butiker är stängda så kan inte fördriva tiden där - och hemma hos mamma finns det bara budapestbakelser och honung - sådan mor, sådan dotter…)

Spoiler till alla feta som vill gå ner i vikt och undrar vilken träningsmetod är mest effektiv?
Är det HIT ? där man kan skada sig eller få hjärtinfarkt, eller är det kanske power-walking?
Tre gånger i veckan styrketräning? Eftersom muskler bränner fet.
Kanske gå på löpbandet en timme och sedan styrketräning?

Hemligheten är att inte äta... på många timmar, helst 18 timmar
Sista måltiden klockan 18.00 och nästa gång ni stoppar nåt i munnen får bli klockan 12.00

Vid viktnedgång ansvarar maten för 90% och träning för 10%

Sluta helt äta bröd, makaroner och socker i en månad och ni får se skillnaden. Dessa snabba kolhydrater gör att ni blir feta då kroppen omvandlar socker till fet


Bodybuilders... har en enorm stor muskelmassa som borde bränna allt fet men vad gör bodybuilders för att vara slanka? Tränar de ännu mer?
Nej... de svälter sig, det är så de får sina fina six-pack

Men alltså periodisk fasta passar inte alla. Och bodybuilders deffar väl periodiskt as far as i know. Bygger iofs detta påstående enbart på ett fåtal personer i min bekantskapskrets, som har ett jävla fokus på mycket mat (både kolhydrater och protein) och träning under vinterhalvåret och minskat matintag under vår/sommar.

Att öppet gå ut med sina mål leder till att en högre grad av efterlevnad till dessa mål. Det finns det bra forskning stöd för. Verkar tydligen även funka på anonyma forum, rätt intressant fenomen som någon borde forska på!

Kroppen pendlar flera kilon under dagen. Hade rekommenderat att ta genomsnitt vikt under hela veckan och jämföra vecka för vecka (väga dig varje morgon innan frukost förslagsvis). Klart mer stabila siffror som inte ger samma känslomässiga berg och dalbana plus ger dig mer av en riktning i hur det faktiskt går.

Personligen har jag kapat en måltid (äter frukost, lunch och kvällsfika) istället för att kapa matalternativ men skulle jag kapa något är det kolhydraterna som är lätt att föräta sig på för mig, också det som är godast (enligt mig) men viktnedgången är samma oavsett vilken metod du än väljer (med ett lägre Kcal intag än användning). Det är efterlevnanden som betyder något. Forskning är glasklar på detta område. Välj en livsstil som du kan leva med och den vikten kommer du vara på.

Kul att jag kunde glädja så Har samma nihilism i min livsåskådning. Däremot tror jag att som lärare så påverkar du många unga människor i deras liv. En bra lärare kan göra enorm skillnad!

Hmm han låter ju minst sagt fantastisk. Att våga öppna sig är svårt och något som också är en förmåga som behöver tränas upp. Det tror jag dock är relativt särkopplat från din viktresa.

Fortsätt skriva, jag kommer fortsätta läsa!

Av ekonomiska orsaker eller pga självdisicplin?

Om det är någon av ovanstående så skulle jag svara rakt på dessa med, då det ekonomiskt i många fall blivit billigare för mig då jag sällan äter något extra och just inte alls någon dessert eller liknande, som är förhållandevis dyrt när man börjar se över hur hungrig man ändå förblir.

Vad gäller självdisciplinen så kommer det när man tar sig samman och man märker hur otroligt bra man mår. Jag har själv gått från att sätta extra socker i allt och gärna plocka på mig bakverk, till att inte ha just något intresse av dessa. Och om det kommer på så är det något som jag kan äta en av någon gång, utan att det blir något jag trånar efter dagligen.



Jag skriver väldigt starkt under detta.

Du är stekhet på sista bilden! Mitt ex såg ungefär ut som du. Dock vill jag framhäva spegeln - jag har en likadan från IKEA