Citat:
Ursprungligen postat av HepCat-X
Ukraina har varit nära statsbankrutt i flera år om man räknar bort de mängder med pengar som pumpats in från väst, både av regeringar och av diverse privata företag. Den militära konflikten har gjiort att man i reala termer nu är bankkrutt, landet ansökte nyligen om att få frysa sina betalningar till sina långivare - ett finare sätt att säga att man inställer betalningarna, vilket är exakt vad som brukar menas med "defaulting on your debt" (när Ryssland hamnade i en liknande situation i juni var den teknisk, framkallad av västs konstrande med betalningssystemet, men för Ukraina är det en realekonomisk krasch).
USA vill förstås hjälpa Ukraina att köra kriget vidare, men det går naturligtvis inte att helfinansiera ett helt lands krigsekonomi och civila hushållning via lend-lease, i praktiken kommer det att bli rätt selektivt. Den armé som Ukraina träget byggde upp med västs stöd under åtta år efter 2014 är i praktiken närmast förstörd, all materiel och en stor del av manskapet från den tiden är borta, så man får försöka starta om igen med de resurser man har kvar plus nya gåvor, mitt under brinnande krig. Det är inte en plan som kommer att fungera.
Det går inte alltså? Fundera över krigets relativa ekonomiska omfattning i relation till WWII. Jämför Natos samlade utgifter med Ukrainas nuvarande spenderingsbehov. I den här takten kommer man kunna floata kriget mycket, mycket länge utan att det ger några större avtryck i budgeten. Storleksförhållandena är sådana att det är tillverkningstakten, inte ekonomin, som är den huvudsakliga flaskhalsen. Till de militära utgifterna får du då även räkna ett omfattande civilstöd. Däri inkluderat före, under och efter kriget. No biggie.
Sen kanske du i och för sig tänker att det är ryssarnas paradgren, dvs förstörelse av civil infrastruktur, som skall nöta ner motståndet. Även den idén har prövats förut, av en mer välorganiserad, kompetent och för sin tid bättre utrustad armé. De missbedömde dock sin
motståndare och var smärtgränsen gick. Man får ge dem en eloge för att de orkade hålla på så länge som de gjorde innan det kapsejsade.
Men det är klart, den här gången blir det säkert annorlunda, som nykläckta börshajar på tjurtoppen brukar tänka. Strunta i vad västvärldens militärdoktriner formats av de senaste 80 åren och räkna kallt med splittring, för nu har vi momentum, nu är det vår tid, nu blir memen verklighet, nu slår bandet äntligen igenom. Innan man rusar iväg i sådana tankar kan man dock fundera över vad västmakterna håller på med. Hur långt är man villig att gå? Vad signalerar man just nu? Står man i slutet av eskaleringstrappan, eller står man vid början?
Nu ser det ju förvisso faktiskt ut som att Ukraina kommer att ta hem det här på slagfältet, så det kanske inte är någon större nytta med att fundera kring detta. Dock skulle man ju för skojs skull kunna göra ett spelteoretiskt experiment kring vad som kan tänkas ske ifall Ryssland faktiskt segrar i Ukraina. Om man verkligen tror att västmakterna är så läskiga som den egna propagandan utmålar dem till att vara så borde ett sådant scenario vålla en del ångest. En multipolär värld lär ju inte komma gratis liksom och i så fall kostar den förmodligen även mer än Ukraina. Man
kan förstås sätta alla sina spelmarker på att allt kommer att spela ut precis som man tänkt sig, men det blir nog lite krångligt och tråkigt om planen spricker.