Kan man vara 100% säker på något?

Perception är som att programmera ett stort spel: inga testare har märkt något fel, men spelet innehåller ändå buggar. Hur kan du till exempel vara säker på att din perception av din tillvaro är av den klassen att du aldrig skulle kunna krocka med din bil om du körde rätt?

Varför ska jag känna mig helt säker på något? Hur vet jag att det jag påstår mig veta inte är rena åsikter? Hur kan jag vara säker på att jag inte kan få för mig att mörda någon?

Det finns väldigt mycket man kan vara 100% säker på. Om jag slår lilltån i, vad jag heter, när jag är född, vem som är min mamma o s v. I teorin kan man väl inte vara 100% på sin pappa men anser att fysiska likheterna är så tydliga att jag är det också. Känner mig säker på att jorden är rund, att hundar har svans och nos. Och, ja, vi kommer alla att dö. Även om livslängden kan förlängas en smula är jag 100% säker på att den inte blir oändlig.

Fast det enda du kan vara riktigt säker på är att du själv existerar i just detta ögonblick. Du kan ju vara en Boltzmannhjärna med falska minnen som försvinner spårlöst i nästa ögonblick.

Klart du kan få för dig att göra det, betyder inte att du genomför det. Jag kan få för mig att en evil twin utav Kalle Anka gömmer sig under min säng, men inte fan är han där inte.. *går och kollar igen*

Du har aldrig funderat på möjligheten att ditt liv och dina minnen är en illusion? Se vad jag skrev ovan om Boltzmannhjärnor.

Känns som det inte är riktigt på riktigt nu.
Att folk är statister eller nåt.

Med alla dessa elsparkcyklar o grejer.

Man brukar ju säga det finns bara en av dig och det må så vara.
Men om kopiorna inte räknas? Dessa kan verka oberoende av varandra (suveränt) och gå in i min tidslinje. Min variant av historien. Den som är anpassad efter mig.
Vägarna delades.

Lite en för alla. Alla för en.
Så här har jag känt i flera år men inte orkat bry mig för vad ska man göra? Jag är ok med det nu tror jag.

Även om det kändes deprimerande och jag var rädd för att kroppen skulle börja avveckla. Och börja ge upp.
Men det är nåt som absurt nog kämpar emot trots dessa hemska sanningar som jag upplever.
Det måste vara min tro. Min barnatro. Jag väljer att tro gott. Det är Jesus.


Tur att jag inte kommer ihåg allt, för det hade vart spiken i kistan.
Livet är helt absurt. Jag borde inte kunna leva med det här som dom har gjort. Men det är Jesus återigen som verkar.

Liksom för oss människor krävs det ibland ren galenskap för att inte kola vippen. Gäller att vara rätt så masochistiskt lagd.

Vilka sanningar skulle ta kål på dig tror du?
Vilka behöver du för att leva tror du?

Jag är 100% säker på att människan är några miljoner år gammal, minst. Och att det fanns en civilisation och liv på mars för miljarder år sen. Jag tror också att människans ättlingar antagligen kom från mars. Men det är jag inte hundra procent säker på.

Vem är det som säger att man dör? Du omvandlas ? Allt beror på vilket perspektiv du har 😉

Att feodalismen finns och kraftig egoism.

Ja man svarar med den utrustning man har

Om vi är Boltzmannhjärnor så är vi fortfarande nånting. Lite som Descartes "Jag tänker, alltså finns jag". Om någon bedrar oss så existerar vi, eftersom man måste existera för att kunna bli bedragen.