Jag blev utsatt för otrohet. Varför fick jag ingen hjälp för PTSD?

Det var farligt. Sverige stod en liten bit från mord. Det hade inte varit mitt fel om det blev så. Politiker bör inte stå handfallna. Jag skiter i vilket numera men orsaken kan i vissa fall nog vara snarlik.

Jag funderar på om systemet är så dåligt eller om det någonstans "bakom" finns kunskap. Jag trodde på samhället men börjar inse hur oerhört slappt och tanklöst det alltid har varit. Det finns inget ansvar. Det finns verkligen ingen på "andra sidan" som förstår.

Vet du hur jävla übermånga det är som blir utsatta för otrohet eller riktiga sexuella övergrepp varje dag?

Skulle sjukvården och psykiatrin stå redo att hjälpa folk för sånt som alla går igenom någon eller några gånger i livet så hade vi inte haft någon fungerande sjukvård öht.

Det är lätt att tänka mord, betydligt svårare att genomföra det som tur är.

Kan tom vara bra att tänka mord för tillfällig ilska. Men man är bra ostabil om man på riktigt går och mördar någon för att man blivit utsatt för något så vardagligt som otrohet (som förvisso är fruktansvärt just när det händer och en tid framöver).

Jag fick diagnosen PTSD av en psykiater, men vi valde att inte gå vidare med behandling eftersom de helt enkelt trodde det skulle bli för tufft för mig att gå genom behandling mot just det då. Det är inte bara att ta ett piller, man måste genomlida samma jävla smärta som när man gick genom orsaken till diagnosen igen och igen och igen tillsammans med behandlare. För mig var det bättre bedömde vi i smaråd att jag hanterade det själv genom samtalsterapi med psykiater angående min livssituation, inte specifikt behandla PTSD med just PTSD-behandling.

Kanske är det så att de gjort samma bedömning för dig, att du helt enkelt inte är redo för behanling fokuserat på PTSD.

Jag har pratat med tillräckligt många män för att veta. Det finns skillnader mellan otrohet och våldtäkt men båda handlingarna medför lika mycket skada. Trauma som trauma.
Att det generellt sett inte finns kompetens beror på att det inte råder sanning. Det är sällan enskildas fel eller ansvar. Sanning är upp till var och en att inse.
Det är aldrig idé att vara arg på någon eller något. Felaktigt är det i många frågor. Ytterst handlar det om att samhället är korrupt.

Den kalla sanningen är att psykvården saknar resurser och att en stor grupp människor som behöver hjälp blir utan, eller får vänta orimligt länge. Det är med andra ord en politisk fråga om vad våra skattepengar ska gå till.

I vissa frågor ja men som helhet hade det inte hjälpt om man så hade 10 dubblat anslagen när det i grund och botten inte finns motivation.
Vården är styrd av intressen som inte har mycket med hälsa att göra. Polisen är styrd av intressen som inte har mycket med trygghet att göra. Osv.
De som förväntar sig hjälp har blivit blåsta. Det funkar inte så.

Du måste ju gå till vårdcentralen. De ska erbjuda dig att få träffa kurator. Sen hoppas att tid och bättre självkänsla kan få dig att må bättre. Andra provar antidepressiva läkemedel.

Du har haft ett för lätt och bra liv. Det är klart att man inte kan slänga miljoner på dig för att du har förlorat din flickvän.

Alla har gått igenom det där och det er tufft jag erkänner. Men att få hjälp av staten för ptst på grund av att bruden ligger runt kommer inte hända.

Jag satt i fängelse i Asien nere i en håla under jorden häktad i månader bland råttor och kackerlackor utan att veta vad som ska hända. Fru på utsidan som samtidigt ville avsluta varan relation på grund av att jag strulade runt och detta fick jag gå igenom medens jag satt på en benzo withdrawal från 4mg om dagen i 10 år till 0. Efter jag kom ut ur häktet tack och gud så åkte jag hem till Sverige och förklarade situationen jag satt i. Att jag går igenom skilsmässa samtidigt som jag nyss kom ut ur häktet, och det är inte som i Sverige där, osv osv. Jag gick inte någon hjälp med varken sjukskriven jag hade frågat om på 1 vecka för att försöka styra till livet eller medicin mot min ångest (nu har jag redan gått igenom withdrawal men det finns ju en anledning till att jag åt dom. Blev remittera till psyk som la återremiss till hälsocentral då dom tyckte att dom borde ha expertis kring detta.

Summa.sumarum. Vax upp, sjukhuset är bara till för babblar och vårdcentralen är till för halsfluss på sin höjd.

När du vände dig till primärvården/psykiatrin för hjälp, vad var det för problem/svårigheter du beskrev och vad sa du att du ville ha hjälp med?
Vad man berättar för vårdpersonalen har en otrolig påverkan på vad man får för hjälp.

Jag förlåter aldrig men man ska inte lägga tid på att hänga upp sig om man inte behöver och man ska inte se sig som ett offer.
Man ska ge folk fingret. Det har jag gjort sedan länge. Min vedergällning mot både kvinnor och samhället är utsökt. Jag är fylld av hat och det är min njutning.

Vården eller annan offentlig verksamhet kan inte och ska inte hjälpa människor som råkar ut för tråkiga händelser. Att genomlida sorgliga händelser är en stor del av livet och händer alla. Man får helt enkelt hantera livet på egen hand och förstå att ingen människa alltid är lycklig. Att kräva att en abstrakt företeelse som ”staten” ska rycka in och ställa saker och ting till rätta är en modern och fågäng företeelse. Även om ”staten” ville hjälpa finns det ingen metod för den att göra det.