Livsleda (inte depression) - hur hanterar ni det?

Jag kanske ska börja med att klargöra att jag inte är deprimerad eller har annan psykisk ohälsa.
Mitt problem är livsleda. Jag har en snygg tjej, bra sex, bra utbildning som ger mig ett bra jobb
med bra lön. Dessutom har jag goda vänner som jag kan tala med, 4 barn som jag älskar, bor
bra och har absolut ingenting att vara missnöjd över.
MEN - jag har liksom slutat gilla att leva. Det är inte så att jag tänker ta livet av mig sådär rakt
av - men varje natt önskar jag att jag ska slippa vakna, flyger jag så hoppas jag i smyg att planet
ska störta, jag skulle inte ha nåt emot att bli skjuten av nån gangster eller liknande.
Så därför tickar livet på, jag har det bra men det ger mig ingenting längre - det låter kanske som
depression, men jag uppfattar det mer som en allmän livsleda som bottnar i att jag inte längre känner
något inför livet, inte har några drömmar längre osv - jag är helt enkelt öppen för alla former av olyckor
eller händelser som skulle kunna ända mitt liv.
Fick jag veta att jag hade någon allvarlig sjukdom skulle jag inte behandla den osv.
Finns det fler som mig därute och hur gör ni för att stå ut?

Jag har problem som är lite tvärtemot än dina problem.. jag har mycket ångest och vill leva. Men jag tror mitt mående beror på min tillfälliga situation.
Har varit arbetslös ett tag nu som har gett mig tid att grubbla men har alltid haft mycket ångest som bottnar i något från barndomen troligtvis, som stärks lite av situationen man sitter i.

Men kan relatera med att man inte har några drömmar. Man blir ibland ifrågasatt vad ens drömmar är. Har aldrig haft det, och kommer kanske aldrig att ha det. Drömmer jag gör endast på natten
Pengar och makt är inget som lockar mig. Eller jo pengar lockar mig lite men inte så mycket så jag blir super ambitiös

Vi både bör gå till en psykolog. Men du kanske ska försöka hitta nya hobbys? Ditt problem kanske endast är tillfälligt. Alltså att det endast är en svacka av grubbel som snart går över.

Önskar dig allt väl

Allting har sin tid. Livscykeln har olika årstider. Det går från vår till höst och slutligen vinter. Acceptera din inre resa och mognaden du uppnått. När festen tystnar och hösten kommer får själen ro.
Att få kolla youtube och lyssna på podcasts, äta mat och få god sömn och är inte dåligt jämfört med hur stenåldersmänniskan levde.

Stenåldersmänniskan hade inte tid och tänka på samma sätt vi gör nu. Vi är allmänt tryggare nu. Det är därför vi troligtvis har depression och ångest p.g.a. hur vi levde för flera tusen år sedan som sitter kvar djupt inom oss.

Testa heroin så kanske du ser på saken annorlunda.

En existentiell kris har hunnit i fatt dig. Du frågar dig kanske undermedvetet vad det hela egentligen går ut på ? Det är ju paradoxalt om man jämför med din beskrivning av ett liv med många guldkanter. Men sånt är livet. Ingen slipper riktigt undan trots att ens tillvaro egentligen gått en raksträcka från klarhet till klarhet.

Kanske dags att vända sig inåt en smula och ge lite uppmärksamhet för det som händer inombords ? Den skavande känslan du har innebär lite efterforskande ifall du har förseglat en del känslokomplex och stoppat undan en massa år. Lite tid att tillbringa ensam och reflektera kan göra underverk. Ibland krävs det inte mer än så. Ge dig hän åt ditt tillstånd och tillåt dig att bli fundersam och tvivlande, sök efter svar...så ska det snart gå över. Du har råkat stöta på något nytt. Mitt råd är att inte försöka nonchalera det, men också att du gör klart för dom som står dig nära att signalera ditt läge på något sätt

Men det betyder inte att stenåldersmänniskan levde rätt. Om man bara vill avverka tid utan att gå igenom livet så kan man snurra vidare i valfritt rat race.

Flytta sanddyner med en tesked så finner du meningen.

Tror du är trött? För fast i rutiner? När jag känt mig riktigt sådär less på livet och helt tappat motivation(inte heller depression) har det grundat sig i att jag varit så himla trött på alla måsten, rutiner, morgonstress osv. Och att det där som ger extra glädje och lite spänning/pirr lyst med sin frånvaro. Kanske dags för något nytt?

Nej, absolut inte. Det var bara att dom inte hade tid och tänka på samma sätt som vi kan nu.

Är man trött får man irritationsutbrott. Släpp lite på kraven. Du behöver paus.

Var det inte Diogenes som redan för flera tusen år sedan levde i en tunna. Det inte är stor skillnad mellan valfri tjänsteman och stenåldersmänniskan.
Tjänstemannen och vanligt folk sitter uppsnurrade på kontor i sina livspussel. Ytterst få timmar läggs utanför detta.

Du är inte ensam.

Visste inte att det fanns en term för just detta, som både du och jag känner.

Jag tänker mer eller mindre dagligen att jag inte pallar med livet längre, hur skönt det skulle vara att höra att en fetingkomet var på väg mot jorden… ”Why bother” liksom. Har som du, utbildat mig med bra jobb och hög lön, goda vänner och familj, ser bra ut och har lätt att träffa kvinnor.

För mig känns livet mest bara jobbigt, massa måsten o.s.v. Det är inte direkt så att samhället och mänsklighetens utveckling ger hopp om en bättre framtid heller…

Tror att detta blivit allt vanligare i takt med allt kaos runt om i världen. Inte enbart, men till stor det p.g.a. Pandemier, krig, censur, konspirationer m.m.