Livsleda (inte depression) - hur hanterar ni det?

Du har stagnerat i din utveckling, livet tickar på utan nämnvärt motstånd. Din vardag ångar på per automatik och följer den, på förhand, noggrant utstakade livets räls och du suckar djupt då du dagligen påminns om den lunkande transportsträcka som utgör din tillvaro.

Du blickar åt din framtid och du noterar en jämn, rak, förutsägbar väg utan vare sig överraskningar eller orsaker till upprymdhet. Du tänker att man friare vore i en isoleringscell bland kulvertarna under markplan i ett bortglömt fängelsekomplex beläget bortom ofattbara nejder.

Tristessen breder ut sina blytunga grå skynken över hela din tillvaro så till den grad att du sjunkit ner till axlarna i apatins och tröghetens kladdiga och färglösa gyttja.

Maktlöshet och förtvivlan tär på dig men är samtidigt dina närmsta vänner eftersom att de är de enda som lyssnar på dig, och kommer till dig, när du i fosterställning, vaggande fram och tillbaka, snyftar dig till sömns.

Din allomfattande uppgivenhet har lärt dig att, inte bara acceptera, utan också älska de dagliga rutinerna. Tiden tycks stå stilla i denna lilla, dyiga ankdamm du nu befinner dig i. Ju mer du försöker skaka liv i dig själv, desto mer inser du hur det invanda mönstret slagit sina sylvassa klor kring din förfallande och förtvinande jordiska kvarleva till kropp.

Ditt liv är en grå, steril korridor genom vilken du tröstlöst och med tunga steg vandra. Dagarna förblir desamma och därför omöjliga att skilja åt. På din tallrik samsas, ena dagen, sladdrig falukorv och dess vapendragare snabbmakaroner. Andra dagen trängs ledsna, svart-bruna köttbullar tillsammans med alltför hårdkokt spaghetti. Ketchupen har, vid det här laget, blivit ett stående inslag i din kulinariska upplevelse.

Du har bara genomskådat livet. Man gör det i olika åldrar. Själv hade jag inte ens börjat förskolan när jag insåg att livet var meningslöst. De riktigt starka tar livet av sig, men det är få som har den mentala styrkan att bara göra det rakt av, också bland inbitna pessimister.

Jag har ända sedan jag genomskådade livet retat mig på dessa idioter som vill förbjuda och inskränka saker. Det enda som gör livet någorlunda uthärdligt är illusionen av frihet, och den vill dessa idioter inskränka med t ex lagar mot offerlösa brott. Om man skulle bli skjuten eller dö i en trafikolycka, så är det ju absolut inget att sörja. Däremot är det för jävligt att man kan få böter för att inte bära bilbälte eller köra hur fort man vill eller att man åka dit för att äga vapen och annat utan något patetiskt tillstånd från staten, som ju själv bara är en banditorganisation utan någon som helst moralisk rätt att bestämma över en.

Men som någon antinatalist på YouTube sa så är inskränkthet en sorts superkraft. "Normala" människor är nästan helt immuna mot allt slags kritiskt tänkande som leder till riktigt obehagliga sanningar.

Hur går det för dig?

Jag kämpar på! Har tagit upp en sport igen och tycker det är roligt, har även anmält mig till en jägarexamen-kurs så det ska väl bli kul.

Umgås sporadiskt med mina vänner, dricker sprit väldigt sällan. Har märkt att jag inte får ut ett jota av det längre. Ångesten dagen efter är vidrig.

Men livet är mindre grått allafall så det går åt rätt håll.

Köp den nya fleshlighten med ringar inuti som skapar bättre sugförmåga.

Jag kan förstå att man blir eller får livsleda när man känner att man har allt. T ex är det faktiskt många mång miljonärer som tar livet av sig. De har strävat hela sitt liv efter pengarna. Sedan när de väl fått dom, så jaha, så var det inte mer än så här. Också all stress i form av information och nyheter etc som öser över oss och alla förbannade möjligheter till ännu mera bekvämligheter. Som också bara är stress och nonsens. Jag iaf blir lyckligast när allt detta upphör och jag förmår o andas och bottna i nuet, istället för att jaga kickar plus så kallade upplevelser hit å dit. Som gör att man känner sig dränerad till slut. För mig är det prioritet nr 1 att skala bort, och kunna fokusera mig på ngt på djupet. Att kunna existera helt enkelt.

Det TS beskriver kallas för anhedoni. Jag har det själv. Anhedoni är ett av de två kärnsymtomen i MDD (egentlig depression) men kan även förekomma hos vissa personer med schizofreni och t.o.m. som självständig åkomma. För en lättläst översikt rekommenderas:

http://www.amazon.com/Feeling-Blah-A.../dp/180129237X

Anhedoni beror främst på en störning i dopamin-systemet. Sedan finns det också något som kallas hedonisk anpassning (hedonic treadmill) som innebär att allt blir tråkigt med tiden. Anhedoni och emotional flatlining är tyvärr mycket svårbehandlat.

Kanske inte det. Men upplever ibland total meningslöshet. Att man ser igenom allt. Och fattar saker som man helst inte bör fatta. Jag brukar hantera det med att ändra mina tankar. Tankens kraft är enorm.

Lättaste sättet att veta att man har en depression är att allt är bra men man mår dåligt ändå och det inte beror på andra saker.

Stenåldersmänniskorna hade visst tid att tänka, de lade mindre tid på arbete än vi gör idag. Däremot var de nog inte lika ensamma som vi ofta är.