Skvaller om Ola Wenström?

Aftonbladet kliver in och driver på under finallördagen. Enligt deras uppgifter har jag fått kicken för att jag har lajkat en tweet. För mer än en vecka sedan. Absolut, jag har lajkat tweets. I timtal. Bland tusentals satte jag ett hjärta för detta: ”Så tragiskt att Viasat gör sig av med Sveriges bästa programledare som vill utveckla kanalen.”
Det är en Liverpoolsupporter som svarar på ett inlägg från mig. Jag tackar för hälsningen med ett hjärta. Två tomma rader längre ner fortsätter han: ”Och då istället inkvotera in personer med noll karisma, personlighet eller humor. Var ju bara senast geniet i studion hävdade att Nat Phillips var inlånad från Stuttgart.”

Jag missar den här andra delen av hans tweet. Scrollar lite för fort. Läser inte allt. Enligt Aftonbladet handlar den om Jennifer Kücükaslan. Tidningen skriver att detta ska vara den avgörande punkten, att detta hjärta fått redaktionen och företaget att vända sig emot mig och gett mig sparken i förtid. En enda lajkad tweet, alltså. Efter 13 år.

I mer än en vecka ska Nentfolket ha gått och irriterat sig på mig och den lajkade tweeten. Utan att säga något. Inte en fråga, inte ett påpekande. Bara avsky och cancellera. Hur mår det företaget? Hur är den arbetsplatsen? Det här är alltså gänget som accepterar åratal av trakasserande ledarskap – men inte tål en enda fellajkad tweet?

Det går åtta dagar utan att jag har en aning om effekten av den lajkade tweeten. Eftersom ingen chef eller kollega hör av sig blir jag varse om mitt misstag via artikeln i Aftonbladet. Där står det att tidningen har sökt mig för en kommentar, vilket inte stämmer. Med Aftonbladets tweetartikel startar det verkliga drevet. Jag tar bort hjärtat omedelbart och skickar senare ett sms till Jennifer, även om hon ju faktiskt inte ens nämns i den aktuella tweeten. Jag förklarar hur det har gått till och ber om ursäkt för eventuellt obehag.