Citat:
Ursprungligen postat av
Tarningen
SD borde på något sätt komplettera med ett påpekande om att partiet i och med fusionen med Skånes Väl fick en medlemsbas och inkomster som till största delen kom från de skånska, lokala populistpartierna. Den biten brukar saknas i SD:s historieskrivning. Otroligt nog även när historieskrivningen kommer från SD självt.
Det hade för SD ur marknadsföringssynpunkt varit klart bättre om Skånes Väl bytt namn till något typ Sveriges Väl och att SD:arna gått med i Sveriges Väl i stället för tvärtom. Att man inte gjorde så får väl betraktas som en av SD:s största tavlor någonsin. Eller snarare den största tavlan någonsin. Hade man gått fram med något typ "Sveriges Väl" i stället för SD hade man nog tagit sig in i riksdagen redan 2002 eller 2006. Och man hade sluppit kletas ner av minoritetens förflutna.
Om SD skulle göra som Front National och byta namn till något typ Sveriges Väl skulle man kanske kunna reparera en del av skadan i efterhand. Marine Le Pen lyckades få ett litet bättre valresultat genom att droppa det gamla namnet som mer förknippades med pappans hårdare politiska linje.
SD skulle väl också kunna påpeka att när Skånes Väl och SD fusionerade så hade SD sedan några år släppt 70-regeln, d v s kravet på att sparka ut svenska medborgare med utomeuropeisk bakgrund som kommit hit efter år 1970. Så det parti man fusionerade med var inte något typ det gamla BSS. SD:s approach hittills har dock snarast varit att dribbla bort sig själva på den punkten genom att t ex säga att den stora kursändringen för SD kom när Jansson avgått som partiledare och Jimmie Åkesson tillträtt. Den stora förändringen måste dock rimligen vara att man år 1999 tog bort 70-regeln. Tycker man inte att en sådan punkt är den avgörande när det gäller graden av rasism så blir väl också intrycket att de grövsta grejerna inte är avgörande för partiet. Man framstår väl då snarast som mer opålitlig som försvarare av rättsstaten. Man flyttar då också fram datumet för SD:s omvandling till ett mer anständigt parti några år, vilket måste anses som vansinne sett ur synpunkten att locka så många väljare som möjligt. Poängen med att SD intagit den här attityden verkar ha varit att försvaga den minimala bunker-fraktionen så mycket som möjligt. Man prioriterade den interna kampen, som redan var vunnen med råge, framför att skotta in mer röster från andra partier. En liknande tendens på senare år har varit ett luddigt språkbruk där man pratat om att "fasa ut" permanenta uppehållstillstånd på ett sätt som eventuellt kunnat uppfattas som att man vill upphäva sådana. Det har varit för mycket prioritet på att trycka ner den minimala bunkerfalangen och ta röster från Kasselstrands mikroparti jämfört med att ta röster från 7-klövern. Det måste vara smartare att vinna 2 % från 7-klövern än att förlora 0,5 % till Kasselstrand. Strunta i Kasselstrand. Upplys om att partiet i fråga om rättsstaten påminner om det gamla ND och till viss del om BSS och i ekonomiska frågor står klart till höger om SD. Då har AfS en liten nisch och kan kanske ta någon enstaka tiondels procent från moderaterna. Och låt dem göra detta. SD förlorar rätt få röster på så vis. Svensk, manlig arbetarklass, alltså SD:s kärnväljare, röstar inte på ett parti typ AfS.
Själv tycker jag att AfS borde ha satsat på en mer rumsren inriktning från start för att på så vis ta mer röster från moderaterna. Det är så att man kan börja lipa när man ser vilken strategi de valt. AfS borde ha framhållit schweizisk högernationalistisk kapitalism som något slags ideal och kontrasterat detta mot moderaternas USA-dyrkan med dess Critical Race Theory, affirmative action o s v. Vill man inte vara med i NATO är schweizisk kapitalistisk neutralitet också ett bra redskap att slå i skallen på moderatväljare i Vellinge och Danderyd. Schweiz har ett bra varumärke. Genom att hänvisa till Schweiz kan neutralitet förknippas med låga skatter i stället för med Palme och socialism. I alla fall om man vill hålla nere utgifterna för försvaret som i Schweiz. Men AfS vill tydligen tokspendera på försvaret precis som de flesta av riksdagspartierna numera. Jag kan förstå om man vill hålla svenskägd försvarsindustri under armarna och kanske även utlandsägda krigsmaterielföretag med verksamhet i Sverige. I övrigt verkar det dock smartast att göra som schweizarna.
Idag finns inget svenskt parti i nischen schweizisk högernationalist-kapitalism. Om ett sådant parti kan få 20 % eller mer av rösterna i Schweiz borde det finnas en liten nisch för ett sådant parti i Sverige också, om än en klart mindre än i Schweiz. Nischen borde dock vara klart större än AfS-nischen. En storlek i klass med SD:s nuvarande nisch tror jag dock inte på.
Tror jag vill lägga till några grejer:
1. Förr brukade SD:are med mer nationalistiska åsikter klaga på att "infiltratörer" tagit sig in i SD. Med detta verkar man i regel ha syftat på personer med mer liberala åsikter än de själva, inte mer påtagliga infiltratörer typ folk från AFA/Expo eller föregångaren Stoppa Rasismen. Den här biten är viktig att påtala om man vill ge en allsidig belysning av partiet och dess utveckling.
2. Antagligen var mer liberala individer som sökte sig till SD på 90-talet medvetna om att partiets profil kunde innebära svårigheter. Att de ändå valde SD i stället för Centrum-Demokraterna och olika varianter av Framstegspartiet kan väl dels ha berott på att SD fick mer uppmärksamhet och dels på att det fanns en större vilja att göra något i SD, mer idealism. För den som ville att det skulle hända saker, att man skulle vara aktiv, blev SD mer attraktivt än organisationer där man upplevde att man bara satt med armarna i kors. Det som SD bidrog med var väl den kämpaglöd ett högre mål kan ge. Ett högre mål och kämpaglöd är väl också ofta kombinerat med extremism. Något mer urvattnat är svårare att skapa kämpaglöd för. Det man gjorde när man fusionerade SD och Skånes Väl var väl att man injicerade SD:s kämpaglöd, som hade sitt ursprung i en slags extremism, och bibehöll kämpaglöden genom att bibehålla partinamnet, trots att Skånes Väl bidrog med mer pengar, mandat och väljare.
3. Åkesson har tidigare mer i förbifarten påpekat att han innan han gick över från MUF till SD tittade på Sjöbopartiet. Åkesson skulle kanske i högre grad än tidigare kunna framhålla sin bakgrund i MUF och att han tittade på Sjöbopartiet också. Det kan också vara en fördel om folk förstår vilken sorts parti Sjöbopartiet var. Sjöbopartiet hade väldigt begränsade rikspolitiska ambitioner även om man väl ställde upp i riksdagsvalet 1991. Tror också de hade en lokalavdelning någonstans i Östergötland. I Kristianstad, som ligger i närheten av Åkessons hemstad Sölvesborg, hade man något kommunalt mandat. Ledaren för partiet var en äldre lantbrukare vars fru kom från Sjöbo. De aktiva i partiet var väl typ 55 år och uppåt. Några rikspolitiska aktiviteter hade - mig veterligen - inte Sjöbopartiet i Kristianstad. Frågan är också vilket intresset hade varit att driva sådana frågor om skolpojken Jimmie gått med där och försökt aktivera partiets aktiva, alltså människor i typ 60-årsåldern och uppåt. I SD kunde mer hända. Jag tror dock att det hade varit bra om Jimmie Åkesson hade kunnat styrka ett så tidigt datum som möjligt för ett förslag om att ta bort 70-regeln från partiprogrammet. På olika webbforum i slutet av 1998 och början av 1999 angavs visserligen Åkesson som drivande bakom det här. Och antagligen finns hans namn på någon motion i den här frågan. Och det är väl bra om man kan ta fram en kopia på den här motionen i så fall. Finns andra dokument eller inspelningar av tidigare datum som dokumenterar Åkessons hållning i frågan så är väl detta en fördel.
