Varför beter sig mina föräldrar såhär?

Mina föräldrar har aldrig riktigt visat att de älskar mig. det har bara varit tjat, ilska, missnöje, irritation, under hela min uppväxt och även idag.
Jag har varit tonåring precis som alla har varit och har precis som många tonåringar mått dåligt. haft självskadebeteende men det är egentligen det ändå dumma jag har gjort.

Jag vet att detta är dumt av mig, men jag brukar ta mina föräldrars mobiler när de inte ser och läsa igenom deras sms som de skriver till varandra..
Min mamma skriver hela tiden skit om mig. hon gör värsta dramat av småsaker. skriver att hon inte kan sova ordentligt pga mig, att jag inte lämnar henne ifred, att jag är arg och otrevlig, och massa annat skit.
hon uttrycker sig hatiskt.

Hon startar bråk om småsaker.
Om jag vill vara ifred och går in på mitt rum och stänger dörren så rycker hon upp dörren varje 15 minut typ. det är ju hon som inte lämnar mig ifred. jag sover också extremt dåligt pga att hon väcker mig genom att gå in på rummet ibland och jag kan inte koppla av.

Värsta är att hon klagar på mig att jag är "sur och har ett dåligt humör", inte så konstigt då på tanke på att jag redan mår dåligt och så ska mina egna föräldrar snacka skit om mig och bete sig som omogna små syskon mot mig? för min mamma beter sig inte som en mamma, hon beter sig som en jobbig lillasyster/lillebror.

Vet att det kanske låter som att jag är under 18, men jag är en ung tjej gammal nog att flytta hemifrån och ja, jag försöker få tag på en egen lägenhet.

Påminner om min morsa när jag växte upp
Det var ingen rolig uppväxt och fick stryk för att hon var på det humöret, blev inlåst flera dagar i ett rum med en hink på golvet och en burk fiskbullar, även psykiskt nertryckt och farsan vågade inte säja eller göra något jag är snart 56 år flyttade ut tidigt och glömmer det aldrig så mitt tips är att ta dej därifrån och bryt all kontakt så fort du kan.

Ja det är jobbigt att bryta med sina föräldrar men när det har gått för långt blir ens personlighet förstörd resten av livet och visar inga känslor för någon och är känslokall man blir aldrig riktigt glad, man blir aldrig ledsen inte ens på en begravning. Man skiter fullständigt i allt.

Jag brukar aldrig skriva eller berätta om mej själv och hur min uppväxt har varit det räckte att man fanns det var illa nog och tjejen sa att jag har inte blivit bättre på dom 21 år vi har varit ihop, men blivit mer deprimerad sista åren och ja, jag har försökt ta bort mej själv.

Har ingen aning varför jag skriver detta men tror att jag vill få fram ts spring och vänd dej inte om innan det är försent. Tack för orden kan hända att jag tar bort detta inlägg inom en timme.

Det var väldigt tråkigt att höra, kanske en klen tröst men vill ändå att du ska veta att du tillhör favoriterna här inne och att dina sakliga inlägg, din syn på livet och den person som skymtar fram bakom dom är enormt uppskattade.

Det sista jag vill är att själv-diagnosera och självklart vet jag att jag bör kontakta läkare om jag vill få reda på vad jag har för något. men frågan är om det är värt att göra det? jag vet inte om det jag upplever är vanligt eller inte.

Jag kan må rätt så bra ibland. då känner jag mig lugn, fridfull, avkopplad, har positiva tankar. jag mår bra och klarar av vardagen och sköter mitt liv och känner att jag gillar livet och allt livet har, naturen, osv.

Den känslan kan dock försvinna inom 3 dagar eller ibland en vecka, och så blir jag helt plötsligt djupt deprimerad.
Jag känner mig värdelös, vill inte leva, ser ingen mening med något, blir lätt irriterad på andra, känner mig otillräcklig, går knappt ut, tänker bara dåliga tankar om mig själv, får mardrömmar, äter väldigt lite, och dricker alkohol betydligt mer än vad jag brukar. och ett flertal andra symptom. sen kan jag börja må bra igen efter 3 dagar - en vecka.

Mina föräldrar har aldrig riktigt visat att de älskar mig. det har bara varit tjat, ilska, missnöje, irritation, under hela min uppväxt och även idag.
Jag har varit tonåring precis som alla har varit och har precis som många tonåringar mått dåligt. haft självskadebeteende men det är egentligen det ändå dumma jag har gjort.

Jag vet att detta är dumt av mig, men jag brukar ta mina föräldrars mobiler när de inte ser och läsa igenom deras sms som de skriver till varandra..
Min mamma skriver hela tiden skit om mig. hon gör värsta dramat av småsaker. skriver att hon inte kan sova ordentligt pga mig, att jag inte lämnar henne ifred, att jag är arg och otrevlig, och massa annat skit.
hon uttrycker sig hatiskt.

Hon startar bråk om småsaker.
Om jag vill vara ifred och går in på mitt rum och stänger dörren så rycker hon upp dörren varje 15 minut typ. det är ju hon som inte lämnar mig ifred. jag sover också extremt dåligt pga att hon väcker mig genom att gå in på rummet ibland och jag kan inte koppla av.

Värsta är att hon klagar på mig att jag är "sur och har ett dåligt humör", inte så konstigt då på tanke på att jag redan mår dåligt och så ska mina egna föräldrar snacka skit om mig och bete sig som omogna små syskon mot mig? för min mamma beter sig inte som en mamma, hon beter sig som en jobbig lillasyster/lillebror.

Vet att det kanske låter som att jag är under 18, men jag är en ung tjej gammal nog att flytta hemifrån och ja, jag försöker få tag på en egen lägenhet.

Fundera lite över ditt eget beteende. Det är skillnad som förälder att bo med barn eller att bo med ett vuxet barn.

Betalar du hem? Bidrar du? Hjälper du till med vardagssysslor? Eller kan det vara så att du faktiskt är lite av en parasit och dina föräldrar är trötta på dig?

Oavsett är det att kränka din mammas identitet att läsa hennes sms. Skärp dig.

Vilket jävla tjat om diagnoser överallt. Om hon skulle kvalificera för en diagnos så vad ändrar det? Hon är den hon är ändå och hon får försöka hantera livet och hitta vägar framåt precis som alla andra.

Mina föräldrar är också hemska. Jag tror att de har mycket uppdämd frustration från de svåra tiderna i i deras tid som de växte up. mer eller mindre.